tag:blogger.com,1999:blog-50821077353553924112023-11-16T08:23:59.051+01:00Nio månader och sedan för evigtUnknownnoreply@blogger.comBlogger451125tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-16137320063730983662017-06-16T08:30:00.001+02:002017-06-16T08:30:45.531+02:00Stop!!<p style="margin: 0px; font-size: 12px; line-height: normal; font-family: Helvetica;">Efter min krasch har jag successiv börjat säga nej till saker jag känner jag inte orkar/kan/vill/borde. Det är för att JAG måste prioritera MIG. Somliga kan tycka jag är lat/dryg/ohjälpsam men har man gått på högvarv i så många år som jag gjorde så har jag rätt att vara sån nu. Vid utbrändhet tar delar av hjärnan stryk, man får sämre minne, man blir lättare stressad för bagateller och man behöver mer vila/återhämtning/sömn. Jag ser fler och fler på sociala medier skriva de inte kan sova, bromsa!! Låt hjärnan vila! Kraschen gör ont. Tar tid. Mitt tips så här efter min krasch och före din eventuella är skala bort saker. Det måste inte hända saker 24/7! Hjärnan behöver avkoppling och vila. </p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-58346820958185653212017-05-28T21:12:00.002+02:002017-05-28T21:12:33.744+02:00Lång break men livet har kört på i 180.Ojoj, det var minsann inte igår jag skrev här.. Minns inte ens vad jag skrev om sist. Nåväl, dags att ta tag i bloggandet igen.<br />
<br />
Här har det hänt mycket i varje fall. Jag har bla bytt arbetsplats. Bytt till en förskola nära hemmet, supersmidigt. Vi har varit på ett gäng utlandsresor och börjat kika på ny båttyp (den vi har nu är aningens liten för en familj på 5) Ja just ja.. Vi har utökats i familjen med ännu en liten goding. Denna gången ingen som fick bo i min mage utan en liten Bichon Frise valp vid som fick namnet Chilli. Chilli är en tik och 6,5 månader gammal nu. Jag har även börjat med en hobbyverksamhet där jag virkar, syr och gör smycken. Jag har även startat upp en egen business inom hälsa, skönhet och träning. Jag döpte min sida (passande nog) My life is worth living forever, för det är ju faktiskt så det är! Livet är värt att levas. Men hur går det då du ju varit utbränd tänker du? Det går kanonbra, för det är liksom terapi för själen att göra sådant man mår bra av! Jag älskar att pyssla och jag älskar att ta hand om andra, hjälpa dem att må så bra det bara går liksom. Jag arbetar även mycket med mig själv och att ha fokus på rätt saker, tänka positivt så långt som möjligt och att använda ordet NEJ. Det är ju ett ord som lätt glöms bort när man som jag vill vara andra till lags och försöka undvika konflikter. Dock har jag tuffat till mig på den fronten. Tillplattningstiden är över, nu får de som har behov av det leta annan att trycka ned - jag har fått nog.<br />
<br />
I helgen som var konfirmerades Ida. Var en underbart varm och solig dag och vi kunde (nästan inte) sitta ute. Idag har det varit morsdag och i torsdags var det kristi himmelsfärdsdag. Just ja, jag kör denna terminen heltid. Kommer dock gå ned på 80 % i höst igen.<br />
<br />
Ja, det var väl en del catching up. Nu kör vi!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-30825024698249429142016-04-03T15:41:00.002+02:002016-04-03T15:41:19.566+02:00Men du ser ju så pigg ut..Att vara utmattad på insidan är inte som att se ut som om man sprungit ett maratonlopp eller se allmänt sliten ut. Att vara utmattad på insidan är som om hur jag än försöker fylla på med energi ständigt dräneras. Det känns ibland som när man just sugit slut på milkshaken och det där slurpetljudet kommer.. I hela kroppen. Något slurpar ur energin ur mig.<br />
<br />
Men du ser ju så pigg ut. Jaha? Och? Jag sköter min hygien, jag byter kläder och jag tvättar mitt hår. jag äter och jag försöker få d-vitamin i min kropp från solen. Jag får energi av att vara utomhus, lysrörsljus ger mig huvudvärk och jag blir mindre ljudkänslig ute. Vissa dagar önskar jag det fanns en muteknapp, ni vet en sån man har på tvn, på alla ljud. Främst mot ljuden i mitt eget huvud. Rösterna som poppar upp och påminner mig om vad som måste göras, vad jag inte får glömma, vart allt finns och hur allt bör vara. Har äldsta tagit sitt blodsocker? Lantusen? Behöver jag hämta ut/beställa diabetessaker? Var det denna veckan hon hade prov i det eller det ämnet? Ska lillan ha med sig matsäck till förskolan? Eller var det förra/nästa vecka? Har jag förberett allt för mina utvecklingssamtal på jobbet? Beställde jag blöjor till jobbet? Kom jag ihåg att påminna den där föräldern om extra vantar? Har jag gjort utvärderingen som chefen mailade om? Undrar om vi har bindor hemma. Är tvätten hängd? Jäklar ja, det var ju denna måndagen maken skulle på kurs, hur jobbar jag? Har jag hört med svärföräldrarna om de kan hämta lillan på förskolan? Fasen, de är ju bortresta och äldsta har träning, ska jag hinna hämta yngsta och köra dit? Middag? Dessa tankar går i 180 och hinner tänkas inom loppet av en minut, så tänk hur det är att ständigt ha detta bruset.<br />
<br />
Att vara utmattad är inget som syns utanpå. Och jag kan inte säga det är en sak som lett mig dit. Det är hela mitt liv. Ända från när jag var liten till den jag är idag. Något som min psykolog påpekade för mig är att det finns ingen quick fix eller att jag ska ta detta som något nederlag. Tvärtom sa hon, du har kämpat på i ett tempo och alltid varit den som tagit smällarna när något krånglat. Å ja, jag har bitit ihop många gånger. Gråtit ut när ingen sett och sedan kämpat på igen.<br />
<br />
"Jag är också helt slut" Vad vill du jag ska svara på det? Hur tänker du när du säger så? Innan jag kraschade så kunde jag också ibland känna "men för fan, skärp till dig och kom igen!" Jag säger inte din trötthet på någotvis är mindre betungande eller att jag har det värre än dig, trötthet är olika för olika människor. Att försöka jämföra är som att tro jag mår bättre, får mer energi om du säger dig också vara trött. Det är ett negativt tankesätt och jag försöker tänka positivt. Jag har valt att vara öppen med min krasch, inte för att få medömkan eller så utan för det är något som är så ohyggligt vanligt men få vill erkänna. Varför anses det idag, 2016, som om man är svag när man blir utmattad? Visst, det finns dem som utnyttjat systemet och som inte vill arbeta och därmed "slipper" för de säger sig vara utmattade. Men när man inte kommer ihåg saker, vardagliga saker så som vad ens egna barn heter eller vart man är på väg i bilen på morgonen så är det inte bra. Inte bra alls. När jag blir trött är det lite som när luften går ur en ballong. Jag orkar knappt röra mig. Jag kan fastna i steget och bara bli stående och känna en yrsel/svindel. Oftast är jag inte sovtrött utan bara trött-trött. Lägger jag mig ned somnar jag dock oftast för att hjärnan stänger ned och försöker reboota mig. Det är som en bil utan bensin. Den fungerar inte.<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-36287322687022919222015-04-13T18:53:00.000+02:002015-04-13T18:53:59.871+02:00Oro, olust och värdelöshetJust nu är det jobbigt igen. Jag känner mig konstant trött och börjar känna mig urvriden igen. Alltså.. Jag VILL så mycket men kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Jag liksom känner mig upplöst i konturerna och som om jag i vissa lägen bara går på auto. Jag har nästintill ständigt en olustkänsla och en molande magvärk i mellangärdet. Idag rusade hjärtat mitt i barngruppen varpå jag bara fick låtsas som om inget och ägna all min tankekraft åt att andas lugnt och försöka prata normalt med barnen. Allt medan det kändes som hjärtat skulle slå sönder bröstkorgen i sitt snabba hamrande.<br />
Jag vill inte ha det så här! Jag vill orka med både mina egna barn och barnen på jobbet. Orka sitta med dem, leka med dem, sjunga, dansa, busa och gosa med dem.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-61700921703013315432015-02-16T19:52:00.001+01:002015-02-16T19:52:58.205+01:00BakåtblickOjoj, tiden går så fort ibland! Har inte hunnit/orkat/velat/känt för att skriva på ett litet tag men det medför ju att det har hänt massor nu då jag skriver.. ;-)<br />
<br />
Min resa är genomförd och WOW vilken resa jag hade! Precis vad jag behövde. Jag gjorde vad JAG ville, vad JAG kände för och åt när JAG ville! När fick DU prioritera bara dig själv en hel vecka senast? Nu kraxar säkerligen nån avundsjuk jäkel i dig att du minsann inte har skaffat barn för att resa ifrån dem en hel vecka! Men se, så tänkte jag med innan jag kraschade. Jag skulle minsann aldrig ditt eller datt men se det är INTE att vara varken duktig eller rättvis mot någon att ens tänka så. Och för att lugna dig nu kan jag meddela att jag pratade med familjen VARJE dag via facetime, alltså jag SÅG dem och pratade med dem varje dag! De fick följa med på rundtur på hotellet och se vart jag var om dagarna. Och jag fick möjlighet att träna, sola, läsa, sova, se på film och bara njuta en hel vecka. Jag kan varmt rekommendera att åka på en egen resa, helt ensam, man lär sig mycket om sig själv och kommer hem med ny energi. Som du nog förstår hade jag det kanonbra. Visst, det var ibland ensamt men med ett fullbokat hotell var det bara att gå ut ur rummet så försvann den känslan. Visst, det var väl inte såå kul att sitt ensam och äta måltid efter måltid men jag lärde känna ett par som jag åt middag med 4 kvällar av 7 så det gick verkligen ingen nöd på mig. Det fanns även fler svenskar som jag pratade lite med samt en finsk familj som hade en ursöt dotter som ofta kom och sa hej till mig då jag en dag i gymmet lät henne testa en maskin med min hjälp :-) (mamman hade en bebis i famnen varpå jag erbjöd mig att hjälpa henne..)<br />
<br />
Annars tragglar jag på med min 80%iga tjänst. Jag har ökat på medicinen och börjar nu känna jag fixar läget och får allt mer sällan ångest för jag inte hunnit det jag anser vara viktigt, för vad är egentligen viktigt och för vem är det viktigt?! Doktorn som var grymt tveksam till att jag skulle jobba så mycket blev glatt överraskad när vi träffades förra veckan och han kände att jag nu är på rätt väg så han sa att om jag tyckte det var okej så ville han vi inte skulle ses förrän i maj/juni nästa gång. Givetvis fick jag ringa om det blev sämre men det kändes bra för mig. Kostar ju 100 per gång jag träffade honom så de pengarna kan jag göra annat för nu ju ;-) Nä men skämt och sido så kändes det bra att kunna släppa relingen lite och våga lita på mig själv igen. Utmattning ÄR ingen picknick men jag är tillbaka på banan tycker jag och är glad för det.<br />
<br />
Så, nu blickar jag framåt istället och väntar på våren. Här är det barmark och snödropparna blommar och fåglarna har börjat kvittra hysteriskt ute. Lite i tidigaste laget men samtidigt härligt då dagarna blir ljusare och längre och vi kan vara utomhus mer både på jobbet och hemma igen.<br />
Nä, nu är det dags att få Grynet i säng. Ida har sportlov men både jag och maken jobbar så Grynet får gå på förskolan. Hej hopp!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-59095669182705505272015-01-21T09:08:00.001+01:002016-04-03T15:42:36.832+02:00Vardags"lunk"Undra vem som myntade det uttrycket? Ingen som har småbarn eller tweenies i varje fall! Hjulen rullar så fort att man hinner ju knappt gå på toa ibland..<br />
<div>
Hur som helst, jag kämpar på utan sjukskrivning just nu. Har träffat läkaren igen som tycker jag borde gå ned i tid men som förstår mig att jag vill kämpa. I samråd med honom ökade vi förra veckan och som han varnade mig för så kom biverkningarna tillbaka.. Tappar därmed ofta tråden, glömmer namn och är otroligt trött. Men! Han påminde mig om att de går över inom 1-2 veckor! Nu har det gått en vecka så nu hoppas vi det vänder.. </div>
<div>
Fick frågan igår om jag börjat packa.. Nä, inte än men har börjat tänka på VAD som ska med :-) Tänk! Jag ska åka själv. Helt själv. Många tycker jag är modig, själv är jag faktiskt lite rädd. Eller nä, inte rädd men obekväm.. Tycker det ska bli grymt skönt med sol och värme och inte ha alla kraven på mig som min vardag innebär med diabetesen och så. Många har tankar och åsikter om hur vi borde leva men INGEN som inte lever med det kan ens ana hur det är! Det gäller mitt barn! Mitt älskade, goa lilla barn! 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året för resten av hennes liv! Aldrig kan hon ta semester ifrån skiten. Aldrig får hon bara glömma varken blodsockervärden eller att ta insulin. Men som tonåring "glömmer" man och då måste mamma och pappa komma ihåg åt henne. Jag VET hon kan och kommer fixa detta men vägen genom tonåren måste vi tillsammans kämpa oss igenom. Men just nu behöver min hjärna och kropp ta en break, så denna resan kommer gynna min familj också. Maken sticker iväg på skidresa med sina vänner i mars så även han tar "semester" från 24/7 arbetet. Allt för att vi ska orka med "vardagslunken" som går i expressfart. </div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-37042103566093620002015-01-05T14:33:00.000+01:002015-01-05T14:33:01.296+01:00Yrkeskarriär..Karriär vet jag inte egentligen om jag vill kalla det eller om det är men mitt förflutna inom olika branscher har varit minst sagt brokig. Mitt allra första jobb var att sälja Dagens nyheter på helgerna. Varför just DN tänker ni säker nu, jo för min far ansåg det vara en bra tidning så den fick det bli. Jag hade en klasskompis som sålde Expressen och vi kan väl säga så här att om jag sålde 5 tidningar så sålde han 25.. Kommer inte ihåg om jag fick några direkta pengar på det jobbet, minns dock att jag varje vecka letade upp ett nytt ställe att gömma tidningarna för att sedan komma hem och säga jag sålt det minsta antalet för att efter några månader få mig en egen kamera. Att sälja DN i en mellanstor stad i västsverige var ingen hit men jag hade 2 stamkunder. :-)<br />
