Ytan

"Men du ser ju så frisk ut, jag har inte märkt något" Så sa min chef när jag ringde igår och berättade att jag varit hos läkaren och fått diagnosen utmattningsdepression. Till ytan kan jag, eller kunde jag till i fredags, skärpa till dragen och i min proffession utöva mitt jobb klanderfritt. Jag har ända sedan jag tog studenten för snart 20 år sedan (ja, jag var en ung student på fem år men det är en annan historia..;-) arbetat inom yrken där det gällt att le, bemöta kund/gäst på ett positivt sätt och dölja hur jag själv mått. Jag har arbetat med hög feber (vilket gav mig ryggskott), suttit i kassan utan att ha någon röst (vilket inte var direkt proffessionellt av mig men min dåvarande chef vägrade mig att vara sjukskriven). Jag har gått till jobbet efter jag varit hos vårdcentralen med ett kraftigt inflammerat finger och kunderna trodde jag brutit mig. Och nu har jag gått till jobbet med en storm inom mig av oro och rädsla, inte för mitt jobb utan för mitt privatliv. Varför har jag gjort det?? För jag älskar att jobba. Jag älskar mitt jobb. Jag har bitit ihop och kämpat på. För det sägs vara så man "ska" göra?
Läkaren igår ville sjukskriva mig på heltid, men jag sa nej jag vill jobba. "Då vet jag inte hur jag kan hjälpa dig" svarade hon. Ge mig verktygen att få ihop allt sa jag. Arbeta mindre och sätt dig själv i första rummet tyckte läkaren. "Ta och åk med maken till London en långweekend" sa hon. Å visst låter det härligt. Bara jag och maken. Sånt som alla föräldrar drömmer om. Men, jo det finns ju ett men.. Barnen då? Det är inte lätt att be någon ta hand om en diabetestonåring och ett yrväder. En natt är väl okej men 4? Jag får ångest bara vid tanken. Å det är där problemet ligger, mitt kontrollbehov.
 Kuratorn undrade igår vad som händer om jag inte har kontrollen. För mig är det otänkbart. Jag MÅSTE ha kontrollen. Jag måste veta barnen har det bra, de är ju mitt ansvar. Men sa kuratorn, din man kan väl också ha kontroll. Absolut, min man är världens bästa pappa, make och min allra bästa vän som jag kan både skratta och gråta med. Men JAG måste veta att JAG gjort vissa saker. Varför då frågade kuratorn. Vad är det för fråga? (jo, jag vet den är befogad men..) Under 38 år har jag byggt upp mitt behov av kontroll, det är inget jag bara kan släppa. Men Åza, just good enought är bra försökte kuratorn.
För att förstå mig behöver man veta min livshistoria och den är som sagt 38 år lång, inget man avhandlar på 1,5 timme hos en kurator. Men jag gjorde ett försök.
Våren 2008 skulle butiken jag arbetade i byggas om. Det betydde arbete från 8-20 nästan varje dag i nån månad. Hösten 2008 flaggade min dåvarande chef för att jag nog tyvärr skulle få gå då det skulle vara omorganisation och personal som jobbat längre skulle få min tjänst. Då sökte jag förskollärarutbildningen. Kom inte in pga ett dåligt betyg i litteraturkunskap. (hade 2:a vilket 2008 ansågs som ett IG) Plugga in betyget VG och 2009 i januari slutade min tjänst och jag kom in på högskolan med Barn och ungdomspsykologi som heltidskurs.
Hösten 2009 kom jag in på lärarutbildningen. Pluggade, jobbade extra och kämpade på med livet.
I januari 2010 gick min far ut på sin dagliga promenad och föll så illa att han krossade höftleden. Det ledde till att jag fick hjälpa dem med allt det vardagliga, handla, skotta, fixa mediciner och betala räkningar. (min far gör det fortfarande på papper..)
Våren och fram till hösten 2010 fick jag sedan sköta deras trädgård, främst gräsklippning. I juli fick pappa operera om höften så de behövde mig extra då. Heltidisstudier, deltidsarbete, hjälpa dem så gott jag hann och sedan sköta mitt eget hushåll (givetvis tillsammans med maken!) Under denna tiden gick företaget maken jobbade på allt knackigare.
I februari 2011 konstaterade vi jag väntade Grynet. Efter många år av längtan och kämpande var vi äntligen gravida. I juni fick maken inte ut någon lön. Inte heller följande månad, eller månaden efter det. Här är jag höggravid och i och med att jag pluggade hade jag ingen direkt inkomst. I september föddes vår älskade trollunge. Månaderna som följde var jobbiga då hon inte gick upp i vikt (finns inlägg från den tiden) I samma veva fick svärmor konstaterat att hon hade bröstcancer.
I december gick slutligen Saab i graven. Då blev vi av med vår bil som vi hyrt genom dem. Det gick fort för maken att få nytt jobb men det innebar att han jobbade på annan ort. Måndag till fredag var jag själv med tjejerna.
Hösten 2012 började jag plugga igen. Heltidsstudier med en stor uppsats som avslutades i januari, då jag hade en termin kvar. Ida var i princip jämt arg och mycket konflikter. I april 2013 upptäcktes hennes diabetes och maj knäckte hon sin arm rätt av. Vi behövde dänera om och fick kontakt med en grävare. Han skulle komma och komma men kom inte förrän i slutet på maj, början på juni. Jag skulle ta min examen efter 3,5 års hårda studier och det var uppgrävt runt hela huset. Han visste om detta och hann lägga igen dagen innan festen var utlyst. Maken och jag slet som djur för att få tillbaka altanen, fixa maten och göra iordning allt.
Jag fick ett vikariat på en förskola och njöt av ett långt sommarlov innan jag började. Dock en jobbig sommar då Ida ju hade sin ortos och vi ännu inte riktigt var vana vid diabetesen.
Hela 2013 höll mina föräldrar på med att tömma sitt hus inför försäljningen. Många minnen som kastades och den trygga, fasta punkten som funnits hela mitt liv försvann i oktober.

Att vara mamma till mina barn är det bästa som hänt mig! Jag älskar dem båda så avgrundsdjupt mycket. Men det är jobbigt att vara mamma, speciellt med kontrollbehov. Så, på ytan kan jag se lugn ut men mitt inre är i kaos.