Hur som helst, jag kämpar på utan sjukskrivning just nu. Har träffat läkaren igen som tycker jag borde gå ned i tid men som förstår mig att jag vill kämpa. I samråd med honom ökade vi förra veckan och som han varnade mig för så kom biverkningarna tillbaka.. Tappar därmed ofta tråden, glömmer namn och är otroligt trött. Men! Han påminde mig om att de går över inom 1-2 veckor! Nu har det gått en vecka så nu hoppas vi det vänder..
Fick frågan igår om jag börjat packa.. Nä, inte än men har börjat tänka på VAD som ska med :-) Tänk! Jag ska åka själv. Helt själv. Många tycker jag är modig, själv är jag faktiskt lite rädd. Eller nä, inte rädd men obekväm.. Tycker det ska bli grymt skönt med sol och värme och inte ha alla kraven på mig som min vardag innebär med diabetesen och så. Många har tankar och åsikter om hur vi borde leva men INGEN som inte lever med det kan ens ana hur det är! Det gäller mitt barn! Mitt älskade, goa lilla barn! 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året för resten av hennes liv! Aldrig kan hon ta semester ifrån skiten. Aldrig får hon bara glömma varken blodsockervärden eller att ta insulin. Men som tonåring "glömmer" man och då måste mamma och pappa komma ihåg åt henne. Jag VET hon kan och kommer fixa detta men vägen genom tonåren måste vi tillsammans kämpa oss igenom. Men just nu behöver min hjärna och kropp ta en break, så denna resan kommer gynna min familj också. Maken sticker iväg på skidresa med sina vänner i mars så även han tar "semester" från 24/7 arbetet. Allt för att vi ska orka med "vardagslunken" som går i expressfart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar