Just nu är det jobbigt igen. Jag känner mig konstant trött och börjar känna mig urvriden igen. Alltså.. Jag VILL så mycket men kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Jag liksom känner mig upplöst i konturerna och som om jag i vissa lägen bara går på auto. Jag har nästintill ständigt en olustkänsla och en molande magvärk i mellangärdet. Idag rusade hjärtat mitt i barngruppen varpå jag bara fick låtsas som om inget och ägna all min tankekraft åt att andas lugnt och försöka prata normalt med barnen. Allt medan det kändes som hjärtat skulle slå sönder bröstkorgen i sitt snabba hamrande.
Jag vill inte ha det så här! Jag vill orka med både mina egna barn och barnen på jobbet. Orka sitta med dem, leka med dem, sjunga, dansa, busa och gosa med dem.
måndag 13 april 2015
måndag 16 februari 2015
Bakåtblick
Ojoj, tiden går så fort ibland! Har inte hunnit/orkat/velat/känt för att skriva på ett litet tag men det medför ju att det har hänt massor nu då jag skriver.. ;-)
Min resa är genomförd och WOW vilken resa jag hade! Precis vad jag behövde. Jag gjorde vad JAG ville, vad JAG kände för och åt när JAG ville! När fick DU prioritera bara dig själv en hel vecka senast? Nu kraxar säkerligen nån avundsjuk jäkel i dig att du minsann inte har skaffat barn för att resa ifrån dem en hel vecka! Men se, så tänkte jag med innan jag kraschade. Jag skulle minsann aldrig ditt eller datt men se det är INTE att vara varken duktig eller rättvis mot någon att ens tänka så. Och för att lugna dig nu kan jag meddela att jag pratade med familjen VARJE dag via facetime, alltså jag SÅG dem och pratade med dem varje dag! De fick följa med på rundtur på hotellet och se vart jag var om dagarna. Och jag fick möjlighet att träna, sola, läsa, sova, se på film och bara njuta en hel vecka. Jag kan varmt rekommendera att åka på en egen resa, helt ensam, man lär sig mycket om sig själv och kommer hem med ny energi. Som du nog förstår hade jag det kanonbra. Visst, det var ibland ensamt men med ett fullbokat hotell var det bara att gå ut ur rummet så försvann den känslan. Visst, det var väl inte såå kul att sitt ensam och äta måltid efter måltid men jag lärde känna ett par som jag åt middag med 4 kvällar av 7 så det gick verkligen ingen nöd på mig. Det fanns även fler svenskar som jag pratade lite med samt en finsk familj som hade en ursöt dotter som ofta kom och sa hej till mig då jag en dag i gymmet lät henne testa en maskin med min hjälp :-) (mamman hade en bebis i famnen varpå jag erbjöd mig att hjälpa henne..)
Annars tragglar jag på med min 80%iga tjänst. Jag har ökat på medicinen och börjar nu känna jag fixar läget och får allt mer sällan ångest för jag inte hunnit det jag anser vara viktigt, för vad är egentligen viktigt och för vem är det viktigt?! Doktorn som var grymt tveksam till att jag skulle jobba så mycket blev glatt överraskad när vi träffades förra veckan och han kände att jag nu är på rätt väg så han sa att om jag tyckte det var okej så ville han vi inte skulle ses förrän i maj/juni nästa gång. Givetvis fick jag ringa om det blev sämre men det kändes bra för mig. Kostar ju 100 per gång jag träffade honom så de pengarna kan jag göra annat för nu ju ;-) Nä men skämt och sido så kändes det bra att kunna släppa relingen lite och våga lita på mig själv igen. Utmattning ÄR ingen picknick men jag är tillbaka på banan tycker jag och är glad för det.
Så, nu blickar jag framåt istället och väntar på våren. Här är det barmark och snödropparna blommar och fåglarna har börjat kvittra hysteriskt ute. Lite i tidigaste laget men samtidigt härligt då dagarna blir ljusare och längre och vi kan vara utomhus mer både på jobbet och hemma igen.
Nä, nu är det dags att få Grynet i säng. Ida har sportlov men både jag och maken jobbar så Grynet får gå på förskolan. Hej hopp!
Min resa är genomförd och WOW vilken resa jag hade! Precis vad jag behövde. Jag gjorde vad JAG ville, vad JAG kände för och åt när JAG ville! När fick DU prioritera bara dig själv en hel vecka senast? Nu kraxar säkerligen nån avundsjuk jäkel i dig att du minsann inte har skaffat barn för att resa ifrån dem en hel vecka! Men se, så tänkte jag med innan jag kraschade. Jag skulle minsann aldrig ditt eller datt men se det är INTE att vara varken duktig eller rättvis mot någon att ens tänka så. Och för att lugna dig nu kan jag meddela att jag pratade med familjen VARJE dag via facetime, alltså jag SÅG dem och pratade med dem varje dag! De fick följa med på rundtur på hotellet och se vart jag var om dagarna. Och jag fick möjlighet att träna, sola, läsa, sova, se på film och bara njuta en hel vecka. Jag kan varmt rekommendera att åka på en egen resa, helt ensam, man lär sig mycket om sig själv och kommer hem med ny energi. Som du nog förstår hade jag det kanonbra. Visst, det var ibland ensamt men med ett fullbokat hotell var det bara att gå ut ur rummet så försvann den känslan. Visst, det var väl inte såå kul att sitt ensam och äta måltid efter måltid men jag lärde känna ett par som jag åt middag med 4 kvällar av 7 så det gick verkligen ingen nöd på mig. Det fanns även fler svenskar som jag pratade lite med samt en finsk familj som hade en ursöt dotter som ofta kom och sa hej till mig då jag en dag i gymmet lät henne testa en maskin med min hjälp :-) (mamman hade en bebis i famnen varpå jag erbjöd mig att hjälpa henne..)
Annars tragglar jag på med min 80%iga tjänst. Jag har ökat på medicinen och börjar nu känna jag fixar läget och får allt mer sällan ångest för jag inte hunnit det jag anser vara viktigt, för vad är egentligen viktigt och för vem är det viktigt?! Doktorn som var grymt tveksam till att jag skulle jobba så mycket blev glatt överraskad när vi träffades förra veckan och han kände att jag nu är på rätt väg så han sa att om jag tyckte det var okej så ville han vi inte skulle ses förrän i maj/juni nästa gång. Givetvis fick jag ringa om det blev sämre men det kändes bra för mig. Kostar ju 100 per gång jag träffade honom så de pengarna kan jag göra annat för nu ju ;-) Nä men skämt och sido så kändes det bra att kunna släppa relingen lite och våga lita på mig själv igen. Utmattning ÄR ingen picknick men jag är tillbaka på banan tycker jag och är glad för det.
Så, nu blickar jag framåt istället och väntar på våren. Här är det barmark och snödropparna blommar och fåglarna har börjat kvittra hysteriskt ute. Lite i tidigaste laget men samtidigt härligt då dagarna blir ljusare och längre och vi kan vara utomhus mer både på jobbet och hemma igen.
Nä, nu är det dags att få Grynet i säng. Ida har sportlov men både jag och maken jobbar så Grynet får gå på förskolan. Hej hopp!
onsdag 21 januari 2015
Vardags"lunk"
Undra vem som myntade det uttrycket? Ingen som har småbarn eller tweenies i varje fall! Hjulen rullar så fort att man hinner ju knappt gå på toa ibland..
Hur som helst, jag kämpar på utan sjukskrivning just nu. Har träffat läkaren igen som tycker jag borde gå ned i tid men som förstår mig att jag vill kämpa. I samråd med honom ökade vi förra veckan och som han varnade mig för så kom biverkningarna tillbaka.. Tappar därmed ofta tråden, glömmer namn och är otroligt trött. Men! Han påminde mig om att de går över inom 1-2 veckor! Nu har det gått en vecka så nu hoppas vi det vänder..
Fick frågan igår om jag börjat packa.. Nä, inte än men har börjat tänka på VAD som ska med :-) Tänk! Jag ska åka själv. Helt själv. Många tycker jag är modig, själv är jag faktiskt lite rädd. Eller nä, inte rädd men obekväm.. Tycker det ska bli grymt skönt med sol och värme och inte ha alla kraven på mig som min vardag innebär med diabetesen och så. Många har tankar och åsikter om hur vi borde leva men INGEN som inte lever med det kan ens ana hur det är! Det gäller mitt barn! Mitt älskade, goa lilla barn! 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året för resten av hennes liv! Aldrig kan hon ta semester ifrån skiten. Aldrig får hon bara glömma varken blodsockervärden eller att ta insulin. Men som tonåring "glömmer" man och då måste mamma och pappa komma ihåg åt henne. Jag VET hon kan och kommer fixa detta men vägen genom tonåren måste vi tillsammans kämpa oss igenom. Men just nu behöver min hjärna och kropp ta en break, så denna resan kommer gynna min familj också. Maken sticker iväg på skidresa med sina vänner i mars så även han tar "semester" från 24/7 arbetet. Allt för att vi ska orka med "vardagslunken" som går i expressfart.
måndag 5 januari 2015
Yrkeskarriär..
Karriär vet jag inte egentligen om jag vill kalla det eller om det är men mitt förflutna inom olika branscher har varit minst sagt brokig. Mitt allra första jobb var att sälja Dagens nyheter på helgerna. Varför just DN tänker ni säker nu, jo för min far ansåg det vara en bra tidning så den fick det bli. Jag hade en klasskompis som sålde Expressen och vi kan väl säga så här att om jag sålde 5 tidningar så sålde han 25.. Kommer inte ihåg om jag fick några direkta pengar på det jobbet, minns dock att jag varje vecka letade upp ett nytt ställe att gömma tidningarna för att sedan komma hem och säga jag sålt det minsta antalet för att efter några månader få mig en egen kamera. Att sälja DN i en mellanstor stad i västsverige var ingen hit men jag hade 2 stamkunder. :-)
Mitt nästa jobb hade jag i två dagar. Alltså, det var endast två dagar långt jobb - inte så att jag misskötte mig och endast fick vara där i två dagar menar jag.. Det var att plocka jordgubbsrevor. Revor. Klippte man dem bra fick man några ören mer. Ja du läste rätt, ÖREN! Efter 12 timmar (på två dagar) tror jag att jag fick 37 kronor totalt. Kan ha varit 47 också men var inte över 50, det vet jag för jag skulle köpa något som kostade just 50 och det räckte inte det jobbet till..
Sedan hade vi praktik i skolan och då var jag på H&M där jag liksom fick in nån fot och fick hjälpa till någon helg med att plocka upp varor. Minderåriga fick inte arbeta så jag fick inga pengar utan jag fick varor.
Tillsammans med min barndomsbästis jobbade jag sedan varje helg på en champinjonodling. Ett rätt så kallt och slitsamt jobb men vi hade rätt kul ihop vi som jobbade tillsammans. En sommar var det väldigt popis att sälja rosor på olika festivaler mm. Min mor tyckte det verkade sliskigt och att många onyktra skulle cirkulera runt mig så det fick jag inte göra men hon lät mig ta tåget ned till Göteborg och där möta en okänd man som försåg mig med en korvvagn och lämnade mig i ett gatuhörn. Som tur var hade jag tidigare den sommaren varit på språkresa och lärt känna en tjej som bodde i Götet och som kom förbi och var med mig medan hennes pojkvän ringde min far som kom ned och hämtade mig då det var både många otrevliga vuxna som kom med hemska förslag och mannen som ägde vagnen bara kom förbi en gång varannan timme typ och tog pengarna jag ev dragit in. Nåväl, jag lärde mig mycket på den kvällen och det var där min ide om att bli polis föddes.
När jag tog studenten så slutade champinjonodlaren att ringa, jag kostade henne mer nu än som studerande. Det ledde till att jag fick fixat mig ett så kallat ungdomspraktikplats. Snacka om att bli utnyttjad! För 2200:- i månaden INNAN skatt jobbade jag 8 timmar i ett storkök på ett äldreboende. Dock fick jag ibland vicka för nån av de ordinarie "tanterna" och då fick jag timlön för kommunen. Men gjorde jag det drogs det även av från praktikpengen så på det hela tjänade jag inte många kronor extra fast jag hade mer ansvar. Jag stod ut i ca 4 månader innan jag bytte. Jag gick helt sonika in på Indiska magasinet och sa som det var och butikschefen sa jag var varmt välkommen. Shit vad kul jag hade med dem där. Lärde mig massor om skyltning mm och jag fick jobba vissa lördagar med lön! Lönen inom handeln är skit men för mig betydde den allt!
1996 skulle McD öppna i centrum och de sökte personal. Jag fick jobb men då ute på Överby. Där var jag i 3 år allt från deltid till heltid och skiftarbete. Sommaren 1999 fick jag nys om ett jobb på OBS! (nuvarande Coop) som jag fick och jobbade där under slavliknande förhållande. Helt sjukt så dåligt kooperationen tog hand om timanställda. Kunde få schemat på fredagen för hur jag skulle jobba kommande vecka, trots att jag var anställd på ett vikariat. April 2000 började jag istället på Ica Supermarket och i maj flyttade jag och dåvarande sambon (nuvarande maken) in i vårt första hus. Å vilket hus det var.. Ojoj, när vi sålde det sa de nya ägarna att de ALDRIG skulle köpt det om det sett ut så nu. Men det kostade oss 375 tusen så vi gjorde ett kap och trivdes bra.
Efter jag fått Ida började jag se baksidan med att jobba i utkanten av stan. Just det området är inte känt för välmående och stabila förhållanden och jag valde att ta tjänstledigt och utbilda mig till Hälsovägledare. Jobbade dock fortsatt helger och det var ofta stökigt och bråkigt i och runt butiken. När min utbildning nästan var klar satt jag en helg i kassan när en kollega tog en snattare som snedtände och var grymt våldsam. Tumult utbröt och jag tryckte både på överfallslarmet och ringde 112 för att få polisbackup. Strax innan polisen väl kom började snattaren skrika ut hot mot oss alla i butiken, han mordhotade både mig och min kollega som då hade lyckats sätta sig på honom och höll ett fast grepp. Detta ledde till rättegång och då kände jag att nä, nu räcker det med service för min del. Dock så hade jag lärt känna några av kunderna som var något av stamkunder och när jag en dag var på Överby och handlade så slank jag in på Lindex och mötte just en stammis. Hon frågade vart jag hållt hus, att hon saknade mig i butiken. Sa som det var att jag utbildat mig och nu snart skulle vara tillbaka i butiken. Om de inte kanske behövde personal där? Vänta här sa hon och gick iväg till butikschefen och hon ville träffa mig bums för en kort intervju. Någon dag senare ringde hon och sa att jag fick jobb över sommaren där om jag ville. Tjoohoo! Det gick ytterligare några dagar så ringde en annan butikschef upp mig och ville jag skulle komma och jobba i centrum istället. Där gällde det ett halvårsvik till en början.. Där blev jag kvar i 3 år innan det blev omorganisation och då jag var sist in så fick jag inte förlängt vik. Då började jag läsa på högskolan efter att flera kunder påpekat att de skulle vilja se mig inom barnomsorgen. Och där är jag nu. Älskar mitt jobb och mina goa kollegor. Tänker dock ofta på hur allt på något vis hakat i varann. Från ca 12 års ålder har jag jobbat på något vis. Nu har jag en tolvåring själv och jag har svårt att se henne göra något av mina första jobb. (fast kom just på att precis som henne sålde jag WWF i typ samma ålder som hon gjort det i nu..)
Mitt nästa jobb hade jag i två dagar. Alltså, det var endast två dagar långt jobb - inte så att jag misskötte mig och endast fick vara där i två dagar menar jag.. Det var att plocka jordgubbsrevor. Revor. Klippte man dem bra fick man några ören mer. Ja du läste rätt, ÖREN! Efter 12 timmar (på två dagar) tror jag att jag fick 37 kronor totalt. Kan ha varit 47 också men var inte över 50, det vet jag för jag skulle köpa något som kostade just 50 och det räckte inte det jobbet till..
Sedan hade vi praktik i skolan och då var jag på H&M där jag liksom fick in nån fot och fick hjälpa till någon helg med att plocka upp varor. Minderåriga fick inte arbeta så jag fick inga pengar utan jag fick varor.
Tillsammans med min barndomsbästis jobbade jag sedan varje helg på en champinjonodling. Ett rätt så kallt och slitsamt jobb men vi hade rätt kul ihop vi som jobbade tillsammans. En sommar var det väldigt popis att sälja rosor på olika festivaler mm. Min mor tyckte det verkade sliskigt och att många onyktra skulle cirkulera runt mig så det fick jag inte göra men hon lät mig ta tåget ned till Göteborg och där möta en okänd man som försåg mig med en korvvagn och lämnade mig i ett gatuhörn. Som tur var hade jag tidigare den sommaren varit på språkresa och lärt känna en tjej som bodde i Götet och som kom förbi och var med mig medan hennes pojkvän ringde min far som kom ned och hämtade mig då det var både många otrevliga vuxna som kom med hemska förslag och mannen som ägde vagnen bara kom förbi en gång varannan timme typ och tog pengarna jag ev dragit in. Nåväl, jag lärde mig mycket på den kvällen och det var där min ide om att bli polis föddes.
När jag tog studenten så slutade champinjonodlaren att ringa, jag kostade henne mer nu än som studerande. Det ledde till att jag fick fixat mig ett så kallat ungdomspraktikplats. Snacka om att bli utnyttjad! För 2200:- i månaden INNAN skatt jobbade jag 8 timmar i ett storkök på ett äldreboende. Dock fick jag ibland vicka för nån av de ordinarie "tanterna" och då fick jag timlön för kommunen. Men gjorde jag det drogs det även av från praktikpengen så på det hela tjänade jag inte många kronor extra fast jag hade mer ansvar. Jag stod ut i ca 4 månader innan jag bytte. Jag gick helt sonika in på Indiska magasinet och sa som det var och butikschefen sa jag var varmt välkommen. Shit vad kul jag hade med dem där. Lärde mig massor om skyltning mm och jag fick jobba vissa lördagar med lön! Lönen inom handeln är skit men för mig betydde den allt!
1996 skulle McD öppna i centrum och de sökte personal. Jag fick jobb men då ute på Överby. Där var jag i 3 år allt från deltid till heltid och skiftarbete. Sommaren 1999 fick jag nys om ett jobb på OBS! (nuvarande Coop) som jag fick och jobbade där under slavliknande förhållande. Helt sjukt så dåligt kooperationen tog hand om timanställda. Kunde få schemat på fredagen för hur jag skulle jobba kommande vecka, trots att jag var anställd på ett vikariat. April 2000 började jag istället på Ica Supermarket och i maj flyttade jag och dåvarande sambon (nuvarande maken) in i vårt första hus. Å vilket hus det var.. Ojoj, när vi sålde det sa de nya ägarna att de ALDRIG skulle köpt det om det sett ut så nu. Men det kostade oss 375 tusen så vi gjorde ett kap och trivdes bra.
Efter jag fått Ida började jag se baksidan med att jobba i utkanten av stan. Just det området är inte känt för välmående och stabila förhållanden och jag valde att ta tjänstledigt och utbilda mig till Hälsovägledare. Jobbade dock fortsatt helger och det var ofta stökigt och bråkigt i och runt butiken. När min utbildning nästan var klar satt jag en helg i kassan när en kollega tog en snattare som snedtände och var grymt våldsam. Tumult utbröt och jag tryckte både på överfallslarmet och ringde 112 för att få polisbackup. Strax innan polisen väl kom började snattaren skrika ut hot mot oss alla i butiken, han mordhotade både mig och min kollega som då hade lyckats sätta sig på honom och höll ett fast grepp. Detta ledde till rättegång och då kände jag att nä, nu räcker det med service för min del. Dock så hade jag lärt känna några av kunderna som var något av stamkunder och när jag en dag var på Överby och handlade så slank jag in på Lindex och mötte just en stammis. Hon frågade vart jag hållt hus, att hon saknade mig i butiken. Sa som det var att jag utbildat mig och nu snart skulle vara tillbaka i butiken. Om de inte kanske behövde personal där? Vänta här sa hon och gick iväg till butikschefen och hon ville träffa mig bums för en kort intervju. Någon dag senare ringde hon och sa att jag fick jobb över sommaren där om jag ville. Tjoohoo! Det gick ytterligare några dagar så ringde en annan butikschef upp mig och ville jag skulle komma och jobba i centrum istället. Där gällde det ett halvårsvik till en början.. Där blev jag kvar i 3 år innan det blev omorganisation och då jag var sist in så fick jag inte förlängt vik. Då började jag läsa på högskolan efter att flera kunder påpekat att de skulle vilja se mig inom barnomsorgen. Och där är jag nu. Älskar mitt jobb och mina goa kollegor. Tänker dock ofta på hur allt på något vis hakat i varann. Från ca 12 års ålder har jag jobbat på något vis. Nu har jag en tolvåring själv och jag har svårt att se henne göra något av mina första jobb. (fast kom just på att precis som henne sålde jag WWF i typ samma ålder som hon gjort det i nu..)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)