Mitt nästa jobb hade jag i två dagar. Alltså, det var endast två dagar långt jobb - inte så att jag misskötte mig och endast fick vara där i två dagar menar jag.. Det var att plocka jordgubbsrevor. Revor. Klippte man dem bra fick man några ören mer. Ja du läste rätt, ÖREN! Efter 12 timmar (på två dagar) tror jag att jag fick 37 kronor totalt. Kan ha varit 47 också men var inte över 50, det vet jag för jag skulle köpa något som kostade just 50 och det räckte inte det jobbet till..<br />
Sedan hade vi praktik i skolan och då var jag på H&M där jag liksom fick in nån fot och fick hjälpa till någon helg med att plocka upp varor. Minderåriga fick inte arbeta så jag fick inga pengar utan jag fick varor.<br />
Tillsammans med min barndomsbästis jobbade jag sedan varje helg på en champinjonodling. Ett rätt så kallt och slitsamt jobb men vi hade rätt kul ihop vi som jobbade tillsammans. En sommar var det väldigt popis att sälja rosor på olika festivaler mm. Min mor tyckte det verkade sliskigt och att många onyktra skulle cirkulera runt mig så det fick jag inte göra men hon lät mig ta tåget ned till Göteborg och där möta en okänd man som försåg mig med en korvvagn och lämnade mig i ett gatuhörn. Som tur var hade jag tidigare den sommaren varit på språkresa och lärt känna en tjej som bodde i Götet och som kom förbi och var med mig medan hennes pojkvän ringde min far som kom ned och hämtade mig då det var både många otrevliga vuxna som kom med hemska förslag och mannen som ägde vagnen bara kom förbi en gång varannan timme typ och tog pengarna jag ev dragit in. Nåväl, jag lärde mig mycket på den kvällen och det var där min ide om att bli polis föddes.<br />
När jag tog studenten så slutade champinjonodlaren att ringa, jag kostade henne mer nu än som studerande. Det ledde till att jag fick fixat mig ett så kallat ungdomspraktikplats. Snacka om att bli utnyttjad! För 2200:- i månaden INNAN skatt jobbade jag 8 timmar i ett storkök på ett äldreboende. Dock fick jag ibland vicka för nån av de ordinarie "tanterna" och då fick jag timlön för kommunen. Men gjorde jag det drogs det även av från praktikpengen så på det hela tjänade jag inte många kronor extra fast jag hade mer ansvar. Jag stod ut i ca 4 månader innan jag bytte. Jag gick helt sonika in på Indiska magasinet och sa som det var och butikschefen sa jag var varmt välkommen. Shit vad kul jag hade med dem där. Lärde mig massor om skyltning mm och jag fick jobba vissa lördagar med lön! Lönen inom handeln är skit men för mig betydde den allt!<br />
1996 skulle McD öppna i centrum och de sökte personal. Jag fick jobb men då ute på Överby. Där var jag i 3 år allt från deltid till heltid och skiftarbete. Sommaren 1999 fick jag nys om ett jobb på OBS! (nuvarande Coop) som jag fick och jobbade där under slavliknande förhållande. Helt sjukt så dåligt kooperationen tog hand om timanställda. Kunde få schemat på fredagen för hur jag skulle jobba kommande vecka, trots att jag var anställd på ett vikariat. April 2000 började jag istället på Ica Supermarket och i maj flyttade jag och dåvarande sambon (nuvarande maken) in i vårt första hus. Å vilket hus det var.. Ojoj, när vi sålde det sa de nya ägarna att de ALDRIG skulle köpt det om det sett ut så nu. Men det kostade oss 375 tusen så vi gjorde ett kap och trivdes bra.<br />
Efter jag fått Ida började jag se baksidan med att jobba i utkanten av stan. Just det området är inte känt för välmående och stabila förhållanden och jag valde att ta tjänstledigt och utbilda mig till Hälsovägledare. Jobbade dock fortsatt helger och det var ofta stökigt och bråkigt i och runt butiken. När min utbildning nästan var klar satt jag en helg i kassan när en kollega tog en snattare som snedtände och var grymt våldsam. Tumult utbröt och jag tryckte både på överfallslarmet och ringde 112 för att få polisbackup. Strax innan polisen väl kom började snattaren skrika ut hot mot oss alla i butiken, han mordhotade både mig och min kollega som då hade lyckats sätta sig på honom och höll ett fast grepp. Detta ledde till rättegång och då kände jag att nä, nu räcker det med service för min del. Dock så hade jag lärt känna några av kunderna som var något av stamkunder och när jag en dag var på Överby och handlade så slank jag in på Lindex och mötte just en stammis. Hon frågade vart jag hållt hus, att hon saknade mig i butiken. Sa som det var att jag utbildat mig och nu snart skulle vara tillbaka i butiken. Om de inte kanske behövde personal där? Vänta här sa hon och gick iväg till butikschefen och hon ville träffa mig bums för en kort intervju. Någon dag senare ringde hon och sa att jag fick jobb över sommaren där om jag ville. Tjoohoo! Det gick ytterligare några dagar så ringde en annan butikschef upp mig och ville jag skulle komma och jobba i centrum istället. Där gällde det ett halvårsvik till en början.. Där blev jag kvar i 3 år innan det blev omorganisation och då jag var sist in så fick jag inte förlängt vik. Då började jag läsa på högskolan efter att flera kunder påpekat att de skulle vilja se mig inom barnomsorgen. Och där är jag nu. Älskar mitt jobb och mina goa kollegor. Tänker dock ofta på hur allt på något vis hakat i varann. Från ca 12 års ålder har jag jobbat på något vis. Nu har jag en tolvåring själv och jag har svårt att se henne göra något av mina första jobb. (fast kom just på att precis som henne sålde jag WWF i typ samma ålder som hon gjort det i nu..)Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-61426521330860000072014-12-26T17:05:00.000+01:002014-12-26T17:05:08.058+01:00Julen 2014 med diabetesJaha.. Då har ännu en jul nästintill förflutit. För de flesta brukar julen betyda mycket god mat, godis och dryck. Så även för oss men allt har varit med måtta. Med två typ 1:or och en typ 2:a så har jag försökt begränsa allt. Och jäklar i min lilla låda vad bra vi lyckades i år!! Nästan för bra, Ida blev faktiskt t.o.m. låg efter maten. (var troligen pga att det ju är ganska så fet mat som tar längre tid..) Men hon passade på att njuta extra vilket jag unnar henne. Hon har annars legat lite pressat senaste dagarna innan jul vilket tömt hennes reserv så det där lilla extra behövdes. Och snart väntar snowboardbacken på henne så då kommer det behövas mer käk å mindre insulin igen. Kylan tar hårt och i kombo med aktivitet krävs påfyllning ofta och med kolhydratrikt innehåll. Bara måste säga att jag älskar vår CGM vi fått låna! Ett hjälpmedel jag anser ALLA borde FÅ! Kostar mycket men oj vad den underlättar och garanterat gör att folk både är mer sällan frånvarande samt kan få sitt bs under kontroll.. Sedan att Ida slipper sticka sig 10-15 gånger i fingrar/tår är en rejäl bonus. Innan vi fick CGMen skulle hon en gång innan träningen ta bs och tryckte på fingret och det kom blod ur fyra (!!!!) olika hål i fingret.. Snacka om att vara sönderstucken. Å tyvärr är alla testen motiverade, en tonåring som tränar handboll tre dagar i veckan har väldigt svajiga värden. *suck*<br />
<br />
Nu önskar vi er ett gott slut på 2014 och ett härligt 2015! Ta hand om er och kom ihåg att ingen vet hur Ni mår eller känner inför olika saker. Det som du kanske uppfattar som något trivialt kan för någon annan betyda något oerhört. Och givetvis vice versa.. :-)Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-30708903276097770752014-12-26T16:42:00.000+01:002014-12-26T16:42:57.186+01:00Resa på egen hand..Har under några veckor försökt få med mig en kompis på resa men ingen har kunnat av olika anledningar så idag bokade jag en själv! Jag ska åka själv. En vecka. Helt själv. Utan någon som tjatar, eller som behöver mig 24/7. Jag tog all inclusive, och kommer bo på ett spa hotell. Så nu blir det jobb några veckor, sedan en vecka semester och sedan hoppas jag våren kommit igång så energin är påfylld och jag orkar med allt igen.<br />
Dock blev Ida sur på mig. Dels för att hon givetvis ville följa med och dels för att hon är rädd att nånting kommer hända mig. Hon har sett på tsunamidokumentärerna så jag förstår henne men försöker få henne att förstå att OM något händer så spelar det ingen roll vart jag är för är det bestämt så händer det mig ändå..Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-14234058527735942122014-12-10T14:38:00.001+01:002014-12-10T14:38:24.907+01:00LäkarbesökSå var det dags igen för ett läkarbesök. Nu har jag dock bytt vc och hoppas därmed få lite kontinuitet. Vad gav besöket då? Ja.. Läkaren tyckte jag skulle gå ned i tid och fortsätta med medicinen. Nu har jag 6 arbetsdagar kvar innan julledigheten så jag hoppas slippa gå ned i tid nu och se hur det känns efter ledigheten. Rätt eller fel? Ingen aning men nu orkar jag varken ena eller andra så vanliga vardagsrutiner känns välkomna.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-27471613695172014912014-12-08T19:11:00.003+01:002014-12-08T19:11:27.949+01:00Så glad för deras skull!Igår fick vi höra om nyheten att en Trollhättebo vunnit 2 miljoner kronor. Å det visade sig vara en vi känner! De har haft det tuff ända sedan hans sambo fick någon oförklarlig åkomma som liknade MS för typ 5 år sedan. Minns de skulle till att gifta sig den sommaren men så blev hon dålig och de sköt upp det och sedan inte kommit till skott då hon aldrig blev bättre och undersökningarna liksom aldrig visade vad det var..<br />
Men nu så fick de äntligen lite vind i seglena och jag hoppas de nu unnar sig något härligt resmål och bara rår om varandra.<br />
Grattis Kimmen och Tina!! <3Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-62627527985778107352014-12-08T19:07:00.000+01:002014-12-08T19:07:21.796+01:00Olyckligt..Förra veckan gick jag upp i arbetstid igen. Dryga två månaders sjukskrivning var till ända. Å hur har det gått då? Njaee, ska väl inte säga det gått direkt bra men jag kämpar på. Det föll sig inte bättre än att jag dag 1 skulle jobba med vikarier då mina närmsta kollegor dels gick hem tidigt och var hemma pga vab. Dag två fick jag två vikarier igen.. Stressen och pressen var hög och jag kände hur jag var nära gråten flera gånger men bet ihop. På det så hade Ida en skitvecka med höga värden från lunch och framåt. Oförklariga värden, såna som sliter hårt på oss runt då vi försöker stötta och hjälpa. Olyckligt sammanträffande att det krånglar på båda fronterna när jag egentligen skulle behöva ha det lugnt och lättflytande. Behöver kanske inte säga jag valde att inte göra något annat än att flyta med, inga stora saker genomfördes på arbetet, hemmet fick funka utan att jag engagerade mig nämnvärt, vilket det ju gjorde bra då vi den veckan hade Linas så maten fick Ida hjälpa till med mycket mm.<br />
Denna veckan kommer jag ha en tuff vecka med bla luciafirande på jobbet samtidigt som Grynets förskola har. Hade bestämt mig för att jag är mamma i första hand och skulle gå på Grys men så ändrades våra scheman och nu jobbar jag till kl 15:45 och firandet börjar 16.. Plus att vi har APT direkt efter på jobbet så det sket sig så att säga… Nu får maken filma och så får Gry berätta om det sedan istället. Kan bli en mysig stund för oss båda.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-69608677965121756942014-11-21T08:13:00.001+01:002014-11-21T08:13:28.313+01:00Isglass, glass, gulaschsoppaNär barn pratar kan vissa ord vrängas, speciellt om de sägs om och om igen i rask takt. I går satt Gry och sa hon ville ha isglass efter maten. Det blev sedan glass för att sluta som gulaschsoppa. Då fnittrade hon gott och sa näää, det vill jag inte ha idag. Mammas älskade sötnäsa.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-21960653296514440212014-11-19T10:00:00.001+01:002014-11-19T10:00:07.624+01:00Host och snörvel..Är väl egentligen inte direkt förvånad över att jag fått årets höstförkylning. Båda tjejerna har snorat och hostat här hemma samt att juvelerna på jobbet ju lämnas även om de är sjuka. (krass verklighet men sann) Har känningar i mina öron pga snuvan, var ju öronbarn som mindre men slapp rör som brorsan fick. Har däremot nedsatt hörsel pga att läkarna ansåg att det ska värka hål vid öroninflammation. Pappa har berättat att han fick poliseskort till sjukhuset den gången med mig.. (var visserligen vår granne som hade rutinkontroll som såg hur ont jag hade och valde att eskortera far och mig till sjukan :) )<br />
Numera får jag sällan öroninflammation dock, vilket jag är glad för! Men det blir en del nässpray och smärtstillande för att lindra besvären. Jag skrev om att jag fick ta nässpray och ipren på fb varpå en kompis tyckte jag istället skulle hålla mig hemma och inte smitta barngruppen och föräldrarna till dem. Nu är ju jag redan sjukskriven pga utmattningen så att kunna vara hemma med förkylning funkar halvbra. Och sedan kan jag tycka att så länge jag inte har feber KAN jag arbeta, föräldrarna håller ju inte sina barn hemma själva så varför ska jag förlora inkomst av hänsyn mot dem? Nä, då skulle det i såna fall vara för att visa mina kollegor hänsyn och inte smitta dem. (återigen en krass verklighet men så känner jag!)<br />
<br />
Annars så har jag denna veckan gått upp i arbetstid, är sjukskriven 25% nu. Är förtidigt att säga hur det kommer gå, men jag hoppas innerligt det kommer gå bra. Fick vabba i måndags då vi hade planerat besök i Uddevalla med diabetesstudien för Ida så igår var första dagen. Jag var sååå trött men kände jag får vila när maken kommit hem, så medan han fick fixa maten och ha två gnälliga tjejer som sällskap tog jag och lade mig på sängen. Kroppsligen var det skönt men samvetet drog i mig och alla måsten poppade upp i huvudet. Även om jag aldrig gjorde några måsten medan jag var hemma på halvtid så ökade stressen i går, så vi får väl se hur det går kommande dagar/veckor.<br />
<br />
Nu ska jag och Grynet äta en sen frukost och sedan har jag lovat vi ska åka och köpa Skånepepparkakor :-)<br />
Ha en fin dag där ute, och kom ihåg att livet är det som pågår medan vi planerar framtiden!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-75408765958650449202014-11-11T15:38:00.002+01:002014-11-11T15:38:59.480+01:00Hur är det?Möter en kollega som frågar hur det är och hör mig själv svara "Bra". För det är ju det man förväntas svara. Och i gengäld fråga hur personen själv mår och denne svarar bra. Och sedan några artiga fraser om vädret. Varför är det så? Varför frågar vi något som vi egentligen inte bryr oss om? Eller ja, klart vi kanske bryr oss men vi förväntar oss svaret "bra" och att själva svara detsamma. Själv svarar jag oftast ärligt på frågan men inte alla uppskattar det. Inte nu då jag ju inte mår så tipptopp som man förväntas göra. Ja, jag skrev oftast för jag orkar faktiskt inte dra visan för alla som jag möter dagligen. Tycker inte alla har med den att göra heller. Ibland säger jag bara "Nä, det är inte så bra" och lämnar det därhän. Ibland kommer det någon följdfråga ibland inte. Och jag dömer ingen för varken eller.<br />
Annars kan jag just nu ärligt säga det är förkylt och trött då nätterna nu har varit fyllda med pipande CGM och en febersjuk Gry som badat i sin egen svett och varit varm som en brännugn och velat ligga nääära för trygghet. På något sätt blir det legitimt att säga det inte är bra då, men när jag "bara" mår dåligt själv blir det jobbigt för frågeställaren. Och jag förstår det! Jag gör verkligen det! Speciellt nu då jag VET hur kasst man kan må utan att det anas det minsta på ytan. För på ytan ser jag ju ut precis som vanligt. I varje fall om man inte kollar så noga. Maken sa häromdagen att jag log med ögonen igen för första gången på ett bra tag. För att se det krävs ju dels att man kollar i ögonen och vet hur jag ser ut då.. Det vet inte alla..<br />
<br />
Så svaret på frågan då.. Hur är det? Jo, jag kämpar på. Är fortfarande otroligt trött även om jag nu upplever jag orkar liiite mer än dagen då allt rasade. Tackar som frågar..Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-28299079077470326472014-11-08T17:57:00.001+01:002014-11-08T17:57:08.726+01:00LägesrapportTja.. vad har hänt sedan sist egentligen..?<br />
<br />
Jo, jag gick till läkaren igen i slutet på oktober för jag kände att återgå helt funkar inte samt att jag nog behöver inse jag måste ta någon medicin för att bli piggare och gladare. Mötte en tredje läkare i min sjukskrivning på då dryga månaden. Denne var dryg och rätt otrevlig men skrev ut en medicin och gav min 2 veckor fortsatt på 50% och sedan 25% i två veckor. Kan väl säga att jag högst ogärna äter medicin så jag lusläste medföljande beskrivning och kände mig väl sjukare än nånsin. Biverkningar som skulle kunna komma var självmordstankar, illamående, kräkningar och viktuppgång bland andra.. Tjoho vilken bra medicin :-( Har dock ätit den i snart två veckor och känner väl mig inte riktigt lika utmattad men är fortfarande grymt trött.<br />
<br />
Pratat mycket med en nära, god vän som rådde mig till att byta vc och se till att få bättre uppföljning än att själv tvingas sitta på öppen mottagning varje gång och varje gång träffa olika läkare. Så nu har jag bytt vc och hoppas på att få någon form av kontinuitet och bättre stöd.<br />
<br />
Kommande vecka är en 50% vecka till och sedan går jag upp lite i tid. Hoppas innerligt medicinen kommer hjälpa mig att orka annars är jag rädd jag kraschar hårt. Kan dock lugna er som läser att några självmordstankar har jag inte fått som biverkning dock muntorrhet och illamående men dem kan jag ju leva med.. ;-)Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-14614406298025071582014-11-08T17:47:00.000+01:002014-11-08T17:47:27.907+01:00EgoboostIgår fick jag sån energi av mina små juveler på jobbet. En liten goding kallar alla fröknar vid mitt namn, en kollega säger för det är för honom en modersfigur och trygghet samt att han älskar ord med s i ;-)<br />
<br />
Men igår hände något jag hoppats på i månader. En flicka, som varit väldigt avvaktande mot mig och mest bara svarat på tilltal höll sig nära och när jag satte mig på golvet för att prata med en kille om vad han ätit hemma till frukosten så kom hon och stod bredvid. Frågade henne om och vad hon ätit. Hon tittade blygt under lugg och svarade inte. Jag frågade om hon ätit smörgås hon med som killen. Hon fortsatte vara tyst. Då berättade jag vad jag ätit på förskolan till frukost och då kom hon närmare mig och viskade mot mig vad hon ätit. Vad gott det lät sa jag och tog hennes hand. Då satte hon sig helt sonika i mitt knä och lutade sig emot mig. Jag la mina armar om henne och frågade om det var okej. Hon nickade och kurade liksom in sig. Kramade om henne och hjälte en liten som gick förbi med en strumpa som höll på att halka av och när jag var klar tog hon själv tag i mina armar och la dem runt sig. Tankade närhet och trygghet. Sånt här värmer mitt hjärta och påminner mig om varför jag inte vill vara i från juvelerna. Jag VILL jobba. Jag bara inte orkar helt till fullo just nu. Men samtidigt visar det att de timmar jag faktiskt ÄR där gör skillnad. Att jag, när jag är där, är en trygghet och fast punkt. Och att jag gjort helt rätt i att låta denna ljuvliga människa fått ta sin tid att både acceptera mig och nu vill vara nära mig på detta sättet. Sånt tänkte jag inte mycket på då jag "bara" var förälder. Att Ida ibland glatt kröp upp i någons vuxens knä och gosade ned sig trodde jag var normalt. Att det troligen var just för hon kände sig trygg mm tänkte jag inte alls på då. Hon gjorde ju det inte med alla fröknar inser jag nu då jag tänkt efter utan det var vissa få förunnat.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-13314027687417288982014-10-22T10:44:00.001+02:002014-10-22T10:44:37.528+02:00VanmaktJust nu handlar mina inlägg mest om mig själv men just nu behöver mitt fokus ligga på mig själv i första hand. Men ack så svårt det är! Jag försöker, men orkar inte. Känner mig misslyckad. Försöker igen och gör nåt halvdant och känner mig igen misslyckad. Jag vill så mycket men hur ska jag få till det? Har varit halvtidssjukskriven en månad nu och är efter det liksom delad i två lägen.<br />
<b><br /></b>
<b>Läge 1</b> tycker att nu får det vara bra! Nu får jag bita ihop igen och kämpa hårdare. Jag försöker avstå från mig vilolur och göra nytta antigen hemma eller med någon jobbrelaterad grej. Börjar planera något större (större än att bara vara och vila, större än att vika tvätten eller plocka ur diskmaskinen) bygger upp en inre stress samtidigt som jag VET jag måste vila.<br />
<b><br /></b>
<b>Läge 2</b> faller nästan i sömn innan jag ens hunnit vakna på morgonen. Tycker att bara vrida mig i sängen är ett för stort projekt. Här snurrar många tankar på hur många jag sviker med att inte ha någon ork. Bygger upp en inre stress då jag VET jag har förväntningar på mig från olika håll. Samtidigt så vaknar jag på nätterna och ligger och grubblar i timmar..<br />
<br />
Så hur ska jag nu gå vidare? Jag letar efter nödknappen. Den som jag ska kunna trycka på så allt runt mig stannar upp så jag kan hinna i kapp. Behöver jag vara heltidssjukskriven? Hur gagnar det mig? Jag kommer känna en otrolig ångest inför mina kollegor som redan nu har det tufft. Jag kommer få tid att tänka ännu mer (bra eller dåligt??) Medicin? Vilka biverkningar har de? Både rent fysiskt men även psykiskt? Fortsätta på halvtidssjukskrivning? Och ha stressen för att känna en otillräcklighet mot både kollegor och barngrupp? Testa att jobba "som vanligt"? Å därmed stupa i säng vid 17 varje dag, inte orka träffa familjen eller vänner? Hur ska JAG få balans?<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-69726757466839662402014-10-19T23:06:00.001+02:002014-10-19T23:06:51.816+02:00Jomenvisst..Ja, i fredags var en rolig dag. Eller nä, det var det inte. Trött som en ökenblomma i värsta sommartorkan var jag och Gry var sjuk. Öppnade på jobbet, kämpade mig genom mina timmar där och for sedan hemåt för att få sova. Ringde svärföräldrarna som hade Grynet då hon som sagt var sjuk för att få höra att hon var redigt gnällig och längtade efter mamma. Hämtade henne och for hem för vila. Vilade med henne snorandes bredvid mig. Hon ville efter nån timme vi skulle leka men jag sa nej och läste lite varpå hon vände sig om och stensomnade! Hon har inte sovit på dagen sen i februari typ.. 1,5 timme lät jag henne sova för att sedan väcka henne. Gnällig som en gammal dörr var hon då. Lockade med ett bubbelbad bara för att få när det väl var upptappat höra hon inte ville längre. Men då sa jag att nu SKA vi bada så då gjorde vi det. Och hon lekte faktiskt en del, hällde vatten över mig och gjorde tomtemasker av skummet. Sedan kom Ida hem från fritidsgården och vi beställde pizza och kollade på Frost, Grys älsklingsfilm! Maken var på AW med sitt jobb så vi mös en stund och så ville Ida sova i hans säng, brukar vilja det när han är borta. :-) Pizza och nötter gav högt värde på natten så det var det med den nattsömnen.. *suck*<br />
Lördagen var det dags för handbollscup här hemma så upp 7:15. Kom på kvällen innan vid 21 att jag glömt att baka *gulp* så det fick bli enklast möjligast = chokladmuffins. Heldag i en gympasal men ansvar för kiosken i omgångar och så ha koll på blodsocker och heja på laget…<br />
Söndagen vaknade vi 8:30, skönt med sovmorgon! Men kroppen var helt slut. Maken tyckte dock vi skulle passa på att träna ihop så upp och äta frukost och sätta Gry framför Frost och Ida med ipaden och iväg. Måste försöka komma igång med träningen igen, älskar det när jag väl är där ju!<br />
Väl hemma hade mina föräldrar kommit på besök så det blev lite snack innan dusch och lunch. Somnade som ett utslagen och fick sova nån timma med regnskogsljud, underbart! Ida blev låg och Gry var hungrig och jag hade ingen som helst lust att ställa mig i köket för att laga middag så det fick bli Thaimat på restaurang. Så nu har Ida skyhögt bs och vi har korrat så det blir väl sisådär med denna nattens sömn också kan jag tro. *suck*<br />
I morgon väntar läkarbesök med diabetesläkaren på morgonen sedan kör vi med lite jobb och så träning för Idas handbollslag.<br />
<br />
I fredags ringde förresten försäkringskassan.. Blev lite paff då hon verkade ha lite rörig koll på hur jag jobbade mm. Hon ville få det till att jag jobbade 80% på fyra dagar, medan jag gör det på fem. Alltså jag jobbar vanligtvis 8 timmar fyra dagar i veckan med en ledig dag. Den lediga dagen hade hon fått för sig jag lyfte föräldrapenning på vilket jag INTE gör. Så till slut fick hon ihop det och jag ska få ut pengar på tisdag. Skönt de inte krånglade mer, är jäkligt stressande att veta de är mästare på att krångla för sjukskrivna.<br />
<br />
Nä, nu väntar bingen på mig! Suss gött.<br />
KraamUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-53973715351158545382014-10-19T22:45:00.003+02:002014-10-19T22:45:50.409+02:00Inte så lätt jämt..Usch, nu börjar den där tonårstiden ta ut sig här i Idas liv.. Kompisar är grymt viktiga men samtidigt drar andra saker i henne. I morse messade hon en kompis som hon ville hänga med men fick inget svar. Senare såg hon på instagram att just den kompisen dragit till ett gäng andra vänner utan att höra av sig ens till Ida.. Hon blev givetvis jätteledsen och la en kommentar i rätt anklagande ton till kompisen. Och så var karusellen igång. Jag gick in och tog bort kommentaren och vi satt ihop och försökte förklara att ingen vill hänga med nån som anklagar och är "på" hela tiden.<br />
Det var lättare förr ur den aspekten tror jag. Ville jag hänga med någon ringde jag dem eller helt sonika cyklade/gick/blev körd dit för att fråga om vi kunde göra nåt. Idag ska det messas, facetimas, snapchatas eller kikas. Och hittar man nån att hänga med så ska det göras en sjujäklans massa innan man kan ses att det strax är lunchdags..<br />
<br />
Men, jag är övertygad om att Ida löser detta med lite stöttning från oss. Hon är en go kompis och hon inser nog snart vilka som är värda att satsa på som vänner. (hoppas bara de inte funnit andra i väntan på henne.. ;-) )Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-89028726087110354852014-10-16T21:01:00.001+02:002014-10-16T21:01:39.908+02:00En regnig torsdag i oktober..Ja, det är visserligen min brors födelsedag (Grattis än en gång käre bror) men fy fanken vilken urtrist dag!<br />
Jobbat hela dagen (eller ja, mina timmar då.. ) och kom hem som en speedad duracellkanin. Gick på nån form av överväxel för så fort jag satte mig kom en otrolig trötthet över mig. Slocknade nog ungefär på 2 sekunder. Sedan berättade maken det skulle vara en diabetesföreläsning på Folkets Hus så jag tog mig i kragen och åkte dit. Tja.. gav väl inte direkt mycket nytt men var nog mest riktad mot typ 2:or även om de talade en del om typ 1 också. Hem i regnet och åt middag med familjen. Vrålhungrig så åt för fort och fick magknip. Kul.. Not! Nu är det strax dags för sängen då jag öppnar även i morgon, två öppningar på rad är dödens tröttande men jag slutar 10:45 så får bita ihop och sova när jag slutat. Gräsänka i morgon och har halvt om halvt lovat pizza.. Orkar inte göra nåt avancerat och inget kul att krångla till det då tjejerna helst vill käka pizza…<br />
