I 180 km/h..

Ja, livet står då inte still. Å jag gör mitt bästa att hänga med i alla svängar, men måste säga att ibland svängs det aningens för fort/kraftigt. Jag förstår vi gått in i en ny fas i livet; tonårsfasen. Allt vi säger möts med motstånd, allt vi gör möts av tjafs. Vi är ena stunden de dummaste/hårdaste och konstigaste föräldrarna för att i nästa ha en tjej som helst av allt vill sitta i knät och gosa. Vet många föräldrar känner igen sig i beskrivningen :) Men vi har en extra twist som många andra "slipper" och det är diabetesen. Tonårsrevolt ÄR en pärs för alla inblandade och som förälder vet man det, även om man en dag vaknar upp och undrar vart ens lilla charmtroll tagit vägen när man framför sig har ett åskmoln som skriker.. Lägg då till att aldrig riktigt veta om utbrottet beror på blodsockervärdet eller revolten. Eller om blodsockervärdet beror på revolten eller miss av insulinintag.

När Ida var nyfödd sa en äldre bvcdam att jag alltid skulle komma ihåg att barn har 3 "saker" de kan styra sina föräldrar med oavsett hur små eller stora de är. 

1. Mat. Äta eller inte

2. Sömn

3. Bajs. 

I vårt fall hänger ju ALLT på vad som äts. Innehåller det kolhydrater? Ta insulin. Hur mycket äts? Hur mycket insulin? När blir det bra med nästa mål mat? Träning? Kompisar.. Godis.. 

Sedan har vi ju ett guldkorn till som gärna tar sin plats. Vet jag skrivit förr om hur oroliga vi var för att Liten (som Gry kallades för i magen) skulle ha nån avvikelse som skulle påverka Idas liv mer än "normalt". Att allt sedan kom att bli tvärtom, Gry som måste stå tillbaka för syrrans sjukdom och olycksfall.. Just nu handlar nästan all tid om Ida. Vi märker tydligt när Gry tycker det blir för mycket och då känner jag en sån otrolig maktlöshet och sorg. Ida behöver oss båda men det gör ju Gry också. Vi försöker dela på oss, men då blir Gry som en magnet mot syrran. Ja, livet är då inte enkelt. Bara att spänna fast sig ordentligt och försöka att inte falla ur i farten. <3