fredag 26 december 2014

Julen 2014 med diabetes

Jaha.. Då har ännu en jul nästintill förflutit. För de flesta brukar julen betyda mycket god mat, godis och dryck. Så även för oss men allt har varit med måtta. Med två typ 1:or och en typ 2:a så har jag försökt begränsa allt. Och jäklar i min lilla låda vad bra vi lyckades i år!! Nästan för bra, Ida blev faktiskt t.o.m. låg efter maten. (var troligen pga att det ju är ganska så fet mat som tar längre tid..) Men hon passade på att njuta extra vilket jag unnar henne. Hon har annars legat lite pressat senaste dagarna innan jul vilket tömt hennes reserv så det där lilla extra behövdes. Och snart väntar snowboardbacken på henne så då kommer det behövas mer käk å mindre insulin igen. Kylan tar hårt och i kombo med aktivitet krävs påfyllning ofta och med kolhydratrikt innehåll. Bara måste säga att jag älskar vår CGM vi fått låna! Ett hjälpmedel jag anser ALLA borde FÅ! Kostar mycket men oj vad den underlättar och garanterat gör att folk både är mer sällan frånvarande samt kan få sitt bs under kontroll.. Sedan att Ida slipper sticka sig 10-15 gånger i fingrar/tår är en rejäl bonus. Innan vi fick CGMen skulle hon en gång innan träningen ta bs och tryckte på fingret och det kom blod ur fyra (!!!!) olika hål i fingret.. Snacka om att vara sönderstucken. Å tyvärr är alla testen motiverade, en tonåring som tränar handboll tre dagar i veckan har väldigt svajiga värden. *suck*

Nu önskar vi er ett gott slut på 2014 och ett härligt 2015! Ta hand om er och kom ihåg att ingen vet hur Ni mår eller känner inför olika saker. Det som du kanske uppfattar som något trivialt kan för någon annan betyda något oerhört. Och givetvis vice versa.. :-)

Resa på egen hand..

Har under några veckor försökt få med mig en kompis på resa men ingen har kunnat av olika anledningar så idag bokade jag en själv! Jag ska åka själv. En vecka. Helt själv. Utan någon som tjatar, eller som behöver mig 24/7. Jag tog all inclusive, och kommer bo på ett spa hotell. Så nu blir det jobb några veckor, sedan en vecka semester och sedan hoppas jag våren kommit igång så energin är påfylld och jag orkar med allt igen.
Dock blev Ida sur på mig. Dels för att hon givetvis ville följa med och dels för att hon är rädd att nånting kommer hända mig. Hon har sett på tsunamidokumentärerna så jag förstår henne men försöker få henne att förstå att OM något händer så spelar det ingen roll vart jag är för är det bestämt så händer det mig ändå..

onsdag 10 december 2014

Läkarbesök

Så var det dags igen för ett läkarbesök. Nu har jag dock bytt vc och hoppas därmed få lite kontinuitet. Vad gav besöket då? Ja.. Läkaren tyckte jag skulle gå ned i tid och fortsätta med medicinen. Nu har jag 6 arbetsdagar kvar innan julledigheten så jag hoppas slippa gå ned i tid nu och se hur det känns efter ledigheten. Rätt eller fel? Ingen aning men nu orkar jag varken ena eller andra så vanliga vardagsrutiner känns välkomna.

måndag 8 december 2014

Så glad för deras skull!

Igår fick vi höra om nyheten att en Trollhättebo vunnit 2 miljoner kronor. Å det visade sig vara en vi känner! De har haft det tuff ända sedan hans sambo fick någon oförklarlig åkomma som liknade MS för  typ 5 år sedan. Minns de skulle till att gifta sig den sommaren men så blev hon dålig och de sköt upp det och sedan inte kommit till skott då hon aldrig blev bättre och undersökningarna liksom aldrig visade vad det var..
Men nu så fick de äntligen lite vind i seglena och jag hoppas de nu unnar sig något härligt resmål och bara rår om varandra.
Grattis Kimmen och Tina!! <3

Olyckligt..

Förra veckan gick jag upp i arbetstid igen. Dryga två månaders sjukskrivning var till ända. Å hur har det gått då? Njaee, ska väl inte säga det gått direkt bra men jag kämpar på. Det föll sig inte bättre än att jag dag 1 skulle jobba med vikarier då mina närmsta kollegor dels gick hem tidigt och var hemma pga vab. Dag två fick jag två vikarier igen.. Stressen och pressen var hög och jag kände hur jag var nära gråten flera gånger men bet ihop. På det så hade Ida en skitvecka med höga värden från lunch och framåt. Oförklariga värden, såna som sliter hårt på oss runt då vi försöker stötta och hjälpa. Olyckligt sammanträffande att det krånglar på båda fronterna när jag egentligen skulle behöva ha det lugnt och lättflytande. Behöver kanske inte säga jag valde att inte göra något annat än att flyta med, inga stora saker genomfördes på arbetet, hemmet fick funka utan att jag engagerade mig nämnvärt, vilket det ju gjorde bra då vi den veckan hade Linas så maten fick Ida hjälpa till med mycket mm.
Denna veckan kommer jag ha en tuff vecka med bla luciafirande på jobbet samtidigt som Grynets förskola har. Hade bestämt mig för att jag är mamma i första hand och skulle gå på Grys men så ändrades våra scheman och nu jobbar jag till kl 15:45 och firandet börjar 16.. Plus att vi har APT direkt efter på jobbet så det sket sig så att säga… Nu får maken filma och så får Gry berätta om det sedan istället. Kan bli en mysig stund för oss båda.

fredag 21 november 2014

Isglass, glass, gulaschsoppa

När barn pratar kan vissa ord vrängas, speciellt om de sägs om och om igen i rask takt. I går satt Gry och sa hon ville ha isglass efter maten. Det blev sedan glass för att sluta som gulaschsoppa. Då fnittrade hon gott och sa näää, det vill jag inte ha idag. Mammas älskade sötnäsa.

onsdag 19 november 2014

Host och snörvel..

Är väl egentligen inte direkt förvånad över att jag fått årets höstförkylning. Båda tjejerna har snorat och hostat här hemma samt att juvelerna på jobbet ju lämnas även om de är sjuka. (krass verklighet men sann) Har känningar i mina öron pga snuvan, var ju öronbarn som mindre men slapp rör som brorsan fick. Har däremot nedsatt hörsel pga att läkarna ansåg att det ska värka hål vid öroninflammation. Pappa har berättat att han fick poliseskort till sjukhuset den gången med mig.. (var visserligen vår granne som hade rutinkontroll som såg hur ont jag hade och valde att eskortera far och mig till sjukan :) )
Numera får jag sällan öroninflammation dock, vilket jag är glad för! Men det blir en del nässpray och smärtstillande för att lindra besvären. Jag skrev om att jag fick ta nässpray och ipren på fb varpå en kompis tyckte jag istället skulle hålla mig hemma och inte smitta barngruppen och föräldrarna till dem. Nu är ju jag redan sjukskriven pga utmattningen så att kunna vara hemma med förkylning funkar halvbra. Och sedan kan jag tycka att så länge jag inte har feber KAN jag arbeta, föräldrarna håller ju inte sina barn hemma själva så varför ska jag förlora inkomst av hänsyn mot dem? Nä, då skulle det i såna fall vara för att visa mina kollegor hänsyn och inte smitta dem. (återigen en krass verklighet men så känner jag!)

Annars så har jag denna veckan gått upp i arbetstid, är sjukskriven 25% nu. Är förtidigt att säga hur det kommer gå, men jag hoppas innerligt det kommer gå bra. Fick vabba i måndags då vi hade planerat besök i Uddevalla med diabetesstudien för Ida så igår var första dagen. Jag var sååå trött men kände jag får vila när maken kommit hem, så medan han fick fixa maten och ha två gnälliga tjejer som sällskap tog jag och lade mig på sängen. Kroppsligen var det skönt men samvetet drog i mig och alla måsten poppade upp i huvudet. Även om jag aldrig gjorde några måsten medan jag var hemma på halvtid så ökade stressen i går, så vi får väl se hur det går kommande dagar/veckor.

Nu ska jag och Grynet äta en sen frukost och sedan har jag lovat vi ska åka och köpa Skånepepparkakor :-)
Ha en fin dag där ute, och kom ihåg att livet är det som pågår medan vi planerar framtiden!

tisdag 11 november 2014

Hur är det?

Möter en kollega som frågar hur det är och hör mig själv svara "Bra". För det är ju det man förväntas svara. Och i  gengäld fråga hur personen själv mår och denne svarar bra. Och sedan några artiga fraser om vädret. Varför är det så? Varför frågar vi något som vi egentligen inte bryr oss om? Eller ja, klart vi kanske bryr oss men vi förväntar oss svaret "bra" och att själva svara detsamma. Själv svarar jag oftast ärligt på frågan men inte alla uppskattar det. Inte nu då jag ju inte mår så tipptopp som man förväntas göra. Ja, jag skrev oftast för jag orkar faktiskt inte dra visan för alla som jag möter dagligen. Tycker inte alla har med den att göra heller. Ibland säger jag bara "Nä, det är inte så bra" och lämnar det därhän. Ibland kommer det någon följdfråga ibland inte. Och jag dömer ingen för varken eller.
Annars kan jag just nu ärligt säga det är förkylt och trött då nätterna nu har varit fyllda med pipande CGM och en febersjuk Gry som badat i sin egen svett och varit varm som en brännugn och velat ligga nääära för trygghet. På något sätt blir det legitimt att säga det inte är bra då, men när jag "bara" mår dåligt själv blir det jobbigt för frågeställaren. Och jag förstår det! Jag gör verkligen det! Speciellt nu då jag VET hur kasst man kan må utan att det anas det minsta på ytan. För på ytan ser jag ju ut precis som vanligt. I varje fall om man inte kollar så noga. Maken sa häromdagen att jag log med ögonen igen för första gången på ett bra tag. För att se det krävs ju dels att man kollar i ögonen och vet hur jag ser ut då.. Det vet inte alla..

Så svaret på frågan då.. Hur är det? Jo, jag kämpar på. Är fortfarande otroligt trött även om jag nu upplever jag orkar liiite mer än dagen då allt rasade. Tackar som frågar..

lördag 8 november 2014

Lägesrapport

Tja.. vad har hänt sedan sist egentligen..?

Jo, jag gick till läkaren igen i slutet på oktober för jag kände att återgå helt funkar inte samt att jag nog behöver inse jag måste ta någon medicin för att bli piggare och gladare. Mötte en tredje läkare i min sjukskrivning på då dryga månaden. Denne var dryg och rätt otrevlig men skrev ut en medicin och gav min 2 veckor fortsatt på 50% och sedan 25% i två veckor. Kan väl säga att jag högst ogärna äter medicin så jag lusläste medföljande beskrivning och kände mig väl sjukare än nånsin. Biverkningar som skulle kunna komma var självmordstankar, illamående, kräkningar och viktuppgång bland andra.. Tjoho vilken bra medicin :-( Har dock ätit den i snart två veckor och känner väl mig inte riktigt lika utmattad men är fortfarande grymt trött.

Pratat mycket med en nära, god vän som rådde mig till att byta vc och se till att få bättre uppföljning än att själv tvingas sitta på öppen mottagning varje gång och varje gång träffa olika läkare. Så nu har jag bytt vc och hoppas på att få någon form av kontinuitet och bättre stöd.

Kommande vecka är en 50% vecka till och sedan går jag upp lite i tid. Hoppas innerligt medicinen kommer hjälpa mig att orka annars är jag rädd jag kraschar hårt. Kan dock lugna er som läser att några självmordstankar har jag inte fått som biverkning dock muntorrhet och illamående men dem kan jag ju leva med.. ;-)

Egoboost

Igår fick jag sån energi av mina små juveler på jobbet. En liten goding kallar alla fröknar vid mitt namn, en kollega säger för det är för honom en modersfigur och trygghet samt att han älskar ord med s i ;-)

Men igår hände något jag hoppats på i månader. En flicka, som varit väldigt avvaktande mot mig och mest bara svarat på tilltal höll sig nära och när jag satte mig på golvet för att prata med en kille om vad han ätit hemma till frukosten så kom hon och stod bredvid. Frågade henne om och vad hon ätit. Hon tittade blygt under lugg och svarade inte. Jag frågade om hon ätit smörgås hon med som killen. Hon fortsatte vara tyst. Då berättade jag vad jag ätit på förskolan till frukost och då kom hon närmare mig och viskade mot mig vad hon ätit. Vad gott det lät sa jag och tog hennes hand. Då satte hon sig helt sonika i mitt knä och lutade sig emot mig. Jag la mina armar om henne och frågade om det var okej. Hon nickade och kurade liksom in sig. Kramade om henne och hjälte en liten som gick förbi med en strumpa som höll på att halka av och när jag var klar tog hon själv tag i mina armar och la dem runt sig. Tankade närhet och trygghet. Sånt här värmer mitt hjärta och påminner mig om varför jag inte vill vara i från juvelerna. Jag VILL jobba. Jag bara inte orkar helt till fullo just nu. Men samtidigt visar det att de timmar jag faktiskt ÄR där gör skillnad. Att jag, när jag är där, är en trygghet och fast punkt. Och att jag gjort helt rätt i att låta denna ljuvliga människa fått ta sin tid att både acceptera mig och nu vill vara nära mig på detta sättet. Sånt tänkte jag inte mycket på då jag "bara" var förälder. Att Ida ibland glatt kröp upp i någons vuxens knä och gosade ned sig trodde jag var normalt. Att det troligen var just för hon kände sig trygg mm tänkte jag inte alls på då. Hon gjorde ju det inte med alla fröknar inser jag nu då jag tänkt efter utan det var vissa få förunnat.

onsdag 22 oktober 2014

Vanmakt

Just nu handlar mina inlägg mest om mig själv men just nu behöver mitt fokus ligga på mig själv i första hand. Men ack så svårt det är! Jag försöker, men orkar inte. Känner mig misslyckad. Försöker igen och gör nåt halvdant och känner mig igen misslyckad. Jag vill så mycket men hur ska jag få till det? Har varit halvtidssjukskriven en månad nu och är efter det liksom delad i två lägen.

Läge 1 tycker att nu får det vara bra! Nu får jag bita ihop igen och kämpa hårdare. Jag försöker avstå från mig vilolur och göra nytta antigen hemma eller med någon jobbrelaterad grej. Börjar planera något större (större än att bara vara och vila, större än att vika tvätten eller plocka ur diskmaskinen) bygger upp en inre stress samtidigt som jag VET jag måste vila.

Läge 2 faller nästan i sömn innan jag ens hunnit vakna på morgonen. Tycker att bara vrida mig i sängen är ett för stort projekt. Här snurrar många tankar på hur många jag sviker med att inte ha någon ork. Bygger upp en inre stress då jag VET jag har förväntningar på mig från olika håll. Samtidigt så vaknar jag på nätterna och ligger och grubblar i timmar..

Så hur ska jag nu gå vidare? Jag letar efter nödknappen. Den som jag ska kunna trycka på så allt runt mig stannar upp så jag kan hinna i kapp. Behöver jag vara heltidssjukskriven? Hur gagnar det mig? Jag kommer känna en otrolig ångest inför mina kollegor som redan nu har det tufft. Jag kommer få tid att tänka ännu mer (bra eller dåligt??) Medicin? Vilka biverkningar har de? Både rent fysiskt men även psykiskt? Fortsätta på halvtidssjukskrivning? Och ha stressen för att känna en otillräcklighet mot både kollegor och barngrupp? Testa att jobba "som vanligt"? Å därmed stupa i säng vid 17 varje dag, inte orka träffa familjen eller vänner? Hur ska JAG få balans?


söndag 19 oktober 2014

Jomenvisst..

Ja, i fredags var en rolig dag. Eller nä, det var det inte. Trött som en ökenblomma i värsta sommartorkan var jag och Gry var sjuk. Öppnade på jobbet, kämpade mig genom mina timmar där och for sedan hemåt för att få sova. Ringde svärföräldrarna som hade Grynet då hon som sagt var sjuk för att få höra att hon var redigt gnällig och längtade efter mamma. Hämtade henne och for hem för vila. Vilade med henne snorandes bredvid mig. Hon ville efter nån timme vi skulle leka men jag sa nej och läste lite varpå hon vände sig om och stensomnade! Hon har inte sovit på dagen sen i februari typ.. 1,5 timme lät jag henne sova för att sedan väcka henne. Gnällig som en gammal dörr var hon då. Lockade med ett bubbelbad bara för att få när det väl var upptappat höra hon inte ville längre. Men då sa jag att nu SKA vi bada så då gjorde vi det. Och hon lekte faktiskt en del, hällde vatten över mig och gjorde tomtemasker av skummet. Sedan kom Ida hem från fritidsgården och vi beställde pizza och kollade på Frost, Grys älsklingsfilm! Maken var på AW med sitt jobb så vi mös en stund och så ville Ida sova i hans säng, brukar vilja det när han är borta. :-) Pizza och nötter gav högt värde på natten så det var det med den nattsömnen.. *suck*
Lördagen var det dags för handbollscup här hemma så upp 7:15. Kom på kvällen innan vid 21 att jag glömt att baka *gulp* så det fick bli enklast möjligast = chokladmuffins. Heldag i en gympasal men ansvar för kiosken i omgångar och så ha koll på blodsocker och heja på laget…
Söndagen vaknade vi 8:30, skönt med sovmorgon! Men kroppen var helt slut. Maken tyckte dock vi skulle passa på att träna ihop så upp och äta frukost och sätta Gry framför Frost och Ida med ipaden och iväg. Måste försöka komma igång med träningen igen, älskar det när jag väl är där ju!
Väl hemma hade mina föräldrar kommit på besök så det blev lite snack innan dusch och lunch. Somnade som ett utslagen och fick sova nån timma med regnskogsljud, underbart! Ida blev låg och Gry var hungrig och jag hade ingen som helst lust att ställa mig i köket för att laga middag så det fick bli Thaimat på restaurang. Så nu har Ida skyhögt bs och vi har korrat så det blir väl sisådär med denna nattens sömn också kan jag tro. *suck*
I morgon väntar läkarbesök med diabetesläkaren på morgonen sedan kör vi med lite jobb och så träning för Idas handbollslag.

I fredags ringde förresten försäkringskassan.. Blev lite paff då hon verkade ha lite rörig koll på hur jag jobbade mm. Hon ville få det till att jag jobbade 80% på fyra dagar, medan jag gör det på fem. Alltså jag jobbar vanligtvis 8 timmar fyra dagar i veckan med en ledig dag. Den lediga dagen hade hon fått för sig jag lyfte föräldrapenning på vilket jag INTE gör. Så till slut fick hon ihop det och jag ska få ut pengar på tisdag. Skönt de inte krånglade mer, är jäkligt stressande att veta de är mästare på att krångla för sjukskrivna.

Nä, nu väntar bingen på mig! Suss gött.
Kraam

Inte så lätt jämt..

Usch, nu börjar den där tonårstiden ta ut sig här i Idas liv.. Kompisar är grymt viktiga men samtidigt drar andra saker i henne. I morse messade hon en kompis som hon ville hänga med men fick inget svar. Senare såg hon på instagram att just den kompisen dragit till ett gäng andra vänner utan att höra av sig ens till Ida.. Hon blev givetvis jätteledsen och la en kommentar i rätt anklagande ton till kompisen. Och så var karusellen igång. Jag gick in och tog bort kommentaren och vi satt ihop och försökte förklara att ingen vill hänga med nån som anklagar och är "på" hela tiden.
Det var lättare förr ur den aspekten tror jag. Ville jag hänga med någon ringde jag dem eller helt sonika cyklade/gick/blev körd dit för att fråga om vi kunde göra nåt. Idag ska det messas, facetimas, snapchatas eller kikas. Och hittar man nån att hänga med så ska det göras en sjujäklans massa innan man kan ses att det strax är lunchdags..

Men, jag är övertygad om att Ida löser detta med lite stöttning från oss. Hon är en go kompis och hon inser nog snart vilka som är värda att satsa på som vänner. (hoppas bara de inte funnit andra i väntan på henne.. ;-) )

torsdag 16 oktober 2014

En regnig torsdag i oktober..

Ja, det är visserligen min brors födelsedag (Grattis än en gång käre bror) men fy fanken vilken urtrist dag!
Jobbat hela dagen (eller ja, mina timmar då.. ) och kom hem som en speedad duracellkanin. Gick på nån form av överväxel för så fort jag satte mig kom en otrolig trötthet över mig. Slocknade nog ungefär på 2 sekunder. Sedan berättade maken det skulle vara en diabetesföreläsning på Folkets Hus så jag tog mig i kragen och åkte dit. Tja.. gav väl inte direkt mycket nytt men var nog mest riktad mot typ 2:or även om de talade en del om typ 1 också. Hem i regnet och åt middag med familjen. Vrålhungrig så åt för fort och fick magknip. Kul.. Not! Nu är det strax dags för sängen då jag öppnar även i morgon, två öppningar på rad är dödens tröttande men jag slutar 10:45 så får bita ihop och sova när jag slutat. Gräsänka i morgon och har halvt om halvt lovat pizza.. Orkar inte göra nåt avancerat och inget kul att krångla till det då tjejerna helst vill käka pizza…

G'natt på er!

torsdag 9 oktober 2014

Stress stress stress..

Inte nog med att jag är stressad i mitt liv för allsköns ting, nu ska FK stressa mig också.. Fick brev idag att de ansåg läkarintyget inte vara komplett utan kräver att läkaren kompletterar. Så det kommer dröja ytterligare innan jag får beslut om FK kommer betala ut någon sjukersättning till mig eller inte. Nu lever vi inte på ruinens brant men alla pengar behövs ju.

På detta så har nu fler goa kollegor börjat känna sig trötta och blir sjukskrivna. Min inre stress ökar och jag känner jag KAN inte vara hemma och kurera mig för de går på knäna för min skull. Kuratorn och läkaren sa jag borde vara hemma på heltid men jag försöker, nu är allt kaos överallt känner jag och jag överväger (egentligen mot bättre vetande) att jobba mina timmar i from november, för barngruppen skull så de får en trygghet. Att sedan jag har en känsla för att jag kommer krascha igen inom kort får jag nog ignorera.. Jag slipper stressen över att mitt arbete blir lidande och att mina kollegor får dra ett extra tungt lass..


Här är en bild på hur min kurator försökte förklara för mig hur en "normalkurva" brukar se ut och hur min kurva ser ut i stressynpunkt. Jag har många toppar och dalar men inga djupdalar där jag hinner återhämta mig utan ligger runt max hela tiden. Och nu spär då FK på den stressen och tvingar mig istället för att få någon/några månader nu då jag får skutan på rätt köl igen känna jag behöver bita ihop och kämpa på. Å visst, det kommer säkert gå att kämpa på. I någon månad eller så sedan kommer nästa kollaps. Men det kanske är bättre jag kör huvudet så hårt i att jag blir sängliggande och kostar samhället än mer pengar.. Nä, sparka på dem som redan ligger ned vet jag. (ja, jag är ledsen/arg/besviken/ för jag kan inte rå på denna punkten och jag är van att kämpa på men nu finns inte energin.)

måndag 6 oktober 2014

Ibland önskar jag

Ibland önskar jag att jag kunde sluta vara så jäkla perfekt jämt. Alltså, jag VET jag inte är perfekt men jag eftersträvar det i alla lägen. Att säga rätt saker, tycka rätt saker, göra, ha tänka rätt saker. Att vårt hem alltid ser ut som i en heminredningstidning. Att mina barn har rena (och gärna det allra senaste) kläder och ser välkammade ut och att de uppför sig som sig bör i olika situationer. Eller att jag är den där klippan mina kollegor jämt kan luta sig emot, att föräldrarna känner en enorm trygghet när de möter mig och att deras barn känner sig sedda och förstådda av mig. I alla lägen.
Men vänta nu!! Det där är ju en teknisk omöjlighet! Ingen ensam person KAN åstadkomma detta! Ingen person kräver att någon annan ska göra/kunna detta. Så varför kräver jag det då av mig själv? Varför vill jag vara så perfekt? I mitt fall tror jag det i grunden handlar om att bli sedd och älskad för den jag är. I den jakten har jag någon gång fått för mig att det är just det här jag behöver göra för att få bekräftelse. Vägen dit, till den "kunskapen" har inte varit rak. Jag testade många gränser i tonåren för att inse att det var "den perfekta vägen" som gav mest uppmärksamhet. Men det är sällan den som gör något bra får uppmärksamhet. Man måste vara bäst för att få beröm, medioker får knappt ett tack. Så även om jag gör mitt bästa hamnar jag på något vis i skymundan. Trots att jag i flera års tid nu hållit fler bollar än jag kan räkna till i luften, får jag ingen beröm eller uppmärksamhet. (jag vill påpeka att jag inte varit helt ensam då jag har en underbar make som stöttat mig men jag kan bara utgå från mig och mina känslor!) Och nu har jag tappat alla bollarna. Jag har börjat få upp några i luften igen. Min kurator förklarade för mig att jag MÅSTE sluta ta på mig saker om jag inte samtidigt avsäger mig något annat. Men va? Hur gör jag då? I alla familjer finns lite av oskrivna lagar för vem som gör vad. Inte därmed sagt att x inte kan göra ys uppgifter någon gång ibland men det är ändå ys grunduppgifter.

Igår fick jag med mig familjen ut i skogen. Supermysigt. Vi fixade lite mellis, eller picknick som Gry helst vill kalla det för, och drog iväg ganska direkt efter frukost. Visst låter det härligt?! Det var det, ända tills Idas blodsocker sjönk i raskt takt och vi snabbt fick avbryta svampletandet för att äta. Och att vi då insåg vi ju bara tagit med lite blodsockerhöjande just för att om hon varit hög hade varit bättre. (det är jobbigt att neka henne när vi andra äter ju..) När det för nästan vilken annan familj varit lugnt efter maten blev det för oss att dra hemåt då Ida tappat lusten och känner sig trött efter känningen. Sånt tar en kopiös energi för mig. Jag fick med mig svamp hem i varje fall så jag fick vara nöjd. Å när vi kom hem fick jag vila då min egen energi tar fort slut just nu. Efter vilandet tog jag tag i rensningen av svampen och då tog maken med sig barnen och åkte iväg. Ida frågade mig sedan vad jag gjort när de varit borta. Vad tror du sa jag? Rensat svamp sa hon. Ja, och mer? Tagit rätt på tvätten? Ja, och mer? Har du gjort mer? Ja..
För jag kan aldrig bara göra en sak. För jag är så perfekt. Eller perfektionist som min kurator säger. På den timmen de var borta tog jag rätt på en korg med svamp, en tvättkorg veks och lades in, köket blev upprensat och leksaker ställdes tillbaka på sin plats samt att Grys rum städades och sopor bars ut. Inte konstigt jag var trött igen vid kvällsmaten..

Läkaren ville egentligen heltidssjukskriva mig men jag valde att få jobba halvtid. För min egen skull. Jag har ett jobb jag trivs med, men det kräver mycket närvaro vilken jag i dagsläget har svårt att ge då mina bollar faller. Jag jobbar halvtid för mig skull. För på jobbet ställer det nog mest till det.. Jag vet mina kollegor är glad för att jag kommer men det kräver en grym logistik av dem och chefen. Känns som jag är en börda mer än nytta. Jag vill orka jobba heltid men att efter en natt med snurrande tankar och/eller blodsockermätningar och matande så fungerar inte hjärnan i så långa stunder. Bit ihop och kom igen finns ett uttryck, visst kan jag säkert göra det. Men!! jag blir varnad av kuratorn att köra på för hårt då risken är överhängande att jag faller hårdare och djupare nästa gång jag kraschar. Det vill jag inte!

onsdag 17 september 2014

CGM

Vilken underbar liten manick!
En (ungefär som en lite större sockerbit i storlek) sitter på Idas arm och mäter hennes blodsocker i vävnaden kontinuerligt. Vi slipper tjatet om att hon ska mäta sig, eller fråga om hur hon legat under dagen - vi ser det nu på en liten handenhet. Den larmar när hon blir låg eller hög. Den stämmer förträffligt bra med blodsockret vi mäter i fingret 2 gånger dagligen och den är lättförstådd!
Den har gett oss tecken på hur kurvorna förändras nattetid, då vi inte mätt sedan debuten nästan för vi tyckte det såg bra ut de 3 månaderna vi mätte var fjärde timma nattetid. Vi behövde ju få sova vi med och såg inga tecken på direkt ändring. Nu har vi sett hon blir låg runt 3-tiden för att sedan stiga till det är dags att vakna. Detta håller vi nu på att försöka justera med hjälp av injektionsdoserna med både måltid och långtidsinsulin.
Lika underbar som manicken är, lika jobbig är den att vakna av om nätterna. Den tutar ju som sagt när Ida blir hög/låg. Och jag som har så jäklans svårt att somna om ligger och vrider mig några timmar per natt.
I dagens tidning står det om insulinpumpar, hur de förlänger livet på diabetiker. Vad jag dock inte ser i artikeln är alla problemen som många diabetesföräldrar i föräldragrupperna jag ingår i påtalar, hur lätt nålen bryts av alternativt viker sig. Eller hur barnen, oftast i sömnen, lyckas antigen höja eller sänka sina doser (barnlås till trots många gånger) vilket i sin tur leder till känningar. Eller hur mycket vanligare det är att de som har pump oftast lättare får ketoner (vilka i sig kan, i värsta fall, leda till döden!).
Givetvis kommer Ida få testa att ha pump, men som maken sa så får det gärna komma en före som i samarbete med CGMen kan styra sig lite själv. Inte kräva av sin brukare att själv trycka in doser mm som det är i dagens mätare.

Mobilförbud = ramaskri?

