Vanmakt

Just nu handlar mina inlägg mest om mig själv men just nu behöver mitt fokus ligga på mig själv i första hand. Men ack så svårt det är! Jag försöker, men orkar inte. Känner mig misslyckad. Försöker igen och gör nåt halvdant och känner mig igen misslyckad. Jag vill så mycket men hur ska jag få till det? Har varit halvtidssjukskriven en månad nu och är efter det liksom delad i två lägen.

Läge 1 tycker att nu får det vara bra! Nu får jag bita ihop igen och kämpa hårdare. Jag försöker avstå från mig vilolur och göra nytta antigen hemma eller med någon jobbrelaterad grej. Börjar planera något större (större än att bara vara och vila, större än att vika tvätten eller plocka ur diskmaskinen) bygger upp en inre stress samtidigt som jag VET jag måste vila.

Läge 2 faller nästan i sömn innan jag ens hunnit vakna på morgonen. Tycker att bara vrida mig i sängen är ett för stort projekt. Här snurrar många tankar på hur många jag sviker med att inte ha någon ork. Bygger upp en inre stress då jag VET jag har förväntningar på mig från olika håll. Samtidigt så vaknar jag på nätterna och ligger och grubblar i timmar..

Så hur ska jag nu gå vidare? Jag letar efter nödknappen. Den som jag ska kunna trycka på så allt runt mig stannar upp så jag kan hinna i kapp. Behöver jag vara heltidssjukskriven? Hur gagnar det mig? Jag kommer känna en otrolig ångest inför mina kollegor som redan nu har det tufft. Jag kommer få tid att tänka ännu mer (bra eller dåligt??) Medicin? Vilka biverkningar har de? Både rent fysiskt men även psykiskt? Fortsätta på halvtidssjukskrivning? Och ha stressen för att känna en otillräcklighet mot både kollegor och barngrupp? Testa att jobba "som vanligt"? Å därmed stupa i säng vid 17 varje dag, inte orka träffa familjen eller vänner? Hur ska JAG få balans?

Jomenvisst..

Ja, i fredags var en rolig dag. Eller nä, det var det inte. Trött som en ökenblomma i värsta sommartorkan var jag och Gry var sjuk. Öppnade på jobbet, kämpade mig genom mina timmar där och for sedan hemåt för att få sova. Ringde svärföräldrarna som hade Grynet då hon som sagt var sjuk för att få höra att hon var redigt gnällig och längtade efter mamma. Hämtade henne och for hem för vila. Vilade med henne snorandes bredvid mig. Hon ville efter nån timme vi skulle leka men jag sa nej och läste lite varpå hon vände sig om och stensomnade! Hon har inte sovit på dagen sen i februari typ.. 1,5 timme lät jag henne sova för att sedan väcka henne. Gnällig som en gammal dörr var hon då. Lockade med ett bubbelbad bara för att få när det väl var upptappat höra hon inte ville längre. Men då sa jag att nu SKA vi bada så då gjorde vi det. Och hon lekte faktiskt en del, hällde vatten över mig och gjorde tomtemasker av skummet. Sedan kom Ida hem från fritidsgården och vi beställde pizza och kollade på Frost, Grys älsklingsfilm! Maken var på AW med sitt jobb så vi mös en stund och så ville Ida sova i hans säng, brukar vilja det när han är borta. :-) Pizza och nötter gav högt värde på natten så det var det med den nattsömnen.. *suck*
Lördagen var det dags för handbollscup här hemma så upp 7:15. Kom på kvällen innan vid 21 att jag glömt att baka *gulp* så det fick bli enklast möjligast = chokladmuffins. Heldag i en gympasal men ansvar för kiosken i omgångar och så ha koll på blodsocker och heja på laget…
Söndagen vaknade vi 8:30, skönt med sovmorgon! Men kroppen var helt slut. Maken tyckte dock vi skulle passa på att träna ihop så upp och äta frukost och sätta Gry framför Frost och Ida med ipaden och iväg. Måste försöka komma igång med träningen igen, älskar det när jag väl är där ju!
Väl hemma hade mina föräldrar kommit på besök så det blev lite snack innan dusch och lunch. Somnade som ett utslagen och fick sova nån timma med regnskogsljud, underbart! Ida blev låg och Gry var hungrig och jag hade ingen som helst lust att ställa mig i köket för att laga middag så det fick bli Thaimat på restaurang. Så nu har Ida skyhögt bs och vi har korrat så det blir väl sisådär med denna nattens sömn också kan jag tro. *suck*
I morgon väntar läkarbesök med diabetesläkaren på morgonen sedan kör vi med lite jobb och så träning för Idas handbollslag.

I fredags ringde förresten försäkringskassan.. Blev lite paff då hon verkade ha lite rörig koll på hur jag jobbade mm. Hon ville få det till att jag jobbade 80% på fyra dagar, medan jag gör det på fem. Alltså jag jobbar vanligtvis 8 timmar fyra dagar i veckan med en ledig dag. Den lediga dagen hade hon fått för sig jag lyfte föräldrapenning på vilket jag INTE gör. Så till slut fick hon ihop det och jag ska få ut pengar på tisdag. Skönt de inte krånglade mer, är jäkligt stressande att veta de är mästare på att krångla för sjukskrivna.

Nä, nu väntar bingen på mig! Suss gött.
Kraam

Inte så lätt jämt..

Usch, nu börjar den där tonårstiden ta ut sig här i Idas liv.. Kompisar är grymt viktiga men samtidigt drar andra saker i henne. I morse messade hon en kompis som hon ville hänga med men fick inget svar. Senare såg hon på instagram att just den kompisen dragit till ett gäng andra vänner utan att höra av sig ens till Ida.. Hon blev givetvis jätteledsen och la en kommentar i rätt anklagande ton till kompisen. Och så var karusellen igång. Jag gick in och tog bort kommentaren och vi satt ihop och försökte förklara att ingen vill hänga med nån som anklagar och är "på" hela tiden.
Det var lättare förr ur den aspekten tror jag. Ville jag hänga med någon ringde jag dem eller helt sonika cyklade/gick/blev körd dit för att fråga om vi kunde göra nåt. Idag ska det messas, facetimas, snapchatas eller kikas. Och hittar man nån att hänga med så ska det göras en sjujäklans massa innan man kan ses att det strax är lunchdags..

Men, jag är övertygad om att Ida löser detta med lite stöttning från oss. Hon är en go kompis och hon inser nog snart vilka som är värda att satsa på som vänner. (hoppas bara de inte funnit andra i väntan på henne.. ;-) )

En regnig torsdag i oktober..

Ja, det är visserligen min brors födelsedag (Grattis än en gång käre bror) men fy fanken vilken urtrist dag!
Jobbat hela dagen (eller ja, mina timmar då.. ) och kom hem som en speedad duracellkanin. Gick på nån form av överväxel för så fort jag satte mig kom en otrolig trötthet över mig. Slocknade nog ungefär på 2 sekunder. Sedan berättade maken det skulle vara en diabetesföreläsning på Folkets Hus så jag tog mig i kragen och åkte dit. Tja.. gav väl inte direkt mycket nytt men var nog mest riktad mot typ 2:or även om de talade en del om typ 1 också. Hem i regnet och åt middag med familjen. Vrålhungrig så åt för fort och fick magknip. Kul.. Not! Nu är det strax dags för sängen då jag öppnar även i morgon, två öppningar på rad är dödens tröttande men jag slutar 10:45 så får bita ihop och sova när jag slutat. Gräsänka i morgon och har halvt om halvt lovat pizza.. Orkar inte göra nåt avancerat och inget kul att krångla till det då tjejerna helst vill käka pizza…

G'natt på er!

Stress stress stress..

Inte nog med att jag är stressad i mitt liv för allsköns ting, nu ska FK stressa mig också.. Fick brev idag att de ansåg läkarintyget inte vara komplett utan kräver att läkaren kompletterar. Så det kommer dröja ytterligare innan jag får beslut om FK kommer betala ut någon sjukersättning till mig eller inte. Nu lever vi inte på ruinens brant men alla pengar behövs ju.

På detta så har nu fler goa kollegor börjat känna sig trötta och blir sjukskrivna. Min inre stress ökar och jag känner jag KAN inte vara hemma och kurera mig för de går på knäna för min skull. Kuratorn och läkaren sa jag borde vara hemma på heltid men jag försöker, nu är allt kaos överallt känner jag och jag överväger (egentligen mot bättre vetande) att jobba mina timmar i from november, för barngruppen skull så de får en trygghet. Att sedan jag har en känsla för att jag kommer krascha igen inom kort får jag nog ignorera.. Jag slipper stressen över att mitt arbete blir lidande och att mina kollegor får dra ett extra tungt lass..

Här är en bild på hur min kurator försökte förklara för mig hur en "normalkurva" brukar se ut och hur min kurva ser ut i stressynpunkt. Jag har många toppar och dalar men inga djupdalar där jag hinner återhämta mig utan ligger runt max hela tiden. Och nu spär då FK på den stressen och tvingar mig istället för att få någon/några månader nu då jag får skutan på rätt köl igen känna jag behöver bita ihop och kämpa på. Å visst, det kommer säkert gå att kämpa på. I någon månad eller så sedan kommer nästa kollaps. Men det kanske är bättre jag kör huvudet så hårt i att jag blir sängliggande och kostar samhället än mer pengar.. Nä, sparka på dem som redan ligger ned vet jag. (ja, jag är ledsen/arg/besviken/ för jag kan inte rå på denna punkten och jag är van att kämpa på men nu finns inte energin.)

