2013.. Året vi åkte bergochdalbana

Ja, nu är det inte många timmar kvar på 2013 året som Ida helst vill glömma. Och vi andra med. Samtidigt har motgångarna gjort oss än mer ödmjuka och att vi tar vara på livet vad det än ger oss. Vi har haft ett riktigt tufft år, det tror jag nog ni som läser kan hålla med om. Bloggen har varit lite som en ventil men ni ska veta texten till viss del är tillrättalagd då orden ibland blir för hårda och kalla för att stämma med känslorna som gör att inläggen skapas. 

2013 har inte bara inneburit sorg och smärta utan en hel del glädje också. Bland annat så blev ju jag färdig med min utbildning, vi fick dränerat om (jo, jag anser det vara glädje då det medför mycket positivt i sitt kölvatten) jag fick jobb och Gry trivs på sin förskola. På det hela taget måste vi nog summera året som ett år vi kommer minnas. 

13/5 var en måndagsmorgon med solsken och mycket att göra, men som abrupt ändrades genom ett liitet felsteg. Ambulans, en arm som var helt av och sedan en mycket smärtpåverkad Ida. Så lätt något som ser ut att bli en kanondag kan ändras.. Tänker på det mycket och somnar nu oftast varje kväll med stor tacksamhet över att dagen fortlöpt utan liknande incidenter. 

Gott slut på 2013 önskar jag er och att 2014 blir ett år med mycket roliga händelser istället för sjukhusbesök och andra tråkigheter. 

Kraaam

Avundsjuk

Vissa dagar kan jag erkänna jag blir lätt avundsjuk på de som inte har barn/har äldre barn. Att kunna ligga i soffan en hel dag och se på film/läsa en bok. Kunna föra ett samtal utan att bli avbruten femtioelva gånger. Eller få sova ut en morgon för att sedan äta en låååång frukost. Men sedan kommer två små armar om min hals och min avundsjuka är bortblåst. Att få vara del av mina barns vardag är tufft men jag vill verkligen inte byta bort det för allt i världen. Många tror att för jag/vi har nio år mellan tjejerna så är det lugna gatan och att vi har mycket hjälp med saker och visst, Ida KAN göra mycket med sin syster men hon föredrar att jävlas med henne framför att hjälpa oss… Det är först när jag lackar ur (vilket jag gör ganska ofta då jag tycker hon kan hjälpa till istället för att bete sig) som hjälp KAN komma. Ja, jag skriver kan för jag har en tonåring i en elvaårings kropp… Ögonrullningar, suckar och gnäll är vardag. Men återigen vill jag påminna er om att jag vill INTE byta bort in vardag med dem!! (eller är det mig själv jag försöker övertyga nu tro??)

Nä, allvarligt ibland är jag avundsjuk på dem som kan ta sig tid att rå om sig själva men i nästa ögonblick kommer någon av mina bustjejer och jag glömmer min avundsjuka. Och om 8-10 år kommer jag också ligga på soffan och se på tv/film/läsa bok.. ;-P

Värk i hjärtat?

Alltså, ibland får jag en obehaglig värk i hjärtat. Men det går alltid över på några minuter så jag gör inget åt det.. Jag VET jag kanske borde gå till en läkare men tänk om det är något allvarligt?! På något sätt känns ovetskapen tryggare då, fast samtidigt kanske det inte är något och då kan jag ju släppa olustkänslan… Men det kommer inte på några speciella tidpunkter eller efter några speciella aktiviteter så det känns som att när/om jag skulle träffa en läkare så skulle jag ju vara symtomfri just när jag är där och då kan ju ingen läkare göra något ändå… Äsch, jag är nog bara för frisk så jag känner hjärnspöken.. Eller så är det en otrolig kärlekskänsla som känns för min man och mina barn, "kan det verkligen vara så här underbart" liksom??

Läskigt!!

Varje gång mina barn skadar sig får jag en obehaglig känsla i magen, som när Ida bröt sin arm mådde jag ris länge i magen. Första reaktionen är att jag får stickningar i fingrarna, sedan yrsel och så magkänslan. Det är superläskigt men kanske fullt normalt eftersom jag ju burit dem i mig i 9 månader..
I varje fall så brukar jag minnas när de skadat sig, ända ned till minsta lilla skrubbsår (känns det som i varje fall..) Därför blev jag mäkta fundersam när jag i onsdags morse såg att Grys höger tumnagel var på väg att lossna. Frågade på förskolan om hon klämt sig där men personalen såg ärlig förvånade ut och sa att nej, inte vad de märkt. Till saken hör att Gry sällan gråter på förskolan, vilket personalen både påtalat och nu sa att skulle hon klämt sig så illa borde hon ju gråtit och de i så fall uppmärksammat och berättat för oss. Jag frågade mina kollegor om de visste något som kan göra att barn tappar naglar utan att ha klämt sig men ingen visste något direkt.. I går, när farmor och farfar lämnade Gry, hade farmor satt plåster på så hon inte skulle fastna och göra sig illa på tummen. Farmor, som är sjuksköterska, trodde hon klämt sig nyligen och vi glömt berätta men när jag sa nej blev även hon lite konfunderad. I morse tog jag och googlade och fann fler frågor med liknande situationer där föräldrar till barn undrade vad som stod på. Flera hade sökt hjälp på både VC och BVC men där visste de inget utan tog prover och gav olika förslag. Allt från klämt sig till torr hud och järnbrist hade föräldrarna fått som svar. Dock hade flera börjat se en sak som var gemensam nämnare och det var att nästan alla barnen hade haft höstblåsor innan. Någon hade rådfrågat en läkare om sammanbandet och fått att det var en stor sannolikhet att det fanns samband men det inte fanns någon forskning, mest för att barn ofta klämmer sig och tappar naglar så föräldrar söker sällan av den orsaken.. Läkarens tanke var att kanske fick barn blåsor under naglar, vilka ju inte då syns av naturliga skäl, och att nagelfäste liksom dör och gör att nagel lossnar några veckor/månader senare. Gry hade ju blåsor i oktober vilka vi hade svårt att fastställa vad de var i början. Och nu verkar ena nageln vara på gång att lossna och de andra ser lite annorlunda ut.
Vad jag för övrigt förstod på inläggen så får barnen naglarna tillbaka och sedan är det inte mer med det. Några barn hade tappat naglarna en andra gång också men.. Läskigt tycker jag!! Men samtidigt lugnande nu då jag KAN ha hittat en orsak, slipper fundera på om jag missat en klämd tumme ju!

Första julen med en ständig följeslagare..

Ja, nu nalkas julen allt närmre.. I år blir det min första jul som diabetsmorsa. Jag är van vid diabetesen genom min far men allt sedan Ida fick sin diagnos har jag lärt mig miljoner gånger mer än som dotter till en diabetiker. Visst, det var väl bra jag slapp tänka på allt sånt här som barn men samtidigt gnager tanken jag nog många gånger skulle kunnat förhindrat känningar för min far.. Men åter till nutiden och annalkande julen.
Allt sedan Ida fick diagnosen har jag och maken kämpat hårt med kosten, vi har fått ändra vissa saker radikalt medan andra har vi smugit in. Mest för att det inte ska kännas jobbigt för Ida med att livet skulle omkullkastas totalt, vilket visserligen gjorde men, som jag säger dagligen till Ida, så länge vi håller ett jämt blodsocker så mår vi alla bra.
Som alla vet är julen en mathögtid. Och godishögtid.. Det bakas, kokas och pysslas för fullt från november och sedan ska allt ätas på några få dagar. Jag, som ni ju vet, älskar att baka. Och jag letar konstant nya recept att testa, numera med mindre socker i. Dock är det ju inte bara sockret som är det tuffa för en diabetiker.. Mina hembakade tekakor skickar upp Ida rejält i blodsocker. Visst, de mättar mer än köpetekakor men ändå. Idag bakade vi lussekatter. Jag uteslöt kesellan då den är en onödig kolhyratkälla, höll nere på sockret och körde degen extra länge för att få fina glutentrådar och hrerrejäklars vilka lussekatter det blev!! Men det är mycket mjöl i dem och därmed höjer de henne mycket….
Jag köpte världens dyraste julkalender för att hon skulle slippa de där med choklad i. (hade fått 60 chokladkalendrar för samma pris som den vi köpte nu..)
Vi dricker mycket vatten (vilket i och för sig ju är kanonbra men känns lite torftigt i bland) och mjölk har vi i princip bara i tet.
Varje gång vi sätter oss till bords mäter Ida sig och vi diskuterar vad som står på bordet. Vad det innehåller och hur det KAN höja henne. Att gå på restaurang är meckig då vi inte har full insyn i det som står framför oss. Det är mycket att tänka på. Mest för oss föräldrar, men vi försöker få Ida att förstå för att själv få en trygghet i att kunna klara sig hos kompisar/pojkvän när vi inte är med. Ida KAN äta allt (i princip) vi behöver bara tänka lite extra före.
Ida är fortfarande i något som allas för remissionsfasen och det betyder i korthet att hon fortfarande producerar lite eget insulin. Studien hon ingår i går ut på att försöka förlänga fasen så länge som möjligt då den egna producerade insulinet ger henne ett hormon som kroppen behöver för att växa mm. Det tillförda insulinet ger det också men så länge som kroppen gör det själv är det det bästa. Dock ställer denna fasen till det för oss ibland då den inte är så tillförlitlig. Det behövs inte mycket för att hon ska få höga värden. En släng av en knappt märkbar snuva, dåligt med sömn eller feltänk med långtidsinsulinet så har hon höga värden. Nu har hon visserligen "låga höga värden" mot vad många andra ungdomar har säger diabetesteamet till oss men hon svänger från 4-13 mmol och sånt tar på humöret och relationer likväl. Och nu närmar sig som sagt julen med massa onyttigheter..
Ida är kanonduktig med sin diabetes. Och även om hon givetvis hellre varit utan den så är hon glad för att hon inte fick någon annan läskig åkomma (som hon själv säger). Tillsammans kämpar vi och hon tycker hon har världens tjatigaste morsa som hela tiden är där och pickar och frågar om vad som slinker in i munnen. För visst är det lätt att ta ett (eller 10) russin när man baka lussekatter.. Men sånt höjer. Och vi kämpar på.. Tillsammans.

Pepparkaksyoghurt

Ida älskar julen. Hon älskar ALLT som är så här års, snön, glögg, pepparkakor och julgodiset.. Enda som hon kan riktigt hänge sig åt numera är dock bara snön.. Men jag kom på den (enligt mig själv) genialiska iden att vi ju kan göra egen pepparkaksyoghurt. Hur då tänker du? Jo, vi tar hennes vanliga yoghurt (den naturella) och så tar vi ett kryddmått pepparkakskrydda och knappt en tsk hermesetas och så tar hon sin yoghurt på det sedan. Enligt Ida själv smakar det ÄNNU godare än köpeyoghurten så betyget är ju bra :-) Gäller att tänka till för mig så jag kan erbjuda henne alternativ nu och jag har googlat fram en glögg som jag tänkte testa att göra snart. Det är på Fun light med glöggkryddor.. Får återkomma med betyget om den om nu någon är nyfiken.

Annars går det bra med hennes diabetes just nu. Vi anar en lite ökning av insulinet men om hon nu följer normalkurvan så borde hon snart vara ur remessionsfasen vilket på sätt och vis kan vara skönt även om det bästa vore om hon fick bibehålla den så länge som möjligt..
Ringde till ortopeden igår ang hennes arm då vi ju kommer åka skidor nu när snön kommit och sköterskan sa vi kunde allt åka men det vore ju bra om hon körde med sin ortos… Ida jublade väl inte men när jag sa att alternativet var att inte få åka alls så mjuknade hon lite. Ser fram emot att få röntgat armen igen så vi vet HUR läge är men det blir ju inte förrän i mars tidigast.

Nähä, nu var snart lunchrasten slut så då får jag väl gå och busa med barnen igen. Undrar om någon vill följa med ut och busa i snön…….

