CGM

Vilken underbar liten manick!
En (ungefär som en lite större sockerbit i storlek) sitter på Idas arm och mäter hennes blodsocker i vävnaden kontinuerligt. Vi slipper tjatet om att hon ska mäta sig, eller fråga om hur hon legat under dagen - vi ser det nu på en liten handenhet. Den larmar när hon blir låg eller hög. Den stämmer förträffligt bra med blodsockret vi mäter i fingret 2 gånger dagligen och den är lättförstådd!
Den har gett oss tecken på hur kurvorna förändras nattetid, då vi inte mätt sedan debuten nästan för vi tyckte det såg bra ut de 3 månaderna vi mätte var fjärde timma nattetid. Vi behövde ju få sova vi med och såg inga tecken på direkt ändring. Nu har vi sett hon blir låg runt 3-tiden för att sedan stiga till det är dags att vakna. Detta håller vi nu på att försöka justera med hjälp av injektionsdoserna med både måltid och långtidsinsulin.
Lika underbar som manicken är, lika jobbig är den att vakna av om nätterna. Den tutar ju som sagt när Ida blir hög/låg. Och jag som har så jäklans svårt att somna om ligger och vrider mig några timmar per natt.
I dagens tidning står det om insulinpumpar, hur de förlänger livet på diabetiker. Vad jag dock inte ser i artikeln är alla problemen som många diabetesföräldrar i föräldragrupperna jag ingår i påtalar, hur lätt nålen bryts av alternativt viker sig. Eller hur barnen, oftast i sömnen, lyckas antigen höja eller sänka sina doser (barnlås till trots många gånger) vilket i sin tur leder till känningar. Eller hur mycket vanligare det är att de som har pump oftast lättare får ketoner (vilka i sig kan, i värsta fall, leda till döden!).
Givetvis kommer Ida få testa att ha pump, men som maken sa så får det gärna komma en före som i samarbete med CGMen kan styra sig lite själv. Inte kräva av sin brukare att själv trycka in doser mm som det är i dagens mätare.