I går beslutade vi föräldrar på ett föräldramöte att lärarna äger rätten att samla in ungdomarnas mobiler vid skolstart på morgonen och återge dem vid skoldagens slut. Rektorn berättade att det förekommer kränkningar utanför skoltid samt att dessa sedan följer med in i klassrummen. Lärarna och resurspersonalen berättade att ungdomarna inte umgås på rasterna, alla sitter med sina mobiler. Vi har haft många duster med Ida om just mobilen/ipaden och har i perioder låst hennes mobil men krävt hon har den med så VI kan nå henne. (hon har även kunnat nå oss genom röstuppringningen) Enligt henne har hennes kompisar tyckt vi varit världens strängaste föräldrar samt att hon skulle hamna utanför pga att hon inte kunde använda sin mobil så som de andra gör.. Igår vittnade flera föräldrar om att de minsann också har mobilförbud hemma efter vissa klockslag samt de upplever problem med dem hemma. (lite lustigt att de som pratade högst och mest var de vars barn vi ser mess från sena kvällar/nätter på Idas lur men men..)
Jag är medveten om att vi vuxna är lite av invandrare i den världen och att barnen anses vara s.k. natives, men det gör det inte varken rätt eller fel att vi beslutar hur just våra barn ska få ha tillgång till mobilen. Men vi måste komma till rätta med kränkningarna som förekommer och lära barnen ha en återhållsam hållning online. Och där tror jag vi vuxna har det svårt själva. Många tänker inte på vad de publicerar alla gånger. Senast idag såg jag en vän publicera en ursöt lite filmsnutt på sin 2 åriga dotter. Men blev samtidigt illa till mods då dottern var naken.. Utan att gå in på detaljer så kan jag lugna er med att det handlade inte om att utelämna utan just förstärka ett naturlig beteende men! Han vet inte vilka som ser inlägget och hur de i sin tur sedan sparar det/sprider det. Under min utbildning så publicerade en kursare en bild av sig själv på fb med ett stort glas vin i handen, hon satte det som profilbild. En sån där skön, avslappnad bild på en vuxen människa som är glad och lycklig och delar med sig av den känslan. Jag frågade hur hon tänkte när hon valde just den bilden. Hon beskrev och vände sedan frågan mot mig varför jag undrade och vad jag såg. Jag sa jag såg en avslappnad och glad människa men även en som stoltserar med att hen intar alkohol. Som lärare ska vi visa eleverna en trygg väg, är någon elev uppvuxen i en familj med alkoholproblem kan den bilden visa allt annat än trygghet. Sedan är det ju känt att arbetsgivare numera kollar upp sina eventuellt blivande anställda och att finna en person som man ska anställa i drog/alkoholrelaterade former sällan gynnar den sökande. Kan meddela hon bytte bild omgående :-)

Jag har haft många och långa samtal med Ida om vad hon publicerar på nätet. Hon får tex inte publicera något på instagram utan att jag eller maken godkänt det. Hon frågar ofta NÄR hon ska få göra det utan att fråga och jag säger som det är, fram till hennes 15 årsdag är det vi föräldrar som får ta ett eventuellt straff men därefter får hon själv göra det. Jag har även talat om hur bilder sparas, hon skärmdumpar en hel del själv så den biten vet hon, och sedan i känsliga situationer kommer fram. Att inget som väl är publicerat online enkelt bara försvinner just för att någon skärmdumpat, eller att det lagras i servrar och kommer fram på sökningar.
Men idag fick klassföreståndarna stå inför sina klasser och säga vad vi föräldrar beslutat gemensamt igår och genast kom det in bilder på instagram om att det sög. Jag avundas inte klasslärarna, eller de föräldrar som inte vågat lyfta frågan hemma ännu. Tillsammans hoppas jag vi snart kan leva i symbios med mobilerna utan att de tar överhanden, men för barnens skull hoppas jag det nu kan få råda lite lugn i hetsen.

En liten rolig tanke som slog mig i går när en pappa tyckte det var fel väg att gå var att vi ju lever i en demokrati. Vi röstade och övervägande röstade för förbud. Alla hade ett val att närvara eller inte, ingen närvaro gav oss rätten att bestämma. Precis som i valet i söndags.

tisdag 9 september 2014

Ytan

"Men du ser ju så frisk ut, jag har inte märkt något" Så sa min chef när jag ringde igår och berättade att jag varit hos läkaren och fått diagnosen utmattningsdepression. Till ytan kan jag, eller kunde jag till i fredags, skärpa till dragen och i min proffession utöva mitt jobb klanderfritt. Jag har ända sedan jag tog studenten för snart 20 år sedan (ja, jag var en ung student på fem år men det är en annan historia..;-) arbetat inom yrken där det gällt att le, bemöta kund/gäst på ett positivt sätt och dölja hur jag själv mått. Jag har arbetat med hög feber (vilket gav mig ryggskott), suttit i kassan utan att ha någon röst (vilket inte var direkt proffessionellt av mig men min dåvarande chef vägrade mig att vara sjukskriven). Jag har gått till jobbet efter jag varit hos vårdcentralen med ett kraftigt inflammerat finger och kunderna trodde jag brutit mig. Och nu har jag gått till jobbet med en storm inom mig av oro och rädsla, inte för mitt jobb utan för mitt privatliv. Varför har jag gjort det?? För jag älskar att jobba. Jag älskar mitt jobb. Jag har bitit ihop och kämpat på. För det sägs vara så man "ska" göra?
Läkaren igår ville sjukskriva mig på heltid, men jag sa nej jag vill jobba. "Då vet jag inte hur jag kan hjälpa dig" svarade hon. Ge mig verktygen att få ihop allt sa jag. Arbeta mindre och sätt dig själv i första rummet tyckte läkaren. "Ta och åk med maken till London en långweekend" sa hon. Å visst låter det härligt. Bara jag och maken. Sånt som alla föräldrar drömmer om. Men, jo det finns ju ett men.. Barnen då? Det är inte lätt att be någon ta hand om en diabetestonåring och ett yrväder. En natt är väl okej men 4? Jag får ångest bara vid tanken. Å det är där problemet ligger, mitt kontrollbehov.
 Kuratorn undrade igår vad som händer om jag inte har kontrollen. För mig är det otänkbart. Jag MÅSTE ha kontrollen. Jag måste veta barnen har det bra, de är ju mitt ansvar. Men sa kuratorn, din man kan väl också ha kontroll. Absolut, min man är världens bästa pappa, make och min allra bästa vän som jag kan både skratta och gråta med. Men JAG måste veta att JAG gjort vissa saker. Varför då frågade kuratorn. Vad är det för fråga? (jo, jag vet den är befogad men..) Under 38 år har jag byggt upp mitt behov av kontroll, det är inget jag bara kan släppa. Men Åza, just good enought är bra försökte kuratorn.
För att förstå mig behöver man veta min livshistoria och den är som sagt 38 år lång, inget man avhandlar på 1,5 timme hos en kurator. Men jag gjorde ett försök.
Våren 2008 skulle butiken jag arbetade i byggas om. Det betydde arbete från 8-20 nästan varje dag i nån månad. Hösten 2008 flaggade min dåvarande chef för att jag nog tyvärr skulle få gå då det skulle vara omorganisation och personal som jobbat längre skulle få min tjänst. Då sökte jag förskollärarutbildningen. Kom inte in pga ett dåligt betyg i litteraturkunskap. (hade 2:a vilket 2008 ansågs som ett IG) Plugga in betyget VG och 2009 i januari slutade min tjänst och jag kom in på högskolan med Barn och ungdomspsykologi som heltidskurs.
Hösten 2009 kom jag in på lärarutbildningen. Pluggade, jobbade extra och kämpade på med livet.
I januari 2010 gick min far ut på sin dagliga promenad och föll så illa att han krossade höftleden. Det ledde till att jag fick hjälpa dem med allt det vardagliga, handla, skotta, fixa mediciner och betala räkningar. (min far gör det fortfarande på papper..)
Våren och fram till hösten 2010 fick jag sedan sköta deras trädgård, främst gräsklippning. I juli fick pappa operera om höften så de behövde mig extra då. Heltidisstudier, deltidsarbete, hjälpa dem så gott jag hann och sedan sköta mitt eget hushåll (givetvis tillsammans med maken!) Under denna tiden gick företaget maken jobbade på allt knackigare.
I februari 2011 konstaterade vi jag väntade Grynet. Efter många år av längtan och kämpande var vi äntligen gravida. I juni fick maken inte ut någon lön. Inte heller följande månad, eller månaden efter det. Här är jag höggravid och i och med att jag pluggade hade jag ingen direkt inkomst. I september föddes vår älskade trollunge. Månaderna som följde var jobbiga då hon inte gick upp i vikt (finns inlägg från den tiden) I samma veva fick svärmor konstaterat att hon hade bröstcancer.
I december gick slutligen Saab i graven. Då blev vi av med vår bil som vi hyrt genom dem. Det gick fort för maken att få nytt jobb men det innebar att han jobbade på annan ort. Måndag till fredag var jag själv med tjejerna.
Hösten 2012 började jag plugga igen. Heltidsstudier med en stor uppsats som avslutades i januari, då jag hade en termin kvar. Ida var i princip jämt arg och mycket konflikter. I april 2013 upptäcktes hennes diabetes och maj knäckte hon sin arm rätt av. Vi behövde dänera om och fick kontakt med en grävare. Han skulle komma och komma men kom inte förrän i slutet på maj, början på juni. Jag skulle ta min examen efter 3,5 års hårda studier och det var uppgrävt runt hela huset. Han visste om detta och hann lägga igen dagen innan festen var utlyst. Maken och jag slet som djur för att få tillbaka altanen, fixa maten och göra iordning allt.
Jag fick ett vikariat på en förskola och njöt av ett långt sommarlov innan jag började. Dock en jobbig sommar då Ida ju hade sin ortos och vi ännu inte riktigt var vana vid diabetesen.
Hela 2013 höll mina föräldrar på med att tömma sitt hus inför försäljningen. Många minnen som kastades och den trygga, fasta punkten som funnits hela mitt liv försvann i oktober.