Ibland önskar jag

Ibland önskar jag att jag kunde sluta vara så jäkla perfekt jämt. Alltså, jag VET jag inte är perfekt men jag eftersträvar det i alla lägen. Att säga rätt saker, tycka rätt saker, göra, ha tänka rätt saker. Att vårt hem alltid ser ut som i en heminredningstidning. Att mina barn har rena (och gärna det allra senaste) kläder och ser välkammade ut och att de uppför sig som sig bör i olika situationer. Eller att jag är den där klippan mina kollegor jämt kan luta sig emot, att föräldrarna känner en enorm trygghet när de möter mig och att deras barn känner sig sedda och förstådda av mig. I alla lägen.
Men vänta nu!! Det där är ju en teknisk omöjlighet! Ingen ensam person KAN åstadkomma detta! Ingen person kräver att någon annan ska göra/kunna detta. Så varför kräver jag det då av mig själv? Varför vill jag vara så perfekt? I mitt fall tror jag det i grunden handlar om att bli sedd och älskad för den jag är. I den jakten har jag någon gång fått för mig att det är just det här jag behöver göra för att få bekräftelse. Vägen dit, till den "kunskapen" har inte varit rak. Jag testade många gränser i tonåren för att inse att det var "den perfekta vägen" som gav mest uppmärksamhet. Men det är sällan den som gör något bra får uppmärksamhet. Man måste vara bäst för att få beröm, medioker får knappt ett tack. Så även om jag gör mitt bästa hamnar jag på något vis i skymundan. Trots att jag i flera års tid nu hållit fler bollar än jag kan räkna till i luften, får jag ingen beröm eller uppmärksamhet. (jag vill påpeka att jag inte varit helt ensam då jag har en underbar make som stöttat mig men jag kan bara utgå från mig och mina känslor!) Och nu har jag tappat alla bollarna. Jag har börjat få upp några i luften igen. Min kurator förklarade för mig att jag MÅSTE sluta ta på mig saker om jag inte samtidigt avsäger mig något annat. Men va? Hur gör jag då? I alla familjer finns lite av oskrivna lagar för vem som gör vad. Inte därmed sagt att x inte kan göra ys uppgifter någon gång ibland men det är ändå ys grunduppgifter.

Igår fick jag med mig familjen ut i skogen. Supermysigt. Vi fixade lite mellis, eller picknick som Gry helst vill kalla det för, och drog iväg ganska direkt efter frukost. Visst låter det härligt?! Det var det, ända tills Idas blodsocker sjönk i raskt takt och vi snabbt fick avbryta svampletandet för att äta. Och att vi då insåg vi ju bara tagit med lite blodsockerhöjande just för att om hon varit hög hade varit bättre. (det är jobbigt att neka henne när vi andra äter ju..) När det för nästan vilken annan familj varit lugnt efter maten blev det för oss att dra hemåt då Ida tappat lusten och känner sig trött efter känningen. Sånt tar en kopiös energi för mig. Jag fick med mig svamp hem i varje fall så jag fick vara nöjd. Å när vi kom hem fick jag vila då min egen energi tar fort slut just nu. Efter vilandet tog jag tag i rensningen av svampen och då tog maken med sig barnen och åkte iväg. Ida frågade mig sedan vad jag gjort när de varit borta. Vad tror du sa jag? Rensat svamp sa hon. Ja, och mer? Tagit rätt på tvätten? Ja, och mer? Har du gjort mer? Ja..
För jag kan aldrig bara göra en sak. För jag är så perfekt. Eller perfektionist som min kurator säger. På den timmen de var borta tog jag rätt på en korg med svamp, en tvättkorg veks och lades in, köket blev upprensat och leksaker ställdes tillbaka på sin plats samt att Grys rum städades och sopor bars ut. Inte konstigt jag var trött igen vid kvällsmaten..

Läkaren ville egentligen heltidssjukskriva mig men jag valde att få jobba halvtid. För min egen skull. Jag har ett jobb jag trivs med, men det kräver mycket närvaro vilken jag i dagsläget har svårt att ge då mina bollar faller. Jag jobbar halvtid för mig skull. För på jobbet ställer det nog mest till det.. Jag vet mina kollegor är glad för att jag kommer men det kräver en grym logistik av dem och chefen. Känns som jag är en börda mer än nytta. Jag vill orka jobba heltid men att efter en natt med snurrande tankar och/eller blodsockermätningar och matande så fungerar inte hjärnan i så långa stunder. Bit ihop och kom igen finns ett uttryck, visst kan jag säkert göra det. Men!! jag blir varnad av kuratorn att köra på för hårt då risken är överhängande att jag faller hårdare och djupare nästa gång jag kraschar. Det vill jag inte!