Skön helg

Vilken härlig helg vi haft!
Inget större planerat utan mest tagit dagarna som de kommit. Dock så är det ju, som alltid, mycket som behövs göras även om man inte vill planera in det.. Men igår tog hela familjen sig en tur till Överby, vi småshoppade lite och letade julkläder till Ida. Jobbigt med den biten nu.. Hon vill  ha bara axlar, genomskinligt och gärna mycket med glitter och paljetter medan jag tycker att på jul har man lite mer "klätt" och dämpat.. Behöver inte säga vi inte hittade något va? Sedan kom brorsan och hans båda grabbar samt mina föräldrar på besök. Mysigt, även om Ida och David som ju är jämngamla inte just nu har så jäklans kul tillsammans som de brukar ha men snart rättar väl det till sig igen.. Om ett par år eller så. ;-)
Idag fick vi sovmorgon, klockan var närmare 9 när tjejerna kom ned. Sedan försvann Ida till en kompis och då kom massa måsten fram.. Tvätta, städa och handla mat.. Men jag hann även baka lite och maken fick fixat med nya bilstereon.. I morgon kommer svärisarna hem från Mallorca där de varit en månad, behöver inte säga tjejerna toklängtat va? :)
Nu ska vi äta nybakade tekakor till kvällsmat och sedan är 2013 första advent över.. Hoppas du haft en lika mysig helg och soft första advent som vi.

Rätt begrepp

Jag är, som de flesta av er ju vet redan, förskollärare. När jag började läsa till det -09 sa jag själv dagis om den verksamheten jag skulle komma att arbeta inom. Men med min utbildning lärde jag mig att det som kallades dagis förr numera heter just FÖRSKOLA. I början tänkte jag mest "jaja.. spela roll" men visst tusan gör det skillnad! Jag är stolt över vad jag och mina kollegor gör med barnen om dagarna och är mån om att vårda det förtroendet föräldrarna lägger på oss med att lämna det värdefullaste de har i våra trygga händer. Själv lämnar jag mitt allt med STORT förtroende då jag själv vet vilken kunskap fröknarna på Grynets förskola besitter. Det handlar inte om förvaring, det handlar inte om att någon ska ta hand om mitt barn medan jag själv arbetar utan det handlar om att hon ska få en anpassad grund för att sedan i livet kunna genomgå 10 år grundskola och sedan följande gymnasietid samt högskola. Öh va? tänker du kanske nu men det är just vad vi gör på förskolan. Vi lägger grunden till barns fortsatta lärande. Vi hjälper dem tolka sociala samspel. Vi finns som trygga vuxna som, utan den känslomässiga biten man som förälder har för sitt eget barn i eventuella konflikter, hjälper dem finna lösningar och kompromisser. Vår verksamhet regleras av en läroplan som är framtagen för att just lägga en bra grund, inte för att tvinga barn att allt tidigare bli "vuxna" därför har vi verksamhetsmål istället för som man inom skolan har individuella. Vi följer Skolverkets riktlinjer och även om det ligger tonvis med krav på oss som pedagoger från dem så är vi ändå en trygg famn för barnen att krypa upp i när man ramlat eller bara saknar sin mamma/pappa.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om dagis vs förskola och som jag väntat mig så reagerade vissa med just som jag själv i början att spela roll, dagis vet alla vad det är varför krångla till det?! Dagis VAR något som fanns på 70-80 talet. När läroplanen för förskolan kom 1998 försvann det begreppet. Och om man ska vara petig så hette det inte dagis från början så varför hänga fast sig just vid det ordet? I varje fall så sa fler att det är lättare för barn att säga dagis därför tänker de fortsätta kalla det för det. Punkt. Gry är 2 år och 2 månader lite drygt och hon går på "tötola" och är väääldigt stolt över att få gå på en "tötola". Ska jag då som förälder säga Nej Gry, du går på dagis för det är lättare för dig att säga? Skulle inte tro det va?!! Personligen tycker jag det är att nedvärdera barnet med att lära dem felaktiga begrepp för att man själv.. ja varför lär man sina barn fel? Är man lat? Obildad? Eller rädd för nya saker? Men då kan jag berätta att det är lika bra du lär dig nu, för oj vad dina barn kommer lära dig mycket nytt! Och handen på hjärtat, vi lever på 2010-talet kan vi inte tillsammans bestämma vi inte behöver klamra oss fast vid det gamla? För visst lär du dina barn ord som ipad, reflexväst (även om många vuxna verkar tro de själva lyser i mörkret utan reflexer med det är ju en annan historia) bluray, google och mobilkamera. Det är begrepp som inte fanns då dagis fanns. Och visst vill du att dina barn ska ha det bästa?