Att vara mamma till mina barn är det bästa som hänt mig! Jag älskar dem båda så avgrundsdjupt mycket. Men det är jobbigt att vara mamma, speciellt med kontrollbehov. Så, på ytan kan jag se lugn ut men mitt inre är i kaos.

fredag 29 augusti 2014

Livstecken

Ojoj, tiden rullar på och bloggen får liksom vänta.. 
Men vi lever och mår bra! Gry hann gå några dagar på förskolan innan första förkylningen kom. Den delade hon frikostigt med sig av till oss andra här hemma.. 
På jobbet börjar fler och fler snora och febern har intagit flera barn. 

Ja, då vet ni vi lever och har hälsan (bortsett från lite snuva då) så nu får jag hasta vidare i vardagen. 

Kraam

måndag 4 augusti 2014

Högt över havet eller långt ned i djupet..

Höga värden, låga värden och så hög igen å lågt igen.. Verkar som om pendeln väl satts igång svänger den fortare och kraftigare just nu.
Igår kväll satt vi och såg på tv/ipads och helt plötsligt reste sig Ida och gick och tog sitt blodsocker. Märkte inget på henne men mätaren visade 1,9!! 3 druvsocker och snabba funderingar på VAD kan vi ta som håller sig över natten. Kom på jag ju bakat kärleksmums till hennes födelsedag som totalt glömdes bort i frysen så fram med en sådan och kokade te. Sedan la vi oss runt 23 då snickarna skulle ha kommit idag (men inte gjort det pga vädret..) När jag sedan hämtade ned Grynet vid 8 passade jag på att mäta. Hade med mig druvsocker då jag var bomsäker på att hon borde vara om inte låg så i varje fall nära lågt.. 13,4!?? Say what?  Rekyl? Fick snällt vänta 30-40 min och mäta igen. 12.. Ja, var nog en rekyl men de brukar inte gå över 10 ju..

Funderar på att ta oss en sväng till Ikea och Mio idag då båda tjejerna behöver nya sängar. Shoppa tar hårt på bs så nu är det dags att grunda med en bra frukost ;-) Kör sista semesterveckan nu.. Hur fort har inte denna semestern gått?

tisdag 15 juli 2014

Tolv år senare..

Återblick; För tolv år exakt (23:10) ringde jag in till förlossningen och sa att nu kommer jag in! :-) Vi skrevs in några minuter över 12 och 05:02 föddes världens sötaste lilla tjej, som i morgon fyller just tolv år!
Som förälder till denna (snart tonåriga) tjej är livet en ständig bergochdalbana med skratt, tårar och ständiga känsla av att det går för fort.
Nutid; Har just sagt godnatt till 11-åringen som nästa gång vi ses är 12… Paketen är inslagna, frukostfrallorna står på jäsning i kylen, tårtbottnarna är bakade och skurna och därmed redo för mellanläggningen inför första kalaset i morgon. I morgon ringer våra väckarklockor 6:30 redan. Varför så tidigt, det är ju semester?!! Jooo, för vi har ett gäng hantverkare här som kommer glada och såg och hamrarsugna redan till klockan 7!
Så, nu blir det djupdykning i bingen och sova 5 kvart i timmen och sedan fira bästa tolvåringen!!

tisdag 24 juni 2014

Lär inte vinna

Nä, jag lär inte vinna priset som "Mother of the year 2014". Inte ens bli nominerad just nu.. *suck* Men så är det väl i livet när man curlat och alltid sagt ja före nej. Att jag sa ja till att hon fick ta med en kompis till när hon skulle åka till ett köpcentra för att luncha med sin far. Eller att jag sa ja till att hon fick sova i tält med sin kompis hos kompisen. Eller att jag sa ja till en skål med glass. Eller ja till än det ena än det andra. Det är de gånger jag säger nej som hon hänger upp sig på. Som att jag sa nej till att ha en vit prydnadskudde och en vit teddyfilt med sig i tältet i natt. Nej till att åka hem till kompisen med smutsiga kläder. Nej till att ha med sig ipaden. Det är sånt hon tjurar för.
Enligt Ida säger jag oftare nej än ja men jag tycker inte det själv. Funderar på hur jag ska komma till en lösning på problemet men då är enda lösningen JAG ser att säga nej oftare och till fler saker..
Man kan sedan tänka att man kan ju välja sina fighter och visst, blir hennes fina kudde och filt förstörda så har hon fått ha dem men kommer vara sååååå ledsen för att de är just förstörda. Smutsiga kläder är aldrig accepterat så där ger jag mig icke! (givetvis ska de få leka/hänga så de blir smutsiga mm men inför en övernattning byter man om!) Då är det ipaden kvar.. Visst, de KAN ha mycket kul med den tillsammans men när jag och min bästa kompis sov i tält/lekstuga så var det ju för att umgås. Tissla och tassla. Minns någon gång vi hade med oss nära Kalle tidningar men det var inte en av de gångerna som gick till världshistorien som de roligaste.
Nåväl, inget jag kan rå på länge då hon surmulet redan cyklat iväg. Piska och morot Åza ;-) Pest eller kolera..

onsdag 18 juni 2014

Några nyanser av brunt..

Tänker bespara er djupare detaljer från min natt och dag men den har inte varit direkt angenäm. Vaknade vid halv fyra tiden och fick lov att tillbringa följande timme på porslinsholken. Slumrade slutligen till vid femsnåret och fick sova stötvis fram till halvniotiden. Vaknade då med en tom och värkande mage. Vågade inte inta någon större frukost utan det blev ca 1 dl yoghurt och lite musli i och ett halvt glas apelsinjuice. Skulle tyvärr iväg för att hämta Ida från ett läger (ja, det var inte tyvärr att äntligen få hem henne utan mer att jag inte kunde få kurera mig hemma jag åsyftade nu) så upp och iväg till mormor med Grynet. Märkte redan när jag väckte henne att hon inte var 100 och när jag ringde mamma för att höra hur det gick hade hon somnat! Hon som ALDRIG somnar dagtid längre… Jahaja.. Bara att ringa chefen och säga som det var att både jag och Grynet är krassliga :-( Underbart då att mötas av empati och sympati och en önskan om snabb bättring! Jag tog mig ut till lägerplatsen och där fick jag sitta en bra stund med skrikande mage och en stark längtan till en toalett. Till slut kom det ut en ledare som jag kunde fråga efter toalett och sedan lugnade sig magen betydligt. I 10 minuter. Jag hade ätit en halv banan på färjan och den blev inte långvarig i systemet.. Fotade lite på avslutningen åt Ida sedan hade vi utlämningssamtal med sköterskan och så fick vi slutligen åka. En kul resa hem med mycket info om lägerveckan mm men med en mage som återigen skrek efter toalett. Hämtade Grynet och landade hemma. Ida lyckades få en hink med majsmjölsvatten över sig så hon krävde sin dusch och uppackning av kläder mm följde.

Allt som allt har jag idag fått i mig 3/4 banan, 1 dl yoghurt med lite musli, 1/2 kopp te och ett hembakt knäckebröd samt ett glas flädersaft. Säkerligen en bra bantningsdiet men magen gör ONT nu :-( Men det som äts kommer ut inom loppet av en timme i ännu värre plågor så jag tar det lite vackert med intag av käk.
Eftersom Grynet inte mår bra heller så kommer jag vabba i morgon, vilket känns urtrist eftersom jag såå gärna hade varit med på midsommarfirandet på jobbet. Känns som jag missat alla de större "eventen".. Men sånt är livet, och jag ska ju förhoppningsvis jobba många år till så jag hinner nog med allt i slutändan ;-)

måndag 2 juni 2014

Långledigt!

Åh, vilken underbart härlig helg vi just haft! Långlediga tillsammans och så bra väder på det, kan knappast bli bättre… Gry och jag var först lediga själva på onsdagen. Sedan hade Ida fest på kvällen, eller ja.. Festen började kl 17 och höll på fram till kl på torsdagförmiddag…! Efter kompisarna blivit hämtade så packade vi ihop oss och for till båten, äntligen har säsongen börjat igen! På fredagen var det kanonväder men vi hade planerat att åka hem på lördagen så vi gjorde oss i ordning för att åka till Sportshopen efter lunchen. Där blev det dyrt.. Superdyrt, men vi fick mycket behövliga saker för pengarn.. Så som nya flytvästar och maken fick köpt sig brallor. På vägen hem bestämde Ida med en kompis att de skulle ses (ja, nu börjar den tiden då..) så vi fick lämnat av maken och Gry i Hunnebo och kört till Kungshamn. Sedan var det ju hämtning i Kungshamn.
Vaknade på lördagen av regnet som föll men det sprack upp så det blev fint. Dock möttes vi av åskoväder när vi kom hem men då hade vi köpt med oss räkor och satt och myste inne istället.. :-)
Söndagen var det återigen strålande sol och vi gjorde en massa kuligt ihop, tex bakade vi kakor och njöt av dem på vår soldräknta altan, åkte till en sjö och badade och planterade massa frön.. Så hade ännu en helg gått..

Nu är det återigen en kortvecka och nästa vecka är det skolavslutning. På fredagen far Ida på diabetesläger, vilket jag känner ska bli sååå roligt och givande för henne att jag nu ångrar jag inte kunde följa med som stödförälder.  Och där var min lunchrast slut så nu får jag gå och busa med barnen igen.. Hej så länge!

fredag 30 maj 2014

Dyrt att vara ledig..

Uj, vad dyrt det kan bli att vara ledig.. ;)
Idag har hela familjen varit lediga tillsammans. Vi unnade oss middag på restaurang och sedan åkte vi och shoppade ihop. Å vips var en stor del av lönen borta.. ;) Men! Vi behövde nya flytvästar, vilka ju inte är direkt gratis.. Och maken behövde nya byxor! Funderar på vad jag köpte.. Hmm.. Blev nog inte så värst mycket till mig inser jag nu.. :-0 
Nåväl, det var mycket "brahagrejor" så inget kommer bli direkt liggandes! Men dyrt vart det! 

torsdag 22 maj 2014

Älskade, underbara Gry!!

