Jojo

Upp och ned. Upp och ned. Att vara tonårsförälder är som att ständigt vänta på en hissnande upplevelse. Aldrig vet man om det man planerat tas emot med jubel eller ett fnysande eller ibland höga skrik i stil med "ni förstår inte hur JAAAG tänker!" Alla som varit nära en tonåring vet att det är ett minerat området. Och alla som själva minns sin egen tonårstid vet att vuxna är ju totalt dumma i huvudet. Man brukar säga att kvinnor är från Venus och män från Mars men om så är fallet så är tonåringar (oavsett kön) från ett annat universum.

Ida är en kopia av sin mor. Mig alltså. *gulp* (lider redan med henne om hon en gång får en dotter som är det minsta lik henne..) Då jag har testat oerhört mycket olika saker i mitt liv (dock inga droger eller direkt kriminellt) och vet att även hennes far var "uppfinningsrik" i sina tonår så kan jag bara ANA att vi kommer ha det rätt tufft kommande åren… Kom just att tänka på hur min mor måste känt när hon lät mig (efter mycket övertalning) själv åka upp till en kille i Stockholm jag träffade på en språkresa i England. *stryker språkresa från listan med tillåtna saker för Ida att göra*.. ;-) Minns även hur jäkla kul både resan till England var och resan till Stockholm var. *suddar ut strecket igen* Bra att minnas sin egen tonårstid för att kunna erbjuda lika utvecklande och roliga saker. (och utan de där resorna hade ju jag inte varit den jag är idag..)
Oj, tappade tråden lite..  I varje fall; Ida är lik mig. I mångt och mycket. Dock har hon en ständig följeslagare som jag inte hade. En följeslagare som ibland retar gallfeber på henne. Som förstör det roliga hon planerat. Nä, jag syftar inte på Grynet.. ;-) Jag tänker på diabetesen. I måndags var den där igen och fällde krokben för henne. Vi åt middag, hon hade finfina värden och åkte iväg på 2 timmar gymnastikträning. Har med sig ett äpple som hon äter i "halvlek" och kommer hem med 19,3 i bs! (bra värde är 5-8) Till saken hör att vi hade gemensamt planerat att vi skulle ta en semla efter hennes träning så hon såg sååå mycket fram emot "kvällsmaten". Nu tänker ni kanske "ge lite mer insulin då och låt henne äta den där semlan" Om allt vore så enkelt att bara ge mer insulin och sedan är allt frid och fröjd. Men så enkelt är det tyvärr inte.. Vi måste dels tänka tillbaka på vad vi åt till middag, hur mycket hon åt, hur mkt insulin hon tog till det. Sedan det där äpplet, vilken storlek hade det? Hur tuff var träningen, kommer det en energisänkning naturligt efter? Sedan får vi kolla på semlan, vad väger den? Hur mycket grädde? En semla väger ca 150 g och efter en stunds räknande får vi fram ett värde på ca 55 kolhydrater. Då får vi doserat efter det sedan fundera om vi vågar ge mer insulin för att sänka eller om vi ska ha is i magen. Grädde är fett, det tar längre tid innan det går ut, ska hon ta insulinet före eller efter? Kan hon äta en hel semla? Hon är superhungrig efter träning, vad kan hon äta annars? Ta nu och tänk er att ni har en typisk tonåring bredvid er som är hög och ska argumentera emot vad ni än säger. Beslutet som måste fattas påverkas av stress (klockan är närmare 21 en skoldagskväll samt att det är svårt att tänka snabbt och logiskt för att göra det bästa) Denna gången blev det en kompromiss, en halv semla och ett knäckebröd samt en kopp te. Dosen insulin blev bra då morgonvärdet låg på fina 6,1 men vi fick ändå gå upp och mäta en gång efter hon hade sovit en stund för att kunna slappna av själva så pass att kunna sova själva.

Vad vill jag säga med detta inlägget? Tja, inte direkt mycket mer än att när ni (som inte själva har en dotter eller son med diabetes) går och lägger er på kvällen kan ni skatta er lyckliga att ni inte behöver ställa en klocka för att ta nattvärde. Eller slipper ligga en stund sömnlösa och fundera på hur en ynka liten halv semla påverkar ERT barn. Ida har ett jättefint hba1c (långtidsblodsocker) och det är inte för att vi bara pyttar i lite extra insulin och låter henne äta fritt utan det är mycket slit med både påminnelser, tjat och omläggning i vår vardag. Vi gör samma sak som de flesta andra familjer, men vi får tänka både 3 och 4 gånger innan vi genomför vissa aktiviteter och äter vissa saker. Ida KAN äta i princip allt men vissa saker får konsekvenser och även om det är hon som lider mest av dem så påverkar det hela familjen.

Hur hade vi gjort efter en träning om vi inte haft vår följeslagare? Ida hade säkerligen fått hela semlan, kanske en macka också samt en eller två frukter. Hon hade nog fått mjölk att dricka. Både en del snabba kolhydrater och några långsammare. Och mycket troligt så hade hon haft en orolig sömn med all den energin i kroppen. Nu sov hon djupt och gott när vi mätte henne på natten. Så det är inte bara av ondo vi har vår följeslagare..

Over and out från en mamma som försöker se det positiva i en jobbig tid.