<br />
G'natt på er!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-51126584274858578752014-10-09T15:36:00.000+02:002014-10-09T15:38:17.934+02:00Stress stress stress..Inte nog med att jag är stressad i mitt liv för allsköns ting, nu ska FK stressa mig också.. Fick brev idag att de ansåg läkarintyget inte vara komplett utan kräver att läkaren kompletterar. Så det kommer dröja ytterligare innan jag får beslut om FK kommer betala ut någon sjukersättning till mig eller inte. Nu lever vi inte på ruinens brant men alla pengar behövs ju.<br />
<br />
På detta så har nu fler goa kollegor börjat känna sig trötta och blir sjukskrivna. Min inre stress ökar och jag känner jag KAN inte vara hemma och kurera mig för de går på knäna för min skull. Kuratorn och läkaren sa jag borde vara hemma på heltid men jag försöker, nu är allt kaos överallt känner jag och jag överväger (egentligen mot bättre vetande) att jobba mina timmar i from november, för barngruppen skull så de får en trygghet. Att sedan jag har en känsla för att jag kommer krascha igen inom kort får jag nog ignorera.. Jag slipper stressen över att mitt arbete blir lidande och att mina kollegor får dra ett extra tungt lass..<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi6KwPDjFd8_Sb1BRN5yGuD1Cf2NCKMSfnF4RCIDPRcDuBbN8AoIIMVi-9wB5C_F7wSCPQsGrvavMpSaY443xVT7qtHbrudj-IeoSLTob4_MPrvDlQHyXIK6FpkgdoW3w5jqrL4voLKYUgD/s640/blogger-image-870181175.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi6KwPDjFd8_Sb1BRN5yGuD1Cf2NCKMSfnF4RCIDPRcDuBbN8AoIIMVi-9wB5C_F7wSCPQsGrvavMpSaY443xVT7qtHbrudj-IeoSLTob4_MPrvDlQHyXIK6FpkgdoW3w5jqrL4voLKYUgD/s640/blogger-image-870181175.jpg" /></a></div>
<br />
Här är en bild på hur min kurator försökte förklara för mig hur en "normalkurva" brukar se ut och hur min kurva ser ut i stressynpunkt. Jag har många toppar och dalar men inga djupdalar där jag hinner återhämta mig utan ligger runt max hela tiden. Och nu spär då FK på den stressen och tvingar mig istället för att få någon/några månader nu då jag får skutan på rätt köl igen känna jag behöver bita ihop och kämpa på. Å visst, det kommer säkert gå att kämpa på. I någon månad eller så sedan kommer nästa kollaps. Men det kanske är bättre jag kör huvudet så hårt i att jag blir sängliggande och kostar samhället än mer pengar.. Nä, sparka på dem som redan ligger ned vet jag. (ja, jag är ledsen/arg/besviken/ för jag kan inte rå på denna punkten och jag är van att kämpa på men nu finns inte energin.)Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-24035773759255086622014-10-06T14:44:00.001+02:002014-10-06T14:44:52.877+02:00Ibland önskar jagIbland önskar jag att jag kunde sluta vara så jäkla perfekt jämt. Alltså, jag VET jag inte är perfekt men jag eftersträvar det i alla lägen. Att säga rätt saker, tycka rätt saker, göra, ha tänka rätt saker. Att vårt hem alltid ser ut som i en heminredningstidning. Att mina barn har rena (och gärna det allra senaste) kläder och ser välkammade ut och att de uppför sig som sig bör i olika situationer. Eller att jag är den där klippan mina kollegor jämt kan luta sig emot, att föräldrarna känner en enorm trygghet när de möter mig och att deras barn känner sig sedda och förstådda av mig. I alla lägen.<br />
Men vänta nu!! Det där är ju en teknisk omöjlighet! Ingen ensam person KAN åstadkomma detta! Ingen person kräver att någon annan ska göra/kunna detta. Så varför kräver jag det då av mig själv? Varför vill jag vara så perfekt? I mitt fall tror jag det i grunden handlar om att bli sedd och älskad för den jag är. I den jakten har jag någon gång fått för mig att det är just det här jag behöver göra för att få bekräftelse. Vägen dit, till den "kunskapen" har inte varit rak. Jag testade många gränser i tonåren för att inse att det var "den perfekta vägen" som gav mest uppmärksamhet. Men det är sällan den som gör något bra får uppmärksamhet. Man måste vara bäst för att få beröm, medioker får knappt ett tack. Så även om jag gör mitt bästa hamnar jag på något vis i skymundan. Trots att jag i flera års tid nu hållit fler bollar än jag kan räkna till i luften, får jag ingen beröm eller uppmärksamhet. (jag vill påpeka att jag inte varit helt ensam då jag har en underbar make som stöttat mig men jag kan bara utgå från mig och mina känslor!) Och nu har jag tappat alla bollarna. Jag har börjat få upp några i luften igen. Min kurator förklarade för mig att jag MÅSTE sluta ta på mig saker om jag inte samtidigt avsäger mig något annat. Men va? Hur gör jag då? I alla familjer finns lite av oskrivna lagar för vem som gör vad. Inte därmed sagt att x inte kan göra ys uppgifter någon gång ibland men det är ändå ys grunduppgifter.<br />
<br />
Igår fick jag med mig familjen ut i skogen. Supermysigt. Vi fixade lite mellis, eller picknick som Gry helst vill kalla det för, och drog iväg ganska direkt efter frukost. Visst låter det härligt?! Det var det, ända tills Idas blodsocker sjönk i raskt takt och vi snabbt fick avbryta svampletandet för att äta. Och att vi då insåg vi ju bara tagit med lite blodsockerhöjande just för att om hon varit hög hade varit bättre. (det är jobbigt att neka henne när vi andra äter ju..) När det för nästan vilken annan familj varit lugnt efter maten blev det för oss att dra hemåt då Ida tappat lusten och känner sig trött efter känningen. Sånt tar en kopiös energi för mig. Jag fick med mig svamp hem i varje fall så jag fick vara nöjd. Å när vi kom hem fick jag vila då min egen energi tar fort slut just nu. Efter vilandet tog jag tag i rensningen av svampen och då tog maken med sig barnen och åkte iväg. Ida frågade mig sedan vad jag gjort när de varit borta. Vad tror du sa jag? Rensat svamp sa hon. Ja, och mer? Tagit rätt på tvätten? Ja, och mer? Har du gjort mer? Ja..<br />
För jag kan aldrig bara göra en sak. För jag är så perfekt. Eller perfektionist som min kurator säger. På den timmen de var borta tog jag rätt på en korg med svamp, en tvättkorg veks och lades in, köket blev upprensat och leksaker ställdes tillbaka på sin plats samt att Grys rum städades och sopor bars ut. Inte konstigt jag var trött igen vid kvällsmaten..<br />
<br />
Läkaren ville egentligen heltidssjukskriva mig men jag valde att få jobba halvtid. För min egen skull. Jag har ett jobb jag trivs med, men det kräver mycket närvaro vilken jag i dagsläget har svårt att ge då mina bollar faller. Jag jobbar halvtid för mig skull. För på jobbet ställer det nog mest till det.. Jag vet mina kollegor är glad för att jag kommer men det kräver en grym logistik av dem och chefen. Känns som jag är en börda mer än nytta. Jag vill orka jobba heltid men att efter en natt med snurrande tankar och/eller blodsockermätningar och matande så fungerar inte hjärnan i så långa stunder. Bit ihop och kom igen finns ett uttryck, visst kan jag säkert göra det. Men!! jag blir varnad av kuratorn att köra på för hårt då risken är överhängande att jag faller hårdare och djupare nästa gång jag kraschar. Det vill jag inte!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-42201098384428275502014-09-17T11:36:00.000+02:002014-09-17T11:36:16.368+02:00CGMVilken underbar liten manick!<br />
En (ungefär som en lite större sockerbit i storlek) sitter på Idas arm och mäter hennes blodsocker i vävnaden kontinuerligt. Vi slipper tjatet om att hon ska mäta sig, eller fråga om hur hon legat under dagen - vi ser det nu på en liten handenhet. Den larmar när hon blir låg eller hög. Den stämmer förträffligt bra med blodsockret vi mäter i fingret 2 gånger dagligen och den är lättförstådd!<br />
Den har gett oss tecken på hur kurvorna förändras nattetid, då vi inte mätt sedan debuten nästan för vi tyckte det såg bra ut de 3 månaderna vi mätte var fjärde timma nattetid. Vi behövde ju få sova vi med och såg inga tecken på direkt ändring. Nu har vi sett hon blir låg runt 3-tiden för att sedan stiga till det är dags att vakna. Detta håller vi nu på att försöka justera med hjälp av injektionsdoserna med både måltid och långtidsinsulin.<br />
Lika underbar som manicken är, lika jobbig är den att vakna av om nätterna. Den tutar ju som sagt när Ida blir hög/låg. Och jag som har så jäklans svårt att somna om ligger och vrider mig några timmar per natt.<br />
I dagens tidning står det om insulinpumpar, hur de förlänger livet på diabetiker. Vad jag dock inte ser i artikeln är alla problemen som många diabetesföräldrar i föräldragrupperna jag ingår i påtalar, hur lätt nålen bryts av alternativt viker sig. Eller hur barnen, oftast i sömnen, lyckas antigen höja eller sänka sina doser (barnlås till trots många gånger) vilket i sin tur leder till känningar. Eller hur mycket vanligare det är att de som har pump oftast lättare får ketoner (vilka i sig kan, i värsta fall, leda till döden!).<br />
Givetvis kommer Ida få testa att ha pump, men som maken sa så får det gärna komma en före som i samarbete med CGMen kan styra sig lite själv. Inte kräva av sin brukare att själv trycka in doser mm som det är i dagens mätare.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5082107735355392411.post-40471705766511513342014-09-17T11:18:00.001+02:002014-09-17T11:18:14.765+02:00Mobilförbud = ramaskri?I går beslutade vi föräldrar på ett föräldramöte att lärarna äger rätten att samla in ungdomarnas mobiler vid skolstart på morgonen och återge dem vid skoldagens slut. Rektorn berättade att det förekommer kränkningar utanför skoltid samt att dessa sedan följer med in i klassrummen. Lärarna och resurspersonalen berättade att ungdomarna inte umgås på rasterna, alla sitter med sina mobiler. Vi har haft många duster med Ida om just mobilen/ipaden och har i perioder låst hennes mobil men krävt hon har den med så VI kan nå henne. (hon har även kunnat nå oss genom röstuppringningen) Enligt henne har hennes kompisar tyckt vi varit världens strängaste föräldrar samt att hon skulle hamna utanför pga att hon inte kunde använda sin mobil så som de andra gör.. Igår vittnade flera föräldrar om att de minsann också har mobilförbud hemma efter vissa klockslag samt de upplever problem med dem hemma. (lite lustigt att de som pratade högst och mest var de vars barn vi ser mess från sena kvällar/nätter på Idas lur men men..)<br />
Jag är medveten om att vi vuxna är lite av invandrare i den världen och att barnen anses vara s.k. natives, men det gör det inte varken rätt eller fel att vi beslutar hur just våra barn ska få ha tillgång till mobilen. Men vi måste komma till rätta med kränkningarna som förekommer och lära barnen ha en återhållsam hållning online. Och där tror jag vi vuxna har det svårt själva. Många tänker inte på vad de publicerar alla gånger. Senast idag såg jag en vän publicera en ursöt lite filmsnutt på sin 2 åriga dotter. Men blev samtidigt illa till mods då dottern var naken.. Utan att gå in på detaljer så kan jag lugna er med att det handlade inte om att utelämna utan just förstärka ett naturlig beteende men! Han vet inte vilka som ser inlägget och hur de i sin tur sedan sparar det/sprider det. Under min utbildning så publicerade en kursare en bild av sig själv på fb med ett stort glas vin i handen, hon satte det som profilbild. En sån där skön, avslappnad bild på en vuxen människa som är glad och lycklig och delar med sig av den känslan. Jag frågade hur hon tänkte när hon valde just den bilden. Hon beskrev och vände sedan frågan mot mig varför jag undrade och vad jag såg. Jag sa jag såg en avslappnad och glad människa men även en som stoltserar med att hen intar alkohol. Som lärare ska vi visa eleverna en trygg väg, är någon elev uppvuxen i en familj med alkoholproblem kan den bilden visa allt annat än trygghet. Sedan är det ju känt att arbetsgivare numera kollar upp sina eventuellt blivande anställda och att finna en person som man ska anställa i drog/alkoholrelaterade former sällan gynnar den sökande. Kan meddela hon bytte bild omgående :-)<br />
<br />
Jag har haft många och långa samtal med Ida om vad hon publicerar på nätet. Hon får tex inte publicera något på instagram utan att jag eller maken godkänt det. Hon frågar ofta NÄR hon ska få göra det utan att fråga och jag säger som det är, fram till hennes 15 årsdag är det vi föräldrar som får ta ett eventuellt straff men därefter får hon själv göra det. Jag har även talat om hur bilder sparas, hon skärmdumpar en hel del själv så den biten vet hon, och sedan i känsliga situationer kommer fram. Att inget som väl är publicerat online enkelt bara försvinner just för att någon skärmdumpat, eller att det lagras i servrar och kommer fram på sökningar.<br />
Men idag fick klassföreståndarna stå inför sina klasser och säga vad vi föräldrar beslutat gemensamt igår och genast kom det in bilder på instagram om att det sög. Jag avundas inte klasslärarna, eller de föräldrar som inte vågat lyfta frågan hemma ännu. Tillsammans hoppas jag vi snart kan leva i symbios med mobilerna utan att de tar överhanden, men för barnens skull hoppas jag det nu kan få råda lite lugn i hetsen.<br />
<br />
En liten rolig tanke som slog mig i går när en pappa tyckte det var fel väg att gå var att vi ju lever i en demokrati. Vi röstade och övervägande röstade för förbud. Alla hade ett val att närvara eller inte, ingen närvaro gav oss rätten att bestämma. Precis som i valet i söndags.Unknownnoreply@blogger.com0