Det har nog ingen av er som läser min blogg gått förbi att Ida har diabetes. ;-)
Men jag har inte berättat att även Gry har det.. Oj, förlåt nu hoppas jag inte du satte kaffet i vrångstrupen men enligt Gry så har även hon diabetes och måste ta sprutor ;-) Nu består dock hennes spruta av en kavel (i barnstorlek) och hon tar bara en till två sprutor om dagen. Dock så görs det på exakt samma sätt som Ida gör. Mammahjärtat smälter över hur hon avgudar sin syster och hur hon gör allt för att underlätta och uppmuntra Ida.

Så olika man kan tänka..

Ojoj, vilken sits jag hamnade i idag.. Häng med på en, inte direkt rak eller enkel att förstå, historia (som är sann, tyvärr..)

Mina grannar (inte närmsta) ska sälja sitt hus. Det ligger ute på Hemnet. Min ena kollega åker på semester och vikarien är moster till min granne. Jag säger något i stil med att det ju är kul de fått så bra bud på huset. Hon säger något i stil med "Ska de sälja? Varför då?" Jag svarar (något i stil med) "Ja, tydligen.." Varpå hon frågar om de ska gå i sär och jag säger att jag inte vet men att jag hört de just nu är särbos. Minns i efterhand nu att jag tänkte att för att vara så tighta systrar (vikariens syster jobbar inom företaget också) så verkar de inte ha så bra koll..
Idag möter jag systern (som är mamma till min granne) och säger "Wow, vilket budande det är på huset, vad kul!!" Döm nu om min förvåning när jag istället för att få något positivt tillbaka får en utskällning att jag minsann inte ska prata så jäkla mycket om sånt jag inte har med att göra. Speciellt inte till dotterns gudmor (min kollas vikarie) då dottern själv valt att inte säga något. Nämen oj då sa jag, jag trodde inte det var något direkt hemlighet eftersom huset ligger ute på nätet och att barnen talar om det i skolan.
För att bespara er mer djupgående detaljer så fick jag (även om jag personligen inte ser vad jag gjort för direkt fel) bett om ursäkt. Jag är verkligen ingen person som går med skvaller eller pratar vid mun så jag blev ärligt ledsen att få mig en sån utskällning för att folk väljer att tiga om en separation. Speciellt med orden "hon tänkte berätta OM de fick huset sålt" Men om huset inte blivit sålt då? Hade deras relation blommat upp igen och allt varit frid och fröjd? Kom igen nu va? Vi lever på 2010-talet och folk skiljer sig, lever som sambos/särbos/kombos, lever tillsammans på sitt vis - vad är det som är så "skamligt" att man väljer att tiga inför sin moster/gudmor? Maken och jag hade en tid då vi inte riktigt kunde bo ihop, men vi valde inte hymla med det, visst det var något som egentligen bara berörde oss men i ärlighetens namn så påverkade det många fler.
Nåväl, sagt och gjort så kan jag väl summera det hela att vill man något ska vara hemligt så får man nog smyga betydligt mer än att bjuda ut sitt hus på Hemnet, även om man väljer att inte det ska komma i tidningen för där "ser ju alla"… Jag har så taskigt minne att lögner kommer jag sällan ihåg men bra saker tenderar att fastna.. ;-)

tisdag 20 maj 2014

Bergochdalbana

Hej och hå vad det går.. Upp och ned. Vaknade på finfina 6,8 i morse för att till lunch (efter en promenad på 4,6 km) vara på 10,3.. Extrados med insulin sparsam lunch. Till mellanmålet låg hon på 11,6. Ännu en extrados med insulin för att en timme senare vara nere på 2,2..?!
Jag förstår henne att hon inte riktigt orkar med att vara i klassrummet med 27 andra stojande tonåringar när hon är hög och att på det sedan ha en rinnande snok och lätt huvudvärk gör det ju inte direkt bättre. Varför ska hon behöva bli insulinresistent när hon är förkyld för?? Så urbota dumt ju.. Vad gnäller hon för kanske du tänker nu men det är inte bara att höja doserna för då blir det just ett sånt bakslag som vi såg idag. Men Ida hon är tapper och kämpar på. Och som lite plåster på såren kom idag bekräftelsen att hon kommit med på diabeteslägret för de som går i mellanstadiet. 32 ungar varav hon iaf känner en tjej. Tror att hon kommer växa mycket efter lägret både i sin egen förståelse men även som person då hon är så jäkla duktig. Känns i mammahjärtat att skicka iväg sitt barn med en sån här allvarlig sjukdom, men låter så kul och lärorikt med bla glasstester och lite lugnande med att det finns både läkare och sjuksköterskor med! Nästa år tror jag att jag ska anmäla mig själv som hjälpförälder, man kommer inte i samma grupp som sitt eget barn och även vi kommer få lära oss mängder ju! Synd jag inte vågade hänga på i år..

Nähä, då var det dags att återigen laga mat.. Våra liv är lite som Skalmans.. ;-)  (även om det är betydligt friare idag än vad jag minns det från min barndom då det var ännu mer styrt efter klockan..)

onsdag 7 maj 2014

Alltså..

Usch, vad folk kan vara elaka även fast man på sätt och vis sitter i samma båt! 
Jag följer flera föräldraforum för oss med barn som har diabetes och i helgen skrev jag i ett av dem. Jag tycker vårt liv i vår familj just nu funkar bra även om det fortfarande är en bergochdalbana. Ida har bra hba1c (långtidssocker) och för det mesta sköts allt smidigt. På just det forumet jag outade att vårt kämpande gett resultat blev reaktionen inte riktigt vad jag tänkt då jag skrev. Jag ville peppa fler föräldrar att våga släppa lite på kontrollen (å alla som känner mig vet jag är något av ett kontrollfreak) och inte låta sjukdomen ta över totalt. Vissa föräldrar (jag upplever det främst vara pumpanvändare) mäter sina barn 4-6 gånger per dygn. De korrigerar snabbt vid högre värden och får allt som oftast väcka för att höja igen. Jag ville uppmuntra dem att våga låta ett högt värde vara (så till vida det inte fortsätter stiga). Låta dem få höra att låta sina barn få vara barn och inte ständigt jaga dem med insulinet. (läste en dag om den mamma som var med sin 5-åring på ett lekland och barnet ville ha en slusch varpå mamman snabbt ville veta hur mycket insulin hon skulle ge.... Tanken är god men lek på lekland kräver mycket och insulin till en slusch är overkill) 
En mamma i forumet ifrågasatte mig vem jag var att anse mig ha rätt att säga åt henne att chilla.. Hon hade minsann suttit just natten innan med insulinkrampande barn trots att både pump och mätare larmat och fungerat (enligt henne). 
Försökte få henne att förstå jag menade att var och en måste självklart se efter sin familj och barns bästa men att våga släppa liiiite ibland. Min far har haft d1 i över 55 år och inte f*n har han lidit av att få sova. Han har levt relativt normalt bortsett just sin diabetes. Känningar får alla, även vi utan diabetes, dock behöver det inte resultera i kramper för alla. Pappa har sett en enorm utveckling av hjälpmedlena men även en oroväckande nedskärning av diabetesvården. Som förälder är jag glad att kunna mäta Ida, få en förståelse för hennes humör och agerande men är all kunskap verkligen till gagn? Jag menar, vi mäter främst till måltiderna medan vad jag kunnat förstå på forumet så mäter vissa varannan timme dygnet runt.. Vilken stress! Men varje familj ska absolut få göra det som känns bäst för dem. 
Jag anser att alla behöver få peppas i att våga klara sig själva men är grymt osäker på att pumpar och cgmmätare är svaret.. Ida kan inte leva utan sitt insulin, för 100 år sedan hade hon varit död nu men.. Ja, jag är kluven inför alla hjälpmedlena. 

Nä, det är onsdag och Gry och jag är lediga. Mysmorgon med god långfrukost innan morfar och mormor ska komma hit. Morfar ska göra en ögonbottsröntgen och då får han inte köra bil själv efteråt. Ett hjälpmedel jag tycker är bra.. Som medtrafikant vill man ju att mötande bilist ser en ju... 

Hej hopp!! 

lördag 26 april 2014

En månad..

Oj, nästan en månad sedan sist jag skrev.. *beklagar* Men vi har haft och har fortfarande fullt upp. Förra helgen kom vi hem efter en vecka på Lanzarote. Urmysig vistelse med all inclusive och myyyycket bad. 24-27 grader dagligen.. Ett härligt minne att plocka fram i vinter. 

Annars går det som sagt för det vilda. Jämna fina värden för det mesta för Idas del och våren, eller nä SOMMAREN, har gjort entré! Enda molnet just nu är att Gry har feber och är utslagen totalt. Sovit av och till i 2 timmar nu :-( Och i natt väckte hon oss vid 2 och sedan fick vi 10-30 min sovstunder.. *gäsp* Hon var relativt pigg på förmiddagen men kroknade av totalt vid ettiden... 

Ja, jag ville bara lämna ett livstecken ifrån oss så ni vet vi lever ;-)
Hej så länge! 

lördag 29 mars 2014

Fullt ös, medvetslös

Ja.. Sista tiden har det verkligen varit 180 hela tiden. Jobb, skola, träningar (för Ida, själv hinner jag inte) och så vår ständige följeslagare.. Maken har en helg åkt med Ida till Sälen, en långhelg åkt till Hemsedal med gamla jobbgänget och jag har styrt skutan så gott jag kunnat. Denna veckan har jag börjat med mina utvecklingssamtal, roligt men utmanande och därmed går mycket energi dit.
Idag ska solen skina och "de" har lovat 12-14 grader ute. Men jag ska vara handbollsmorsa hela dagen så jag missar det :( Fast jag är såå glad Ida gillar handbollen! Nästa helg är det cup i en stad långt hemifrån så Ida och gänget ska sova över fredag-söndag. Vi kommer åka dit men har ingen möjlighet att sova kvar. Tror inte jag behöver säga det är med stor oro vi släpper iväg henne.. Det kommer finnas många lockelser och senaste tiden har hon haft grymt svårt att motstå minsta lilla. Bstoppar på 24 och dalar på 1,8.. Tränarna är bra som tränare men de har ingen erfarenhet av diabetes mm. Samt att de har 22 ungar till att se efter. Vi har sagt att vid bra värden får hon stanna men drar det upp mot 15 får hon åka med hem över natten. I helgen som var blev hon så pass hög att hon mådde illa. Jobbigt att stå bredvid men samtidigt bra för henne att få känna på vad som händer. 
Annars mår vi bra, de övriga tre har dragits med en jobbig förkylning men nu verkar de pigga igen. Vi tackar vår lyckliga stjärna vi sluppit (peppar peppar) magsjuka. Känns som vi har det tufft ändå utan att behöva den i huset också. Vill inte behöva bo i karantän på sjukhuset. 
Nu är det strax dags att väcka handbollstjejen så en go helg på er! Njut av solen och värmen och mys för mig med. 

söndag 16 mars 2014

Hur i helvete ska vi räkna nu då??

Jäkla diabetes att krångla! Tonårshormoner, förkylningar, träningar och så kost… Allt påverkar och ställer hela tiden till det i våra beräkningar av mängd insulin..
I onsdags blev Ida låg på träningen. Snabbt gick det och hon hade givetvis missat att ha med sig mer än ett äpple som JAG lagt ned. Visst, man kan tycka att jag skulle kollat så hon har med sig men samtidigt talar vi om en snart 12 år gammal tjej som gärna drar iväg på galej utan att ha morsan i hasorna konstant. Sagt och gjort så fick jag gå till en närliggande butik och köpa sött och saft. Gav henne en halv banan till att börja med och en halv sportlunch. En tetrapack mer (är på 2 dl) fick hon ta halva av. Efter 30 minuter var hon strax över 5 mmol. Mer choklad och Mer. Sedan åkte jag när hon var över 10.  Hon skulle sova över hos farmor då det var studiedag på torsdagen. Hon klagade på ond hals för farmor och på torsdagen var hon hög i värdena, vi var övertygade om att hon ätit för mycket och tagit för lite insulin. Fredagen hade hon en hemsk hosta och var allmänt låg, förutom i sockret… Det låg runt 15-16 mmol (bra värde är 5-7mmol) Det blir alltid diskussioner oss mellan när värdena är höga men denna gången anade jag det kunde hänga på förkylningen och vi ökade insulindoserna. Rejält. Men ändå ligger hon runt 14-17 mmol.. Vi har fördubblat vissa av doserna men ändå är hon hög.. Vi har testat med fet mat och delad dos.. Utan nämnvärt resultat.. Man kan bli galen för mindre! Igår mätte jag ketonerna (syror i blodet) Normalt brukar mätaren visa på low men igår stod det 0,2. Var går gränserna? Läste på förpackningen att upp till 0,5 var bra så vi stressade inte upp oss utan tog ännu en hästdos med insulin. 1 E brukar sänka henne ca 7 mmol och här öser vi på med 3-5 E extra utöver vad hon ska ta till maten och ändå ligger hon på ofattbara höga värden.
Okej, det var hur värdena är. Varför mäter man ketoner undrar du nu kanske.. Jo för att blir de för höga kan hon få ketoacidosius (tror det stavas så..) vilket är en syraförgiftning i blodet och det är livsfarligt!!  Även vi som har en fungerande bukspottskörtel har ketoner men vår egen insulinproduktion ser till att rätta till detta innan vi blir sjuka. Ida har en liten produktion kvar men den orkar inte lappa ihop när hon för en infektion i kroppen som immunförsvaret måste ta hand om. Så det blir brist på insulin i cellerna och med insulinbrist bildas ketornerna och det går fort.
Hur mår Ida då? Jotack, hon tycker hennes föräldrar är de dummaste i världen och att vi inte fattar någonting. (vanligt symtom när hon har högt bs..) Livet är sååå orättvist. Tycker hon. Vi är emot henne och en sån enkel sak som att vi ber henne ställa in sin tallrik i diskmaskinen får en proportion av att vi skulle bett henne skapa världsfred. Som tonårsmorsa/diabetesmorsa är jag van att få det slängt i ansiktet någon gång ibland men nu då hon går och är konstant hög kommer dessa utbrotten fler gånger än normal tonåring kollar sin mobil idag.. Det tär på min och makens ork. Även om vi VET det inte är så hon menar så blir det knas. Ingen orkar 24 timmar om dygnet.

Jag hänger i en grupp där andra diabetesföräldrar skriver sin oro/frustration på fb. Gruppen är sluten och vi försöker stötta varann. Ibland lägger nån in nån plump kommentar från någon i sin närhet och vi får oss ett gott skratt men samtidigt säger vi att vi varit med om liknande eller förfasas vi över okunskapen. Våra barn möter detta dagligen och kan inte värja sig emot okunskapen. När Ida just insjuknat fick en kille i hennes klass frågan om det var han som smittat Ida, bara för att han också har diabetes. Barn ställer de mest självklara diagnoser men även många vuxna tänker inte till utan slänger ur sig liknande frågor. Igår var det en förälder som skrev att någon släkting frågat när barnet skulle bli friskt igen… I dagsläget finns inget botemedel mer än att lära sig leva med sjukdomen och ta sitt insulin. Dock är det där viktigt att förstå skillnaden mellan typ 1 och typ 2. Typ 2 KAN du bli kvitt ifrån. Där dör inte bukspottkörteln helt.
Igår skrev en annan förälder att hen kände sådan frustration att folk käbblade med hen om att hen gav aspartam till sitt barn. Vad fan ska vi göra då?? För att hjälpa dem känna sig hyfsat normala kan vi ge dem tex saft/dryck sötat med aspartam. Vilket är bäst? Låta dem leva ungefär som andra barn i samma ålder eller oroa oss för följderna av konsumtionen? Kan säga så här att för att aspartam eller vad för nu sötningsmedel drycker eller annat kan vara sötat med krävs det en oerhörd konsumtion PER DAG för att det ska bli farligt men den lilla detaljen missar folk gärna. Då lackade jag ur och lyfte att smörgåsmargarinet folk så gladeligen ger till sina barn innehåller betydligt farligare ämnen.. Lättare att påtala fel hos andra än se sina egna. (tack Veronica för dina länkar!)

Nu fladdrade jag iväg i mina tankar men som morsa så är man sällan på ett och samma ställe i tanken speciellt länge. Speciellt inte inte när ens barn pratar med en samtidigt.. ;-)

lördag 8 mars 2014

Annorlunda helg

Normalt brukar vår familj vara samlad på helgerna. Vi tycker om att mysa tillsammans och varva ned efter veckan. Men, i helgen är vi uppdelade.. Maken och Ida har farit iväg för nån timme sedan till Sälen för snowboardsåkning, medan Grynet och jag är kvar hemma. Gry ligger här bredvid mig och sover ännu, maken fick hämta ned henne vid 2:30 i natt. Var en kamin som kom och la sig.. Har låtit henne sova men får nog ta feber sedan :( 
Hoppas dock att Ida och maken får en riktigt härlig helg med bra åkning. De skulle visst även åka bandvagn i kväll! Varför sitta på hotellrummet och glo på mello typ.. ;) 

Annars har de sista dagarna varit hyfsade, gäller ju att hänga sig fast och åka med.. ;-) 

onsdag 5 mars 2014

Jojo

Upp och ned. Upp och ned. Att vara tonårsförälder är som att ständigt vänta på en hissnande upplevelse. Aldrig vet man om det man planerat tas emot med jubel eller ett fnysande eller ibland höga skrik i stil med "ni förstår inte hur JAAAG tänker!" Alla som varit nära en tonåring vet att det är ett minerat området. Och alla som själva minns sin egen tonårstid vet att vuxna är ju totalt dumma i huvudet. Man brukar säga att kvinnor är från Venus och män från Mars men om så är fallet så är tonåringar (oavsett kön) från ett annat universum.

Ida är en kopia av sin mor. Mig alltså. *gulp* (lider redan med henne om hon en gång får en dotter som är det minsta lik henne..) Då jag har testat oerhört mycket olika saker i mitt liv (dock inga droger eller direkt kriminellt) och vet att även hennes far var "uppfinningsrik" i sina tonår så kan jag bara ANA att vi kommer ha det rätt tufft kommande åren… Kom just att tänka på hur min mor måste känt när hon lät mig (efter mycket övertalning) själv åka upp till en kille i Stockholm jag träffade på en språkresa i England. *stryker språkresa från listan med tillåtna saker för Ida att göra*.. ;-) Minns även hur jäkla kul både resan till England var och resan till Stockholm var. *suddar ut strecket igen* Bra att minnas sin egen tonårstid för att kunna erbjuda lika utvecklande och roliga saker. (och utan de där resorna hade ju jag inte varit den jag är idag..)
Oj, tappade tråden lite..  I varje fall; Ida är lik mig. I mångt och mycket. Dock har hon en ständig följeslagare som jag inte hade. En följeslagare som ibland retar gallfeber på henne. Som förstör det roliga hon planerat. Nä, jag syftar inte på Grynet.. ;-) Jag tänker på diabetesen. I måndags var den där igen och fällde krokben för henne. Vi åt middag, hon hade finfina värden och åkte iväg på 2 timmar gymnastikträning. Har med sig ett äpple som hon äter i "halvlek" och kommer hem med 19,3 i bs! (bra värde är 5-8) Till saken hör att vi hade gemensamt planerat att vi skulle ta en semla efter hennes träning så hon såg sååå mycket fram emot "kvällsmaten". Nu tänker ni kanske "ge lite mer insulin då och låt henne äta den där semlan" Om allt vore så enkelt att bara ge mer insulin och sedan är allt frid och fröjd. Men så enkelt är det tyvärr inte.. Vi måste dels tänka tillbaka på vad vi åt till middag, hur mycket hon åt, hur mkt insulin hon tog till det. Sedan det där äpplet, vilken storlek hade det? Hur tuff var träningen, kommer det en energisänkning naturligt efter? Sedan får vi kolla på semlan, vad väger den? Hur mycket grädde? En semla väger ca 150 g och efter en stunds räknande får vi fram ett värde på ca 55 kolhydrater. Då får vi doserat efter det sedan fundera om vi vågar ge mer insulin för att sänka eller om vi ska ha is i magen. Grädde är fett, det tar längre tid innan det går ut, ska hon ta insulinet före eller efter? Kan hon äta en hel semla? Hon är superhungrig efter träning, vad kan hon äta annars? Ta nu och tänk er att ni har en typisk tonåring bredvid er som är hög och ska argumentera emot vad ni än säger. Beslutet som måste fattas påverkas av stress (klockan är närmare 21 en skoldagskväll samt att det är svårt att tänka snabbt och logiskt för att göra det bästa) Denna gången blev det en kompromiss, en halv semla och ett knäckebröd samt en kopp te. Dosen insulin blev bra då morgonvärdet låg på fina 6,1 men vi fick ändå gå upp och mäta en gång efter hon hade sovit en stund för att kunna slappna av själva så pass att kunna sova själva.

Vad vill jag säga med detta inlägget? Tja, inte direkt mycket mer än att när ni (som inte själva har en dotter eller son med diabetes) går och lägger er på kvällen kan ni skatta er lyckliga att ni inte behöver ställa en klocka för att ta nattvärde. Eller slipper ligga en stund sömnlösa och fundera på hur en ynka liten halv semla påverkar ERT barn. Ida har ett jättefint hba1c (långtidsblodsocker) och det är inte för att vi bara pyttar i lite extra insulin och låter henne äta fritt utan det är mycket slit med både påminnelser, tjat och omläggning i vår vardag. Vi gör samma sak som de flesta andra familjer, men vi får tänka både 3 och 4 gånger innan vi genomför vissa aktiviteter och äter vissa saker. Ida KAN äta i princip allt men vissa saker får konsekvenser och även om det är hon som lider mest av dem så påverkar det hela familjen.

Hur hade vi gjort efter en träning om vi inte haft vår följeslagare? Ida hade säkerligen fått hela semlan, kanske en macka också samt en eller två frukter. Hon hade nog fått mjölk att dricka. Både en del snabba kolhydrater och några långsammare. Och mycket troligt så hade hon haft en orolig sömn med all den energin i kroppen. Nu sov hon djupt och gott när vi mätte henne på natten. Så det är inte bara av ondo vi har vår följeslagare..

Over and out från en mamma som försöker se det positiva i en jobbig tid.

onsdag 26 februari 2014

Sticka ut näsan

I Sverige ska allt vara lagom. Man ska rätta sig in i fållan och inte sticka ut. Men jag sticker ut. Min näsa. För JAG tycker något och JAG står för min åsikt. Punkt. 
Varje dag kämpar jag och mina kollegor med att få barn att ifrågasätta, utforska och tänka själva. Varje dag funderar JAG på vart deras funderingar kommer ifrån och vem som eventuellt lärt dem vissa fördomar (tex att killar inte kan ha rosa eller att tjejer inte kan slåss) 
Idag satte jag ned min fot i mot en bild som spridits under en tid på bl.a. Facebook. På bilden ställs en fråga typ (fri översättning ur minnet) Bob har 36 godisbars. Om han äter upp 29, vad har han då. Då har något skrivit Diabetes, Bob har diabetes. 
Man får INTE diabetes av att äta godis. Typ 1 diabetes är en sjukdom där bäraren inte kunnat gjort ett skit annorlunda. Somliga tycker bilden är rolig. Det gör inte vi som har en/flera nära anhöriga med diabetes. Jag vet inte om pedagogen i mig eller min (brist på) humor men jag anser det är OKUNSKAP att ens säga nåt sånt.  Några menade på att det är felställningen i frågan som är det roliga "vad har han" när det borde stå "hur många har han" Å visst, felsägningar eller särskrivningar KAN vara kul men när man som förälder inte påvisar bristen i felet i svaret så blir det lätt en "sanning" En sanning som efter ett tag smärtar den det berör. 
Min Ida blev oerhört ledsen och genuint upprörd när hon såg bilden på instagram (jag la den där och några av hennes klasskompisar såg den och skrattade) Texten sårar och blir någon sårad är skämtet inte roligt. Punkt slut. Jag och mina kollegor lär dagligen barnen att säga ifrån när de inte tycker leken är rolig. De får lära sig att säga STOP! Och det var vad jag själv sa idag. 
Jag hoppas innerligt att INGEN ska behöva känna sig kränkt eller utpekad så som bilden gör. Ingen ska komma och säga åt mig att det är ett skämt, skratta med eller så är du (med andra ord JAG) konstig. Vem äger rätten att säga något sånt? Givetvis är skratt ett bra botemedel men jag skrattar hellre MED någon än OM någon. 

Peace and out från en mamma som vägrar skratta åt något JAG inte tycker är roligt utan istället smaklöst! 

onsdag 19 februari 2014

Jäkla blodsocker!!

Hur i helvete kan det stiga och bli högt trots högre dos insulin?? Infektion på g? Puberteten? Och så hennes attityd.. Jag kommer få blödande magsår! 

söndag 9 februari 2014

I 180 km/h..

Ja, livet står då inte still. Å jag gör mitt bästa att hänga med i alla svängar, men måste säga att ibland svängs det aningens för fort/kraftigt. Jag förstår vi gått in i en ny fas i livet; tonårsfasen. Allt vi säger möts med motstånd, allt vi gör möts av tjafs. Vi är ena stunden de dummaste/hårdaste och konstigaste föräldrarna för att i nästa ha en tjej som helst av allt vill sitta i knät och gosa. Vet många föräldrar känner igen sig i beskrivningen :) Men vi har en extra twist som många andra "slipper" och det är diabetesen. Tonårsrevolt ÄR en pärs för alla inblandade och som förälder vet man det, även om man en dag vaknar upp och undrar vart ens lilla charmtroll tagit vägen när man framför sig har ett åskmoln som skriker.. Lägg då till att aldrig riktigt veta om utbrottet beror på blodsockervärdet eller revolten. Eller om blodsockervärdet beror på revolten eller miss av insulinintag.
När Ida var nyfödd sa en äldre bvcdam att jag alltid skulle komma ihåg att barn har 3 "saker" de kan styra sina föräldrar med oavsett hur små eller stora de är. 
1. Mat. Äta eller inte
2. Sömn
3. Bajs. 
I vårt fall hänger ju ALLT på vad som äts. Innehåller det kolhydrater? Ta insulin. Hur mycket äts? Hur mycket insulin? När blir det bra med nästa mål mat? Träning? Kompisar.. Godis.. 
Sedan har vi ju ett guldkorn till som gärna tar sin plats. Vet jag skrivit förr om hur oroliga vi var för att Liten (som Gry kallades för i magen) skulle ha nån avvikelse som skulle påverka Idas liv mer än "normalt". Att allt sedan kom att bli tvärtom, Gry som måste stå tillbaka för syrrans sjukdom och olycksfall.. Just nu handlar nästan all tid om Ida. Vi märker tydligt när Gry tycker det blir för mycket och då känner jag en sån otrolig maktlöshet och sorg. Ida behöver oss båda men det gör ju Gry också. Vi försöker dela på oss, men då blir Gry som en magnet mot syrran. Ja, livet är då inte enkelt. Bara att spänna fast sig ordentligt och försöka att inte falla ur i farten. <3

söndag 2 februari 2014

Söndag 2/2

Jahaja, redan februari.. 
Vår helg har bestått av fest med mitt jobb i fredags, myspys med storfamiljen lördag med både skidåkning för papporna och mellomys på kvällen samt häng i en gymnastikhall i Ale då Ida lirat handboll. Tyvärr åkte de på storstryk i båda matcherna men jag tycker hon börjar tuffa till sig på planen vilket är grymt kul att se! Men nu är det söndagkväll och helgen är redan förbi.. 
Måndag i morgon och det är en vecka med fullt ös. Let's go!!

lördag 25 januari 2014

Ser allt lite annorlunda

Allt sedan jag började min utbildning har jag sett på barn lite annorlunda. Dels utmanar jag dem mer än innan dels ser jag utvecklingen tydligare än innan. Jag har analyserat Idas uppväxt i efterhand och den blir ju på sätt och vis tillrättalagd i minnet utifrån vad jag vill se, minnet rättas liksom till.. Gry nu följs på ett annat vis. Något som säkerligen Ida också gjorde men vi inte noterade nämnvärt uppmärksammar jag nu. Som att Gry räknar till 10 lätt kan färger och sorterar utifrån färg/antal/storlek mm, det gjorde Ida med men jag trodde det var vanligt (ser i mitt jobb det inte alls behöver vara en självklarhet i 2 årsåldern) Ida var 2 när hon kunde ALLA bilmärken, hon satt ju i bakåtvänd bilstol och hojtade "Mamma, nu har vi en peugot bakom oss!" 
Tycker det är härligt med nya insikter men kan ibland känna jag missade saker i Idas uppväxt.. Tur jag ser saker nu i tonåren istället.. ;-)

onsdag 15 januari 2014

Ständig oro

Som förälder har man alltid en oro att något ska hända sitt/sina barn. Vi har ju haft ett tufft år och går på helspänn på signaler från barnen att något är fel. Gry är under lupp då hon har dragits med en jobbig hosta ett bra tag nu. Idag tog jag beslutet att hon ska få en extra dag hemma för att återhämta sig, att hosta sig genom nätterna tar ju på krafterna. När jag samtalade med maken om mitt beslut sa han att han oroade sig att även hon skulle få diabetes, det var ju efter en kraftig infektion vi upptäckte Idas.. Ja, det är en ständig oro man som förälder lyssnar till sitt barns signaler. 

onsdag 8 januari 2014

Hur tänkte de nu?

Vår "kära" regering lägger fram ett förslag om att förskoleklassen ska bli obligatorisk för att barnen behöver mer tid i skolan.. Annie Lööf sa något i stil med att det ger dem mer tid att läsa in matematik.. Ööh? 
Vad tror de att en obligatorisk förskoleklass ändrar för något? Vad är det som är svårt att förstå för dem i att det behövs FLER lärare, MINDRE klasser (alltså färre barn per lärare) Inte fler ÅR för barnen! 
Vad kommer de härnäst på för tokigheter?