Men du ser ju så pigg ut..

Att vara utmattad på insidan är inte som att se ut som om man sprungit ett maratonlopp eller se allmänt sliten ut. Att vara utmattad på insidan är som om hur jag än försöker fylla på med energi ständigt dräneras. Det känns ibland som när man just sugit slut på milkshaken och det där slurpetljudet kommer.. I hela kroppen. Något slurpar ur energin ur mig.

Men du ser ju så pigg ut. Jaha? Och? Jag sköter min hygien, jag byter kläder och jag tvättar mitt hår. jag äter och jag försöker få d-vitamin i min kropp från solen. Jag får energi av att vara utomhus, lysrörsljus ger mig huvudvärk och jag blir mindre ljudkänslig ute. Vissa dagar önskar jag det fanns en muteknapp, ni vet en sån man har på tvn, på alla ljud. Främst mot ljuden i mitt eget huvud. Rösterna som poppar upp och påminner mig om vad som måste göras, vad jag inte får glömma, vart allt finns och hur allt bör vara. Har äldsta tagit sitt blodsocker? Lantusen? Behöver jag hämta ut/beställa diabetessaker? Var det denna veckan hon hade prov i det eller det ämnet? Ska lillan ha med sig matsäck till förskolan? Eller var det förra/nästa vecka? Har jag förberett allt för mina utvecklingssamtal på jobbet? Beställde jag blöjor till jobbet? Kom jag ihåg att påminna den där föräldern om extra vantar? Har jag gjort utvärderingen som chefen mailade om? Undrar om vi har bindor hemma. Är tvätten hängd? Jäklar ja, det var ju denna måndagen maken skulle på kurs, hur jobbar jag? Har jag hört med svärföräldrarna om de kan hämta lillan på förskolan? Fasen, de är ju bortresta och äldsta har träning, ska jag hinna hämta yngsta och köra dit? Middag? Dessa tankar går i 180 och hinner tänkas inom loppet av en minut, så tänk hur det är att ständigt ha detta bruset.

Att vara utmattad är inget som syns utanpå. Och jag kan inte säga det är en sak som lett mig dit. Det är hela mitt liv. Ända från när jag var liten till den jag är idag. Något som min psykolog påpekade för mig är att det finns ingen quick fix eller att jag ska ta detta som något nederlag. Tvärtom sa hon, du har kämpat på i ett tempo och alltid varit den som tagit smällarna när något krånglat. Å ja, jag har bitit ihop många gånger. Gråtit ut när ingen sett och sedan kämpat på igen.

"Jag är också helt slut" Vad vill du jag ska svara på det? Hur tänker du när du säger så? Innan jag kraschade så kunde jag också ibland känna "men för fan, skärp till dig och kom igen!" Jag säger inte din trötthet på någotvis är mindre betungande eller att jag har det värre än dig, trötthet är olika för olika människor. Att försöka jämföra är som att tro jag mår bättre, får mer energi om du säger dig också vara trött. Det är ett negativt tankesätt och jag försöker tänka positivt. Jag har valt att vara öppen med min krasch, inte för att få medömkan eller så utan för det är något som är så ohyggligt vanligt men få vill erkänna. Varför anses det idag, 2016, som om man är svag när man blir utmattad? Visst, det finns dem som utnyttjat systemet och som inte vill arbeta och därmed "slipper" för de säger sig vara utmattade. Men när man inte kommer ihåg saker, vardagliga saker så som vad ens egna barn heter eller vart man är på väg i bilen på morgonen så är det inte bra. Inte bra alls. När jag blir trött är det lite som när luften går ur en ballong. Jag orkar knappt röra mig. Jag kan fastna i steget och bara bli stående och känna en yrsel/svindel. Oftast är jag inte sovtrött utan bara trött-trött. Lägger jag mig ned somnar jag dock oftast för att hjärnan stänger ned och försöker reboota mig. Det är som en bil utan bensin. Den fungerar inte.