Sticka ut näsan

I Sverige ska allt vara lagom. Man ska rätta sig in i fållan och inte sticka ut. Men jag sticker ut. Min näsa. För JAG tycker något och JAG står för min åsikt. Punkt. 

Varje dag kämpar jag och mina kollegor med att få barn att ifrågasätta, utforska och tänka själva. Varje dag funderar JAG på vart deras funderingar kommer ifrån och vem som eventuellt lärt dem vissa fördomar (tex att killar inte kan ha rosa eller att tjejer inte kan slåss) 

Idag satte jag ned min fot i mot en bild som spridits under en tid på bl.a. Facebook. På bilden ställs en fråga typ (fri översättning ur minnet) Bob har 36 godisbars. Om han äter upp 29, vad har han då. Då har något skrivit Diabetes, Bob har diabetes. 

Man får INTE diabetes av att äta godis. Typ 1 diabetes är en sjukdom där bäraren inte kunnat gjort ett skit annorlunda. Somliga tycker bilden är rolig. Det gör inte vi som har en/flera nära anhöriga med diabetes. Jag vet inte om pedagogen i mig eller min (brist på) humor men jag anser det är OKUNSKAP att ens säga nåt sånt.  Några menade på att det är felställningen i frågan som är det roliga "vad har han" när det borde stå "hur många har han" Å visst, felsägningar eller särskrivningar KAN vara kul men när man som förälder inte påvisar bristen i felet i svaret så blir det lätt en "sanning" En sanning som efter ett tag smärtar den det berör. 

Min Ida blev oerhört ledsen och genuint upprörd när hon såg bilden på instagram (jag la den där och några av hennes klasskompisar såg den och skrattade) Texten sårar och blir någon sårad är skämtet inte roligt. Punkt slut. Jag och mina kollegor lär dagligen barnen att säga ifrån när de inte tycker leken är rolig. De får lära sig att säga STOP! Och det var vad jag själv sa idag. 

Jag hoppas innerligt att INGEN ska behöva känna sig kränkt eller utpekad så som bilden gör. Ingen ska komma och säga åt mig att det är ett skämt, skratta med eller så är du (med andra ord JAG) konstig. Vem äger rätten att säga något sånt? Givetvis är skratt ett bra botemedel men jag skrattar hellre MED någon än OM någon. 

Peace and out från en mamma som vägrar skratta åt något JAG inte tycker är roligt utan istället smaklöst! 

Jäkla blodsocker!!

Hur i helvete kan det stiga och bli högt trots högre dos insulin?? Infektion på g? Puberteten? Och så hennes attityd.. Jag kommer få blödande magsår! 

I 180 km/h..

Ja, livet står då inte still. Å jag gör mitt bästa att hänga med i alla svängar, men måste säga att ibland svängs det aningens för fort/kraftigt. Jag förstår vi gått in i en ny fas i livet; tonårsfasen. Allt vi säger möts med motstånd, allt vi gör möts av tjafs. Vi är ena stunden de dummaste/hårdaste och konstigaste föräldrarna för att i nästa ha en tjej som helst av allt vill sitta i knät och gosa. Vet många föräldrar känner igen sig i beskrivningen :) Men vi har en extra twist som många andra "slipper" och det är diabetesen. Tonårsrevolt ÄR en pärs för alla inblandade och som förälder vet man det, även om man en dag vaknar upp och undrar vart ens lilla charmtroll tagit vägen när man framför sig har ett åskmoln som skriker.. Lägg då till att aldrig riktigt veta om utbrottet beror på blodsockervärdet eller revolten. Eller om blodsockervärdet beror på revolten eller miss av insulinintag.

När Ida var nyfödd sa en äldre bvcdam att jag alltid skulle komma ihåg att barn har 3 "saker" de kan styra sina föräldrar med oavsett hur små eller stora de är. 

1. Mat. Äta eller inte

2. Sömn

3. Bajs. 

I vårt fall hänger ju ALLT på vad som äts. Innehåller det kolhydrater? Ta insulin. Hur mycket äts? Hur mycket insulin? När blir det bra med nästa mål mat? Träning? Kompisar.. Godis.. 

Sedan har vi ju ett guldkorn till som gärna tar sin plats. Vet jag skrivit förr om hur oroliga vi var för att Liten (som Gry kallades för i magen) skulle ha nån avvikelse som skulle påverka Idas liv mer än "normalt". Att allt sedan kom att bli tvärtom, Gry som måste stå tillbaka för syrrans sjukdom och olycksfall.. Just nu handlar nästan all tid om Ida. Vi märker tydligt när Gry tycker det blir för mycket och då känner jag en sån otrolig maktlöshet och sorg. Ida behöver oss båda men det gör ju Gry också. Vi försöker dela på oss, men då blir Gry som en magnet mot syrran. Ja, livet är då inte enkelt. Bara att spänna fast sig ordentligt och försöka att inte falla ur i farten. <3

Söndag 2/2

Jahaja, redan februari.. 

Vår helg har bestått av fest med mitt jobb i fredags, myspys med storfamiljen lördag med både skidåkning för papporna och mellomys på kvällen samt häng i en gymnastikhall i Ale då Ida lirat handboll. Tyvärr åkte de på storstryk i båda matcherna men jag tycker hon börjar tuffa till sig på planen vilket är grymt kul att se! Men nu är det söndagkväll och helgen är redan förbi.. 

Måndag i morgon och det är en vecka med fullt ös. Let's go!!