onsdag 17 september 2014

CGM

Vilken underbar liten manick!
En (ungefär som en lite större sockerbit i storlek) sitter på Idas arm och mäter hennes blodsocker i vävnaden kontinuerligt. Vi slipper tjatet om att hon ska mäta sig, eller fråga om hur hon legat under dagen - vi ser det nu på en liten handenhet. Den larmar när hon blir låg eller hög. Den stämmer förträffligt bra med blodsockret vi mäter i fingret 2 gånger dagligen och den är lättförstådd!
Den har gett oss tecken på hur kurvorna förändras nattetid, då vi inte mätt sedan debuten nästan för vi tyckte det såg bra ut de 3 månaderna vi mätte var fjärde timma nattetid. Vi behövde ju få sova vi med och såg inga tecken på direkt ändring. Nu har vi sett hon blir låg runt 3-tiden för att sedan stiga till det är dags att vakna. Detta håller vi nu på att försöka justera med hjälp av injektionsdoserna med både måltid och långtidsinsulin.
Lika underbar som manicken är, lika jobbig är den att vakna av om nätterna. Den tutar ju som sagt när Ida blir hög/låg. Och jag som har så jäklans svårt att somna om ligger och vrider mig några timmar per natt.
I dagens tidning står det om insulinpumpar, hur de förlänger livet på diabetiker. Vad jag dock inte ser i artikeln är alla problemen som många diabetesföräldrar i föräldragrupperna jag ingår i påtalar, hur lätt nålen bryts av alternativt viker sig. Eller hur barnen, oftast i sömnen, lyckas antigen höja eller sänka sina doser (barnlås till trots många gånger) vilket i sin tur leder till känningar. Eller hur mycket vanligare det är att de som har pump oftast lättare får ketoner (vilka i sig kan, i värsta fall, leda till döden!).
Givetvis kommer Ida få testa att ha pump, men som maken sa så får det gärna komma en före som i samarbete med CGMen kan styra sig lite själv. Inte kräva av sin brukare att själv trycka in doser mm som det är i dagens mätare.

Mobilförbud = ramaskri?

I går beslutade vi föräldrar på ett föräldramöte att lärarna äger rätten att samla in ungdomarnas mobiler vid skolstart på morgonen och återge dem vid skoldagens slut. Rektorn berättade att det förekommer kränkningar utanför skoltid samt att dessa sedan följer med in i klassrummen. Lärarna och resurspersonalen berättade att ungdomarna inte umgås på rasterna, alla sitter med sina mobiler. Vi har haft många duster med Ida om just mobilen/ipaden och har i perioder låst hennes mobil men krävt hon har den med så VI kan nå henne. (hon har även kunnat nå oss genom röstuppringningen) Enligt henne har hennes kompisar tyckt vi varit världens strängaste föräldrar samt att hon skulle hamna utanför pga att hon inte kunde använda sin mobil så som de andra gör.. Igår vittnade flera föräldrar om att de minsann också har mobilförbud hemma efter vissa klockslag samt de upplever problem med dem hemma. (lite lustigt att de som pratade högst och mest var de vars barn vi ser mess från sena kvällar/nätter på Idas lur men men..)
Jag är medveten om att vi vuxna är lite av invandrare i den världen och att barnen anses vara s.k. natives, men det gör det inte varken rätt eller fel att vi beslutar hur just våra barn ska få ha tillgång till mobilen. Men vi måste komma till rätta med kränkningarna som förekommer och lära barnen ha en återhållsam hållning online. Och där tror jag vi vuxna har det svårt själva. Många tänker inte på vad de publicerar alla gånger. Senast idag såg jag en vän publicera en ursöt lite filmsnutt på sin 2 åriga dotter. Men blev samtidigt illa till mods då dottern var naken.. Utan att gå in på detaljer så kan jag lugna er med att det handlade inte om att utelämna utan just förstärka ett naturlig beteende men! Han vet inte vilka som ser inlägget och hur de i sin tur sedan sparar det/sprider det. Under min utbildning så publicerade en kursare en bild av sig själv på fb med ett stort glas vin i handen, hon satte det som profilbild. En sån där skön, avslappnad bild på en vuxen människa som är glad och lycklig och delar med sig av den känslan. Jag frågade hur hon tänkte när hon valde just den bilden. Hon beskrev och vände sedan frågan mot mig varför jag undrade och vad jag såg. Jag sa jag såg en avslappnad och glad människa men även en som stoltserar med att hen intar alkohol. Som lärare ska vi visa eleverna en trygg väg, är någon elev uppvuxen i en familj med alkoholproblem kan den bilden visa allt annat än trygghet. Sedan är det ju känt att arbetsgivare numera kollar upp sina eventuellt blivande anställda och att finna en person som man ska anställa i drog/alkoholrelaterade former sällan gynnar den sökande. Kan meddela hon bytte bild omgående :-)

Jag har haft många och långa samtal med Ida om vad hon publicerar på nätet. Hon får tex inte publicera något på instagram utan att jag eller maken godkänt det. Hon frågar ofta NÄR hon ska få göra det utan att fråga och jag säger som det är, fram till hennes 15 årsdag är det vi föräldrar som får ta ett eventuellt straff men därefter får hon själv göra det. Jag har även talat om hur bilder sparas, hon skärmdumpar en hel del själv så den biten vet hon, och sedan i känsliga situationer kommer fram. Att inget som väl är publicerat online enkelt bara försvinner just för att någon skärmdumpat, eller att det lagras i servrar och kommer fram på sökningar.
Men idag fick klassföreståndarna stå inför sina klasser och säga vad vi föräldrar beslutat gemensamt igår och genast kom det in bilder på instagram om att det sög. Jag avundas inte klasslärarna, eller de föräldrar som inte vågat lyfta frågan hemma ännu. Tillsammans hoppas jag vi snart kan leva i symbios med mobilerna utan att de tar överhanden, men för barnens skull hoppas jag det nu kan få råda lite lugn i hetsen.

En liten rolig tanke som slog mig i går när en pappa tyckte det var fel väg att gå var att vi ju lever i en demokrati. Vi röstade och övervägande röstade för förbud. Alla hade ett val att närvara eller inte, ingen närvaro gav oss rätten att bestämma. Precis som i valet i söndags.

tisdag 9 september 2014

Ytan

"Men du ser ju så frisk ut, jag har inte märkt något" Så sa min chef när jag ringde igår och berättade att jag varit hos läkaren och fått diagnosen utmattningsdepression. Till ytan kan jag, eller kunde jag till i fredags, skärpa till dragen och i min proffession utöva mitt jobb klanderfritt. Jag har ända sedan jag tog studenten för snart 20 år sedan (ja, jag var en ung student på fem år men det är en annan historia..;-) arbetat inom yrken där det gällt att le, bemöta kund/gäst på ett positivt sätt och dölja hur jag själv mått. Jag har arbetat med hög feber (vilket gav mig ryggskott), suttit i kassan utan att ha någon röst (vilket inte var direkt proffessionellt av mig men min dåvarande chef vägrade mig att vara sjukskriven). Jag har gått till jobbet efter jag varit hos vårdcentralen med ett kraftigt inflammerat finger och kunderna trodde jag brutit mig. Och nu har jag gått till jobbet med en storm inom mig av oro och rädsla, inte för mitt jobb utan för mitt privatliv. Varför har jag gjort det?? För jag älskar att jobba. Jag älskar mitt jobb. Jag har bitit ihop och kämpat på. För det sägs vara så man "ska" göra?
Läkaren igår ville sjukskriva mig på heltid, men jag sa nej jag vill jobba. "Då vet jag inte hur jag kan hjälpa dig" svarade hon. Ge mig verktygen att få ihop allt sa jag. Arbeta mindre och sätt dig själv i första rummet tyckte läkaren. "Ta och åk med maken till London en långweekend" sa hon. Å visst låter det härligt. Bara jag och maken. Sånt som alla föräldrar drömmer om. Men, jo det finns ju ett men.. Barnen då? Det är inte lätt att be någon ta hand om en diabetestonåring och ett yrväder. En natt är väl okej men 4? Jag får ångest bara vid tanken. Å det är där problemet ligger, mitt kontrollbehov.
 Kuratorn undrade igår vad som händer om jag inte har kontrollen. För mig är det otänkbart. Jag MÅSTE ha kontrollen. Jag måste veta barnen har det bra, de är ju mitt ansvar. Men sa kuratorn, din man kan väl också ha kontroll. Absolut, min man är världens bästa pappa, make och min allra bästa vän som jag kan både skratta och gråta med. Men JAG måste veta att JAG gjort vissa saker. Varför då frågade kuratorn. Vad är det för fråga? (jo, jag vet den är befogad men..) Under 38 år har jag byggt upp mitt behov av kontroll, det är inget jag bara kan släppa. Men Åza, just good enought är bra försökte kuratorn.
För att förstå mig behöver man veta min livshistoria och den är som sagt 38 år lång, inget man avhandlar på 1,5 timme hos en kurator. Men jag gjorde ett försök.
Våren 2008 skulle butiken jag arbetade i byggas om. Det betydde arbete från 8-20 nästan varje dag i nån månad. Hösten 2008 flaggade min dåvarande chef för att jag nog tyvärr skulle få gå då det skulle vara omorganisation och personal som jobbat längre skulle få min tjänst. Då sökte jag förskollärarutbildningen. Kom inte in pga ett dåligt betyg i litteraturkunskap. (hade 2:a vilket 2008 ansågs som ett IG) Plugga in betyget VG och 2009 i januari slutade min tjänst och jag kom in på högskolan med Barn och ungdomspsykologi som heltidskurs.
Hösten 2009 kom jag in på lärarutbildningen. Pluggade, jobbade extra och kämpade på med livet.
I januari 2010 gick min far ut på sin dagliga promenad och föll så illa att han krossade höftleden. Det ledde till att jag fick hjälpa dem med allt det vardagliga, handla, skotta, fixa mediciner och betala räkningar. (min far gör det fortfarande på papper..)
Våren och fram till hösten 2010 fick jag sedan sköta deras trädgård, främst gräsklippning. I juli fick pappa operera om höften så de behövde mig extra då. Heltidisstudier, deltidsarbete, hjälpa dem så gott jag hann och sedan sköta mitt eget hushåll (givetvis tillsammans med maken!) Under denna tiden gick företaget maken jobbade på allt knackigare.
I februari 2011 konstaterade vi jag väntade Grynet. Efter många år av längtan och kämpande var vi äntligen gravida. I juni fick maken inte ut någon lön. Inte heller följande månad, eller månaden efter det. Här är jag höggravid och i och med att jag pluggade hade jag ingen direkt inkomst. I september föddes vår älskade trollunge. Månaderna som följde var jobbiga då hon inte gick upp i vikt (finns inlägg från den tiden) I samma veva fick svärmor konstaterat att hon hade bröstcancer.
I december gick slutligen Saab i graven. Då blev vi av med vår bil som vi hyrt genom dem. Det gick fort för maken att få nytt jobb men det innebar att han jobbade på annan ort. Måndag till fredag var jag själv med tjejerna.
Hösten 2012 började jag plugga igen. Heltidsstudier med en stor uppsats som avslutades i januari, då jag hade en termin kvar. Ida var i princip jämt arg och mycket konflikter. I april 2013 upptäcktes hennes diabetes och maj knäckte hon sin arm rätt av. Vi behövde dänera om och fick kontakt med en grävare. Han skulle komma och komma men kom inte förrän i slutet på maj, början på juni. Jag skulle ta min examen efter 3,5 års hårda studier och det var uppgrävt runt hela huset. Han visste om detta och hann lägga igen dagen innan festen var utlyst. Maken och jag slet som djur för att få tillbaka altanen, fixa maten och göra iordning allt.
Jag fick ett vikariat på en förskola och njöt av ett långt sommarlov innan jag började. Dock en jobbig sommar då Ida ju hade sin ortos och vi ännu inte riktigt var vana vid diabetesen.
Hela 2013 höll mina föräldrar på med att tömma sitt hus inför försäljningen. Många minnen som kastades och den trygga, fasta punkten som funnits hela mitt liv försvann i oktober.

Att vara mamma till mina barn är det bästa som hänt mig! Jag älskar dem båda så avgrundsdjupt mycket. Men det är jobbigt att vara mamma, speciellt med kontrollbehov. Så, på ytan kan jag se lugn ut men mitt inre är i kaos.