Jag har alltid tyckt det varit en (rent ut sagt förbannad) klyscha, att i nöden prövas vännen. Men tyvärr är det nog jäkligt sant. Jag räcker sällan ut min hand för att få hjälp, är van vid att klara mig på egen hand liksom. Men när jag nu gjort det (kanske inte bokstavligt men..) har somliga valt att vända ryggen till, inte svara på sms mm. Trist men sånt är ju livet.
Dock är jag oerhört rörd över alla vänners stöd som vi får. Hejarrop, mess som frågar hur det går, hur vi mår mm. Vänner som säger "Är det något så tveka inte att be oss om hjälp". Det värmer! För ni ska veta att även om jag verkar lugn så är jag som en tromb inombords. Det är ett väldigt pussel som läggs dagligen, timme för timme. Logistiken med barnpassning åt Gry, bilar, mat till den förälder som är på sjukhuset, det kommer en uppsjö av folk som vill prata med oss (psykolog, kurator, diabetessköterskor, läkare, tandvårdspersonal, lärare som jobbar på sjukhuset så inlagda barn inte kommer efter, lekterapipersonal, sköterskorna på avdelningen..) Och på det är det omvårdnaden om Ida, som visserligen är otroligt duktig men samtidigt 10,5 år och som har fått hela sin värld vänd uppochner samt ut och in. Vi har en otrolig hjälp av makens föräldrar som kan ta Gry, ge henne 100 % medan vi försöker ge Ida det. Lägg sedan till min utbildning som inte är någon "walk in the park" direkt. Dåligt samvete har alla föräldrar någon gång men just nu har jag det dubbelt, dels mot mina barn, dels mot mig själv och mina studier. Jag mailade kursansvarige för denna sista kurs och hon är helt underbar. Hon ringde upp mig, talade om för mig att i första hand vara förälder (vilket jag skrev själv med i brevet) och att hon kommer hjälpa mig om jag behöver omtentera något. Jag kommer (på inrådan från maken) försöka få kursen godkänd för att kunna ge barnen 110 % i sommar.
Men det jag vill få sagt är att vänner växer inte på träd, speciellt inte sanna vänner. Men jag är inte bitter! Jag vet att jag och min familj kommer komma igenom detta, stärkta. Men med några vänner som fallit bort, fast säkert med nya som ser förbi sjukdomen och allt i dess kölvatten.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar