Jäkla diabetes att krångla! Tonårshormoner, förkylningar, träningar och så kost… Allt påverkar och ställer hela tiden till det i våra beräkningar av mängd insulin..
I onsdags blev Ida låg på träningen. Snabbt gick det och hon hade givetvis missat att ha med sig mer än ett äpple som JAG lagt ned. Visst, man kan tycka att jag skulle kollat så hon har med sig men samtidigt talar vi om en snart 12 år gammal tjej som gärna drar iväg på galej utan att ha morsan i hasorna konstant. Sagt och gjort så fick jag gå till en närliggande butik och köpa sött och saft. Gav henne en halv banan till att börja med och en halv sportlunch. En tetrapack mer (är på 2 dl) fick hon ta halva av. Efter 30 minuter var hon strax över 5 mmol. Mer choklad och Mer. Sedan åkte jag när hon var över 10. Hon skulle sova över hos farmor då det var studiedag på torsdagen. Hon klagade på ond hals för farmor och på torsdagen var hon hög i värdena, vi var övertygade om att hon ätit för mycket och tagit för lite insulin. Fredagen hade hon en hemsk hosta och var allmänt låg, förutom i sockret… Det låg runt 15-16 mmol (bra värde är 5-7mmol) Det blir alltid diskussioner oss mellan när värdena är höga men denna gången anade jag det kunde hänga på förkylningen och vi ökade insulindoserna. Rejält. Men ändå ligger hon runt 14-17 mmol.. Vi har fördubblat vissa av doserna men ändå är hon hög.. Vi har testat med fet mat och delad dos.. Utan nämnvärt resultat.. Man kan bli galen för mindre! Igår mätte jag ketonerna (syror i blodet) Normalt brukar mätaren visa på low men igår stod det 0,2. Var går gränserna? Läste på förpackningen att upp till 0,5 var bra så vi stressade inte upp oss utan tog ännu en hästdos med insulin. 1 E brukar sänka henne ca 7 mmol och här öser vi på med 3-5 E extra utöver vad hon ska ta till maten och ändå ligger hon på ofattbara höga värden.
Okej, det var hur värdena är. Varför mäter man ketoner undrar du nu kanske.. Jo för att blir de för höga kan hon få ketoacidosius (tror det stavas så..) vilket är en syraförgiftning i blodet och det är livsfarligt!! Även vi som har en fungerande bukspottskörtel har ketoner men vår egen insulinproduktion ser till att rätta till detta innan vi blir sjuka. Ida har en liten produktion kvar men den orkar inte lappa ihop när hon för en infektion i kroppen som immunförsvaret måste ta hand om. Så det blir brist på insulin i cellerna och med insulinbrist bildas ketornerna och det går fort.
Hur mår Ida då? Jotack, hon tycker hennes föräldrar är de dummaste i världen och att vi inte fattar någonting. (vanligt symtom när hon har högt bs..) Livet är sååå orättvist. Tycker hon. Vi är emot henne och en sån enkel sak som att vi ber henne ställa in sin tallrik i diskmaskinen får en proportion av att vi skulle bett henne skapa världsfred. Som tonårsmorsa/diabetesmorsa är jag van att få det slängt i ansiktet någon gång ibland men nu då hon går och är konstant hög kommer dessa utbrotten fler gånger än normal tonåring kollar sin mobil idag.. Det tär på min och makens ork. Även om vi VET det inte är så hon menar så blir det knas. Ingen orkar 24 timmar om dygnet.
Jag hänger i en grupp där andra diabetesföräldrar skriver sin oro/frustration på fb. Gruppen är sluten och vi försöker stötta varann. Ibland lägger nån in nån plump kommentar från någon i sin närhet och vi får oss ett gott skratt men samtidigt säger vi att vi varit med om liknande eller förfasas vi över okunskapen. Våra barn möter detta dagligen och kan inte värja sig emot okunskapen. När Ida just insjuknat fick en kille i hennes klass frågan om det var han som smittat Ida, bara för att han också har diabetes. Barn ställer de mest självklara diagnoser men även många vuxna tänker inte till utan slänger ur sig liknande frågor. Igår var det en förälder som skrev att någon släkting frågat när barnet skulle bli friskt igen… I dagsläget finns inget botemedel mer än att lära sig leva med sjukdomen och ta sitt insulin. Dock är det där viktigt att förstå skillnaden mellan typ 1 och typ 2. Typ 2 KAN du bli kvitt ifrån. Där dör inte bukspottkörteln helt.
Igår skrev en annan förälder att hen kände sådan frustration att folk käbblade med hen om att hen gav aspartam till sitt barn. Vad fan ska vi göra då?? För att hjälpa dem känna sig hyfsat normala kan vi ge dem tex saft/dryck sötat med aspartam. Vilket är bäst? Låta dem leva ungefär som andra barn i samma ålder eller oroa oss för följderna av konsumtionen? Kan säga så här att för att aspartam eller vad för nu sötningsmedel drycker eller annat kan vara sötat med krävs det en oerhörd konsumtion PER DAG för att det ska bli farligt men den lilla detaljen missar folk gärna. Då lackade jag ur och lyfte att smörgåsmargarinet folk så gladeligen ger till sina barn innehåller betydligt farligare ämnen.. Lättare att påtala fel hos andra än se sina egna. (tack Veronica för dina länkar!)
Nu fladdrade jag iväg i mina tankar men som morsa så är man sällan på ett och samma ställe i tanken speciellt länge. Speciellt inte inte när ens barn pratar med en samtidigt.. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar