Negativt

I samband med min graviditet blev vissa saker fel, helt fel. Redan första mötet med barnmorskan var fel. Vi klickade inte med varandra. Jag kände mig liksom liten i hennes närhet, som jag tog hennes tid. Fick även känslan av att sitta hos en psykolog "å hur känner du inför detta?" Droppen blev den gången när hon tyckte mitt blodsocker var för högt och istället för att låta mig komma tillbaka sände en remiss till kemlabb. Gick inte att kommunicera med henne. Eller när hon frågade om något var jobbigt och jag svarade på frågan och fick då kastat i ansiktet, ja så är det att vara gravid. Hon ville jag skulle svara men när jag gjorde det var det fel.. *suck*

Nästa dåliga bemötande var när jag ringde in till förlossningen då vattnet gått. Barnmorskan frågade 3-4 gånger om vattnet verkligen hade gått. Hur kunde jag vara säker frågade hon. Kanske för det nu är en mindre sjö på badrumsgolvet och något som kunde liknas med göta älv syntes från sängen in till badrummet?! När hon slutligen var övertygad fick jag en tid att komma in, klockan 17. 7 timmar senare. Vid klockan 13 ringde jag in för jag hade lite blod i vattnet. Då svarade en surkart att det inte var något att ringa för. Okej sa jag då ber jag om ursäkt.. Säger då jag ska vara inne vid 17 varpå hon säger det ska jag visst inte vara, räcker jag kommer in vid 19-20 tiden. Så tillvida inga värkar startar. Dock ska jag ringa innan! Säger hon med bestämd stämma. Vid 18.30 ringer jag in för att vara i god tid. Då får jag skäll för jag skulle ju varit inne klockan 17! Vi åker in och jag skäms trots jag förklarat jag fått det ändrat utav en kollega till dem. När vi ringt på kommer två barnmorsker och möter oss, den ena går förbi oss och kommer liksom bakifrån. Den som är framför oss säger något som jag uppfattar ska vara något till kollegan bakom varpå jag får en blick från damen framför som om jag är knäpp.

Sedan blev vi ju kvar där så jäkla länge, de borde väl ha mött barn förr som inte gillar att mamma ligger på rygg med CTGn. Fast tydligen inte..

Efter själva förlossningen blev vi kvar i förlossningssalen i flera timmar. En barnmorska som skulle städa upp kommer in och utbrister, är ni kvar ännu??

Sedan visan på bb.. Mardrömmen jag verkligen inte önskar någon.

Och så har vi bvcresan..

Man kan tycka jag gnäller nu och är negativ men mina känslor är just mina och jag har verkligen upplevt detta som negativt. Det är saker jag INTE upplevde när jag fick Ida. Hade jag det så hade jag nog trott det skulle vara så.

Som gravid har man sina känslor mer eller mindre utanpå kroppen. Därför är bemötandet oerhört viktigt.

Himla tur det hela ledde till en sådan underbar unge. :-)

Av egen erfarenhet..

Jag älskar barn. Speciellt mina egna två :-) Är verkligen lyckligt lottad och oerhört stolt över dem båda. Men som ni vet så fick vi kämpa länge för att gullGry skulle komma till vår familj.

Varför detta inlägg nu då? Jo, vi närmar oss jul och då sänder många fina julkort till när och kära. Vi som har barn sänder gärna en bild på dem, ofta i någon söt tomteluva eller liknande. För vi är ju stolta över våra vackra barn.

Vi gjorde det med Ida några år. Första året satt hon framför vår julgran och vi sände istället "god fortsättning på det nya året". Andra året satt hon på soffan i köket med tomteluvan i en urgullig röd dress tillsammans med vår grantomte och hela fönstret riktigt skrek ut vår lycka över vårt vackra barn. (grantomte är en tomte som vi har bredvid vår gran..)

Inte hade jag en tanke på hur mottagarna kunde tänkas ta emot vårt julkort. Men att efter år efter år kämpat med att få syskon till Ida blev de senare året extra jobbiga då vänner gjorde likadant. Sände ljuvliga barnkort med en önskan om att vi ska få en god jul. Ja, det blev jobbigt att se även om jag är lycklig över min stora underbara tjej! Längtan efter syskon genomsyrade allt och att se bebiskort liksom åt upp mig.

Jag har i ärlighetens namn inte sänt julkort de senaste 5 åren utan skänkt en summa till olika fonder istället. Jag har istället försökt att ringa mina vänner kring julen, känns mer personligt. Även om jag själv älskar att få korten så sänder jag alltså inga egna.... ;-)

Känns som jag vecklat in mig i något jag inte kan reda ut riktigt men det jag vill säga är att ibland kan den välvilligaste tanken bli tokig..

2 månader.

Idag är det två månader sedan Grynet började sin entre. Under dessa två månader som vi hittills fått tillsammans har jag lärt känna en envis själ. Maken brukar säga det är synd om Gry som har en envisare mamma dock.. Varje morgon börjar hon stöka runt men när jag säger God morgon Grynet så möts jag av ett stort leende.

I morgon är Grynet två månader. Enligt babycenter.se ska bebisen börja le. Hon ska börja sova längre perioder och ha mer kontrollerade rörelser. Grynet älskar sina clowner vid skötbordet och när de snurrar gurglar hon glatt. Hon försöker slå mot dem när de är still. Hon har börjat upptäcka att hon kan göra läten. Första gångerna såg hon förskräckt ut, nu börjar hon göra dem mer och mer på egen vilja. Hon börjar hålla huvudet mer och mer, riktigt stark i nacken. Hon är precis som normalbebisen med andra ord :-)

Jag kollade vikt och längd på Ida i samma ålder. (8 veckor)

Ida vägde 5160 och var 58,5 cm

Gry väger 4600 och är 58 cm.

Från att ha varit kopior av varandra börjar Gry bli en egen person. Redan efter någon dag insåg jag de hade väldigt olika personligheter, men nu börjar även utseendet skilja sig. Otroligt söta och fina tjejer har jag, ändå svårt att förstå de är så olika. Samtidigt är jag glad för det. Älskar dem otroligt mycket!

Grått och trist väder

Ute har det nu i två dagar varit grått och trist väder. Men inne har jag haft solsken. Gry lyser upp vardagen. Visst, ibland gråter hon och jag står rådvill. Kan inse jag missat att äta för jag försökt göra sådant som jag vill få gjort under en stund som hon är nöjd så som städa, förbereda mat, fixa tvätt mm. (ja, jag tycker om att göra sådant. Gillar att pyssla om i vårt hem)
Men när jag lägger mig bredvid henne med mitt ansikte och hon fångar min blick och ger mig ett stort tandlöst leende, då smälter mitt hjärta och allt blir så underbart. Min älskade goa tösabit!

Jag tänker varje kväll att i morgon ska vi gå ut och gå med vagnen. Men varje eftermiddag inser jag att vi inte kommit ut. Allt tar sån tid. När jag var hemma med Ida hann jag göra mängder. Men i efterhand har jag kommit fram till att jag inte låg/satt bredvid henne i timmar och bara myste. Jag gjorde det väl, men inte lika länge som denna gången. Nu njuter jag i fulla drag. Kanske är det för vi denna gången fick en tuffare start, insikten i att inget är att ta förgivet.

Så för mig gör det inget att det är grått och trist väder ute, för jag har solsken och värme i form utav mys med världens underbaraste gullunge.

Bvc återigen

Så var det dags för bvc igen för grynet. 4600 gr och 56 cm lång kicka. Sin vana troget snålade hon med leenden även om hon bjöd på några. Allt såg bra ut och hon följer sina kurvor fint. Läkaren kollade över henne och gav utlåtandet "ser perfekt ut".

Tragedi

Igår skrev en av mina vänner på FB "Vila i frid lilla ängel". Mitt hjärta slutade slå och jag blev helt kall. Idag läste jag hennes blogg och där länkade hon vidare till en annans blogg och där förstod jag hennes vän förlorat sitt barn i magen just innan (eller under/efter) förlossningen.

Något liknande hände en barndomsvän till maken. En ohygglig tragedi och svår att varken greppa eller förstå. Deras tragedi var något som gnagde i mitt huvud nästan hela min graviditet. Och det blev inte mycket bättre när min kusins fru drabbades av havandeskapsförgiftning och födde sin son i 32a graviditetsveckan. Det är en urjobbig tid ur hänseendet att inte kunna se hur det är med det lilla livet därinne. På det viset är det skönt när de väl är födda och allt gick bra. Fast då börjar en ny orostid. Den tiden präglas av att konstant lyssna om barnet andas, är än det ena än det andra normalt?

Som tvåbarnsmamma kanske jag är mer lugn denna gången än förra med nojjor men likväl stressar jag upp mig för småsaker. Speciellt andningen. När Ida var bebis tänkte jag inte mycket på hennes kroppsform direkt. Hon åt och växte samt ökade i vikt. Nu med Gry har kroppen varit mycket i fokus. Jag är väldigt känslig för kommentarer om henne. Som idag, när vi var på BVC. Det var dags för läkaren och hon "påpekade" hon är lång och smäcker.. Bums var mina känselsprött ute och när hon skojade om att hon kanske skulle bli fotomodell högg jag tillbaka att det är hon redan! Hemmavid!

Idag har jag inte velat lägga Grynet ifrån mig efter jag läst bloggen. En ofantlig tragedi och mitt hjärta blöder för de inblandade.

Liten växer..

Idag skulle jag börja klä på Grynet lite kläder insåg jag hon växer! 56 börjar sitta lite tight. Det går fortfarande men.. :-) Men det är inte utan lite sorg jag märker detta faktum. Dels för jag inte hittar några fina kläder med fot, inte i mina gömmor och inte i affärerna. Dels för min lilla bebis inte är liten längre. Ska spara något/några plagg men sedan skänka/sälja för nu blir det inga fler barn i vår familj.

Just nu hänger gullungen i babybjörnen, sovandes. Enda stället som duger verkar det som. Det eller att jag ligger bredvid henne med tutten i munnen.. :-) Själv ska jag göra mig lite lunch innan Ida kommer hem från skolan. Har funderingar på att ta med mina båda tjejer på promenad ned till stan för lite fredagsmysgodis från Hemmakväll. Måste bara känna efter hur höften/ryggen är idag och om den pallar med en så pass lång och påfrestande promenad. Nedför går ju bra men vi ska hem också å då är det ju uppför....

Ont! Det gör ONT!

Hel***e vad det gör ont i mitt högerben. Låret. Började igår vid lunchtid. Kändes inte såå farligt då. Tog sedan en långpromenad med Gry i vagnen tillsammans med en kompis och när jag kom hem så gjorde det svinont.. Bara att sätta sig i soffan var en kamp. Sedan blev det liksom bara värre och vid sänggåendet gjorde det så ont att det nästan svartnade för ögonen. Somnade i varje fall men vaknade så fort jag skulle röra mig i sängen. (=upphuggen sömn)

Nämnde det på fejjan och en kompis sa det kunde vara ischias.. Läst lite online och tja.. Kanske. Väldigt inte roligt är det i varje fall. Och Ont gör det!
Det gör ont och med sån här smärta är det svårt att sköta vardagslivet, speciellt när man ska bära runt på en liten gullunge. Det gör ont att gå, sitta, ligga och stå. Men jag kämpar på. Får se om det håller i sig eller ger med sig inom några dagar. Gör det ont i helgen får jag söka läkare i början på nästa vecka. Helt klart. (de som känner mig vet hur långt in det sitter att söka läkarhjälp för min del..)

Rymlingar..

I gårdagens lokalblaska stod det om två förskollebarn som rymt från sin förskola. I sig inget ovanligt, även om det inte ska ske. Anledningen till att jag blev upprörd är att artikeln innehöll en stor bild och sedan även en stor bild på första sidan av tidningen. På bilden står en av rymlingarna på just den stenen som sägs hjälpt henne att rymma. Bredvid står mamman, pappan och mamman till den andra rymlingen. Alltså, vilka signaler sänds till dem? Gör du så här kommer du på både första sidan och en artikelbild i tidningen. Fyra år och med i tidningen, där är STORT! Blir mer som en belöning för barnet ju. Att det sedan kan lyftas många bra och viktiga frågor utifrån artikeln så som personaltäthet, farliga gårdar och brist på föräldraansvar tänker jag inte gå djupare in på.

Eller jo, delen med vikten av god uppfostran hemifrån kan vi faktiskt nämna. Jag bor precis vid en lekplats. Bredvid den lekplatsen finns ett berg som barnen älskar att klättra upp på. Går man sedan en bit kommer föst en ganska lågväxande tall som är urkul att klättra upp i. Går man ytterligare längre bort finns en normalväxande tall där någon börjat bygga en koja som barn varje sommar snickrar lite på och donar. (det trädet kräver lite mer klättringsvana så där brukar inte de allra yngsta klättra dock)

Det är väldigt vanligt att barn och föräldrar är längre stund på "vår" lekplats. Det finns ett picknickbord som det brukar stå fika på och föräldrarna sitter medan barnen leker. Oftast brukar barnen leka på själva lekplatsen först men efter en stund utvidgas deras lekarea och de är helt plötsligt vid den där lågväxta tallen... Dit ser man inte från själva lekplatsen. Men från mitt köksfönster ser jag VÄLDIGT bra. Jag ser även bergskanten som sluttar ned mot asfaltsvägen och jag ser stenarna/bergsknallarna som sticker upp under trädet. Men där är det helt okej för barn att leka. Är även vanligt att barnen får leka med sina cykelhjälmar på sig även när de klättrar i träden.. (förra veckans kalla fakta handlade om en pojke som haft cykelhjälm på sig och blivit hängande och strypts till döds i ett träd. Trots det gröna spännet..) Det är sällan några föräldrar som kommer och kollar till barnen. Jag önskar bland jag hade persiener att dra ned men skulle något då hända skulle jag känna mig usel som inte sett. Som förälder har man oftast sina egna barn endast att "övervaka". Det kan röra sig om 1-4 barn max. När förskolorna runt omkring här är på besök i lekparken finns ALLTID minst en pedagog med barnen där vid tallarna. Men så fort en olycka sker på en förskola så gormar föräldrarna om dålig uppsikt från pedagogerna, trots att de (föräldrarna) själva sällan ser till sina egna barn.

Barn är barn. De älskar att utforska och är ofta sk ögontjänare. Inte tusan hade de där 4-åringarna klättrat över staketet och rymt om det funnits en personal i hasorna på dem. Inte hade heller några barn stoppat indianpärlor i näsan, provsmakat masindiskmedel, skurit sig på kökskniven, ramlat ur sängen och slagit huvudet i elementet, vält en stor tung blomkruka över sig, nästan drunknat i poolen/fontänen/fågelbadet om föräldrarna varit den exakt hack i häl. När saker sker på förskolor ska rutinerna ses över, när det händer i hemmet är man glad ingen sett och så talar man inte mer om det. Punkt. Givetvis är det viktigt barnen är trygga på förskolan. Men man får komma ihåg dels att det är människor som jobbar där, dels att man som förälder har ett enormt ansvar att lära barnen rätt och fel. Styrdokumenten kräver att personalen lär barnen pedagogiska och skolinriktade saker. Uppfostran ligger hos föräldrarna. (även om vi inom förskolan givetvis uppfostrar barnen i mångt och mycket också..) Förskolan är ingen förvarningsplats längre så som det var för 40-50 år sedan.

Kommer ni ihåg en reklamsnutt för ett tvättmedel som sa att smutsiga barn är lyckliga barn? Visst gör det ont i föräldrahjärtat när man kommer till förskolan och älsklingen har plåster på något sår, men tänk på att troligen har barnet lekt något otroligt rolig lek och därmed fått utforska/lära sig något nytt, som ledde till en skada som kommer vara som en påminnelse om vad som sker om man gör si eller så.

Jag vill bara så här i slutet på detta inlägget säga att jag inte alls tycker det var bra barnen rymde och därmed blev utsatta för vissa faror så som korsa stora trafikerade vägar mm. Däremot tycker jag det är otroligt fel att belöna dem med bild och allt i tidningen samt att peka ut förskolan som dålig.

Så skönt med sömn

Inatt somnade Grynet vid 12-tiden och vi strax efter. Hörde makens klocka ringa vid 6.30 väldigt långt bort och vaknade utav honom och Ida vid 7-tiden. 7 timmars sammanhängande sömn! Lyx på HÖG nivå.

Dock så känner jag mig lite risig i halsen (kanske passat på att snarka gott då jag fått sova??) och ett envis tryck över pannan har förföljt mig några dagar (skyller på att jag slarvar med glasögonen när jag läser..) Gry vaknade med att nysa 3 gånger men hon varken verkar eller låter förkyld? Ida har ju hela sin höstlovsvecka varit sjuk i både feber, hosta och snuva så det är ju ett mirakel om vi slipper undan.

För någon vecka sedan fick vi en fin lax helsida av svärisarna och igår tillagades den. Trots att vi åt massor blev det tre matlådor. Maken tog en idag med sig och sa åt mig att äta en idag jag med så lunch funderingarna idag är avklarade. :-)

Idag har jag inga större planer planerade. Ida har extra träning med Nif, om hon nu inte kommer hem och hostan har blommat ut igen i skolan.. Maken kommer hem tidigast efter 17 så en enklare middag får planeras och så ska veckomatsinhandlingen göras, vilket kräver jag skriver inköpslista.. Igår körde jag tvättmaskinen och tumlaren så idag blir det även lite tvättvikande. Låter som jag nog ska få dagen att gå va? :-) Ska även få in massa gosande med Gry så klart, om hon bara kunde vakna efter sin frukostvila.....

Hmm

Har många tankar och funderingar men än är det mest frågetecken..

Vad är viktigast när man ganska nyss fått barn? För mig är det att njuta av barnet och få ihop en vardag med min familj. För vissa andra verkar det inte vara detsamma. Efter en kurs vi läste i våras tänker jag mycket på hur vissa barn kan tänkas ha det hemma och givetvis går tankarna extra då jag anar barnen inte kommer i första hand. Läste en blogg om en tjej som lämnade bort sitt barn som var 3-4 veckor för att gå ut och festa? Givetvis ska man fortsätta leva även efter man fått barn men.. Ja, jag får inte ihop det riktigt. Kanske efter att ha gjort den där screeningen på bvc och fått fundera på hur allt är.

Nä, nu vill jag bara gosa med mina två sötnosar. Dem och maken älskar jag oerhört mycket.

Hoppsan..

I morse frågade maken vad mina planer var för dagen. Rabblade lite sysslor som skulle behövas göras. Maken hade lite han ville göra vilket inkluderade en tur till köpcentrat. Så när han och Ida åkte dit tänkte jag bara somna lillan och sedan greja lite. Vaknade sedan, 3 timmar senare... Men gott var det och nu har jag lite energi att göra sådant som jag skjutit framför mig några dagar.

Vardags"lunk"

Jaha, redan onsdag igen. Tycker inte jag knappt hinner vakna förrän det är dags att lägga sig igen. Dagarna bara rusar förbi. Den vakna tid jag har går åt till amning, matning, tvätt och det stora trollet. Och så måste jag ju äta själv. Den biten är jag kass med.. Tyvärr.. Börjar även känna av att kroppen skulle behövas stärkas. Nacken, ryggen och armarna börjar ta lite stryk. Försöker tänka på att slappna av för att avlasta spänningarna.

Idag tog jag och maken en riktig långpromenad. Riktigt gott att komma ut men det känns att bäckenet inte är helt hundra efter graviditeten. Känner även av det som syddes.. I morgon är det återigen dags för bvc. Förhoppningsvis har gullungen knatat upp tillfredställande i vikt så vi kan få lite längre mellan gångerna. Det blir första gången jag går själv, eller ja.. Ida kommer vara med men maken jobbar.. :-/ Och på fredag ska vi till tandläkaren med Ida, även det innan maken slutat jobba. Men supermamman löser väl det också.. ;-)

Nähä, nu är det återigen dags att strax lägga sig. "Ska bara" tömma tumlaren, kolla upp att skötväskan är packad inför morgondagen och göra kvällsrutinerna. Grynet ska få ersättning av maken medan jag irrar med det andra. :-) Tja, lite vardagsrutiner har vi allt inarbetat redan :-)