Isglass, glass, gulaschsoppa

När barn pratar kan vissa ord vrängas, speciellt om de sägs om och om igen i rask takt. I går satt Gry och sa hon ville ha isglass efter maten. Det blev sedan glass för att sluta som gulaschsoppa. Då fnittrade hon gott och sa näää, det vill jag inte ha idag. Mammas älskade sötnäsa.

Host och snörvel..

Är väl egentligen inte direkt förvånad över att jag fått årets höstförkylning. Båda tjejerna har snorat och hostat här hemma samt att juvelerna på jobbet ju lämnas även om de är sjuka. (krass verklighet men sann) Har känningar i mina öron pga snuvan, var ju öronbarn som mindre men slapp rör som brorsan fick. Har däremot nedsatt hörsel pga att läkarna ansåg att det ska värka hål vid öroninflammation. Pappa har berättat att han fick poliseskort till sjukhuset den gången med mig.. (var visserligen vår granne som hade rutinkontroll som såg hur ont jag hade och valde att eskortera far och mig till sjukan :) )
Numera får jag sällan öroninflammation dock, vilket jag är glad för! Men det blir en del nässpray och smärtstillande för att lindra besvären. Jag skrev om att jag fick ta nässpray och ipren på fb varpå en kompis tyckte jag istället skulle hålla mig hemma och inte smitta barngruppen och föräldrarna till dem. Nu är ju jag redan sjukskriven pga utmattningen så att kunna vara hemma med förkylning funkar halvbra. Och sedan kan jag tycka att så länge jag inte har feber KAN jag arbeta, föräldrarna håller ju inte sina barn hemma själva så varför ska jag förlora inkomst av hänsyn mot dem? Nä, då skulle det i såna fall vara för att visa mina kollegor hänsyn och inte smitta dem. (återigen en krass verklighet men så känner jag!)

Annars så har jag denna veckan gått upp i arbetstid, är sjukskriven 25% nu. Är förtidigt att säga hur det kommer gå, men jag hoppas innerligt det kommer gå bra. Fick vabba i måndags då vi hade planerat besök i Uddevalla med diabetesstudien för Ida så igår var första dagen. Jag var sååå trött men kände jag får vila när maken kommit hem, så medan han fick fixa maten och ha två gnälliga tjejer som sällskap tog jag och lade mig på sängen. Kroppsligen var det skönt men samvetet drog i mig och alla måsten poppade upp i huvudet. Även om jag aldrig gjorde några måsten medan jag var hemma på halvtid så ökade stressen i går, så vi får väl se hur det går kommande dagar/veckor.

Nu ska jag och Grynet äta en sen frukost och sedan har jag lovat vi ska åka och köpa Skånepepparkakor :-)
Ha en fin dag där ute, och kom ihåg att livet är det som pågår medan vi planerar framtiden!

Hur är det?

Möter en kollega som frågar hur det är och hör mig själv svara "Bra". För det är ju det man förväntas svara. Och i  gengäld fråga hur personen själv mår och denne svarar bra. Och sedan några artiga fraser om vädret. Varför är det så? Varför frågar vi något som vi egentligen inte bryr oss om? Eller ja, klart vi kanske bryr oss men vi förväntar oss svaret "bra" och att själva svara detsamma. Själv svarar jag oftast ärligt på frågan men inte alla uppskattar det. Inte nu då jag ju inte mår så tipptopp som man förväntas göra. Ja, jag skrev oftast för jag orkar faktiskt inte dra visan för alla som jag möter dagligen. Tycker inte alla har med den att göra heller. Ibland säger jag bara "Nä, det är inte så bra" och lämnar det därhän. Ibland kommer det någon följdfråga ibland inte. Och jag dömer ingen för varken eller.
Annars kan jag just nu ärligt säga det är förkylt och trött då nätterna nu har varit fyllda med pipande CGM och en febersjuk Gry som badat i sin egen svett och varit varm som en brännugn och velat ligga nääära för trygghet. På något sätt blir det legitimt att säga det inte är bra då, men när jag "bara" mår dåligt själv blir det jobbigt för frågeställaren. Och jag förstår det! Jag gör verkligen det! Speciellt nu då jag VET hur kasst man kan må utan att det anas det minsta på ytan. För på ytan ser jag ju ut precis som vanligt. I varje fall om man inte kollar så noga. Maken sa häromdagen att jag log med ögonen igen för första gången på ett bra tag. För att se det krävs ju dels att man kollar i ögonen och vet hur jag ser ut då.. Det vet inte alla..

Så svaret på frågan då.. Hur är det? Jo, jag kämpar på. Är fortfarande otroligt trött även om jag nu upplever jag orkar liiite mer än dagen då allt rasade. Tackar som frågar..

Lägesrapport

Tja.. vad har hänt sedan sist egentligen..?

Jo, jag gick till läkaren igen i slutet på oktober för jag kände att återgå helt funkar inte samt att jag nog behöver inse jag måste ta någon medicin för att bli piggare och gladare. Mötte en tredje läkare i min sjukskrivning på då dryga månaden. Denne var dryg och rätt otrevlig men skrev ut en medicin och gav min 2 veckor fortsatt på 50% och sedan 25% i två veckor. Kan väl säga att jag högst ogärna äter medicin så jag lusläste medföljande beskrivning och kände mig väl sjukare än nånsin. Biverkningar som skulle kunna komma var självmordstankar, illamående, kräkningar och viktuppgång bland andra.. Tjoho vilken bra medicin :-( Har dock ätit den i snart två veckor och känner väl mig inte riktigt lika utmattad men är fortfarande grymt trött.

Pratat mycket med en nära, god vän som rådde mig till att byta vc och se till att få bättre uppföljning än att själv tvingas sitta på öppen mottagning varje gång och varje gång träffa olika läkare. Så nu har jag bytt vc och hoppas på att få någon form av kontinuitet och bättre stöd.

Kommande vecka är en 50% vecka till och sedan går jag upp lite i tid. Hoppas innerligt medicinen kommer hjälpa mig att orka annars är jag rädd jag kraschar hårt. Kan dock lugna er som läser att några självmordstankar har jag inte fått som biverkning dock muntorrhet och illamående men dem kan jag ju leva med.. ;-)

Egoboost

Igår fick jag sån energi av mina små juveler på jobbet. En liten goding kallar alla fröknar vid mitt namn, en kollega säger för det är för honom en modersfigur och trygghet samt att han älskar ord med s i ;-)

Men igår hände något jag hoppats på i månader. En flicka, som varit väldigt avvaktande mot mig och mest bara svarat på tilltal höll sig nära och när jag satte mig på golvet för att prata med en kille om vad han ätit hemma till frukosten så kom hon och stod bredvid. Frågade henne om och vad hon ätit. Hon tittade blygt under lugg och svarade inte. Jag frågade om hon ätit smörgås hon med som killen. Hon fortsatte vara tyst. Då berättade jag vad jag ätit på förskolan till frukost och då kom hon närmare mig och viskade mot mig vad hon ätit. Vad gott det lät sa jag och tog hennes hand. Då satte hon sig helt sonika i mitt knä och lutade sig emot mig. Jag la mina armar om henne och frågade om det var okej. Hon nickade och kurade liksom in sig. Kramade om henne och hjälte en liten som gick förbi med en strumpa som höll på att halka av och när jag var klar tog hon själv tag i mina armar och la dem runt sig. Tankade närhet och trygghet. Sånt här värmer mitt hjärta och påminner mig om varför jag inte vill vara i från juvelerna. Jag VILL jobba. Jag bara inte orkar helt till fullo just nu. Men samtidigt visar det att de timmar jag faktiskt ÄR där gör skillnad. Att jag, när jag är där, är en trygghet och fast punkt. Och att jag gjort helt rätt i att låta denna ljuvliga människa fått ta sin tid att både acceptera mig och nu vill vara nära mig på detta sättet. Sånt tänkte jag inte mycket på då jag "bara" var förälder. Att Ida ibland glatt kröp upp i någons vuxens knä och gosade ned sig trodde jag var normalt. Att det troligen var just för hon kände sig trygg mm tänkte jag inte alls på då. Hon gjorde ju det inte med alla fröknar inser jag nu då jag tänkt efter utan det var vissa få förunnat.