Förra helgen när vi var i stugan upptäckte jag att Ida drack väldigt mycket. Hon har alltid druckit mycket men detta var mer på något vis. Hon behövde även gå på toaletten mycket och då min far varit diabetiker i över 50 år (54 om någon är intresserad av exakta antalet) började mina kugghjul snurra. Ida skulle ju vara kvar i stugan hos farmor och farfar men jag talade ändå med henne om det. Sedan kom de hem på torsdagen och jag var inte hemma och inget hände. Men på fredagen skulle Ida leka med sin kusin som var på besök hos sin farmor och farfar, Idas morfar och mormor. Och som jag sa så har ju morfar diabetes (även mormor men hon har typ 2/åldersdiabetiker) och därmed en egen mätare hemma så vi tog ett prov. Det har vi gjort någon gång innan så Ida visste vad som skulle ske. Dock blev vi lättchockade då maskinen började blinka och visa siffrorna 21,2. Normalt är 5-7 men under 10 är okej. Jag skickade ut Ida att vara med kusinen ute och ringde maken, vi bestämde jag skulle ringa vårdcentralen för rådgivning. Ringde svärmor som sa jag måste ringa 1177 och där var det ju givetvis kö. När jag väl kom fram så sa sköterskan åt mig att åka in bums och säga till vc att jag inte vågar ha henne hemma och skulle hon bli påverkad skulle jag åka till akuten. Ringde farfar och ordnade så Gry kunde vara där medan jag och Ida var på vc. I bilen på väg till farfar ringde vc upp och vi fick komma med en gång.
På vc träffade vi en läkare som jag först kände inte riktigt trodde vårt mätresultat var korrekt men när de tog eget så insåg hon det var för högt. Då hade Ida 15,8 och inte ätit på 5 timmar. Remiss skrev till barnmottagningen och vi for dit utan att passera gå. Vi var i viss chock och flamsade rätt mycket men efter vi fått lite mat så blev vi vid bättre mod. Då kom en läkare och berättade att vi skulle få komma in på avdelningen för att stanna över helgen. Ida insåg då det faktiskt var allvar och började gråta.En kanyl sattes i armen och vi fick rum och återigen togs blodprov. Sedan skulle en kanyl till sättas för att ha en de kunde ta blodprov från och en som insulinpumpen skulle sitta i. Dock gick det inte riktigt som de ville och de fick ge sig efter 4:e försöket. (nytt försök gjordes och då gick det på andra försöket) Ida fick lagad mat och när hon testades igen visade provet på 22,8.. Pumpen sattes in efter och maken kom. Jag fick åka hem för att fixa lite kläder mm inför natten och helgen. Väl i bilen rasade jag.. Trots att jag VET det inte är "end of the world" kom tårarna.
Hem och packa ihop saker, glömde givetvis en del. Hämtade Grynet hos farmor och farfar och tog med farmor också. Kvällen gick och sedan skulle vi sova. 1 gång i timmen kommer en sköterska och mäter blodsockret och kommer åter för att ställa om. Dygnet runt. 4 gånger under natten vaknade jag av att maskinhelvetet började pipa som en tok. 3 av gångerna sov Ida sig genom.
Hon är så grymt tapper och kämpar som tusan. Har stenkoll och frågar massor.
Själv är jag i en fas att jag måste ha något konkret att företa mig annars vill jag bara börja gråta. Det är en mardröm även om det inte som sagt är end of the world... Jag vet vi kommer fixa detta och livet kommer bli som vanligt (till viss del) igen men just nu ÄR det tungt. Det är så mycket som måste klaffa som det redan var. Jag går sista kursen på en 3,5 års lång utbildning och den kursen går för sista gången. Jag kan med andra ord inte missa för mycket med risken att bli underkänd och inte få ut min examen. Mor och fars hus ska säljas och det är inte bara att packa ihop ett hem efter 46 år.... Jag måste börja söka jobb och så är det barnen. Och nu detta då.. Men som min moster sa, jag är stark och tillsammans med maken kommer vi ro ihop detta och allt kommer bli bra i slutändan.
Så, då har jag vrängt ut och in på mig igen med massor med ord.. Tack för du läst..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar