Jag följer flera föräldraforum för oss med barn som har diabetes och i helgen skrev jag i ett av dem. Jag tycker vårt liv i vår familj just nu funkar bra även om det fortfarande är en bergochdalbana. Ida har bra hba1c (långtidssocker) och för det mesta sköts allt smidigt. På just det forumet jag outade att vårt kämpande gett resultat blev reaktionen inte riktigt vad jag tänkt då jag skrev. Jag ville peppa fler föräldrar att våga släppa lite på kontrollen (å alla som känner mig vet jag är något av ett kontrollfreak) och inte låta sjukdomen ta över totalt. Vissa föräldrar (jag upplever det främst vara pumpanvändare) mäter sina barn 4-6 gånger per dygn. De korrigerar snabbt vid högre värden och får allt som oftast väcka för att höja igen. Jag ville uppmuntra dem att våga låta ett högt värde vara (så till vida det inte fortsätter stiga). Låta dem få höra att låta sina barn få vara barn och inte ständigt jaga dem med insulinet. (läste en dag om den mamma som var med sin 5-åring på ett lekland och barnet ville ha en slusch varpå mamman snabbt ville veta hur mycket insulin hon skulle ge.... Tanken är god men lek på lekland kräver mycket och insulin till en slusch är overkill)
En mamma i forumet ifrågasatte mig vem jag var att anse mig ha rätt att säga åt henne att chilla.. Hon hade minsann suttit just natten innan med insulinkrampande barn trots att både pump och mätare larmat och fungerat (enligt henne).
Försökte få henne att förstå jag menade att var och en måste självklart se efter sin familj och barns bästa men att våga släppa liiiite ibland. Min far har haft d1 i över 55 år och inte f*n har han lidit av att få sova. Han har levt relativt normalt bortsett just sin diabetes. Känningar får alla, även vi utan diabetes, dock behöver det inte resultera i kramper för alla. Pappa har sett en enorm utveckling av hjälpmedlena men även en oroväckande nedskärning av diabetesvården. Som förälder är jag glad att kunna mäta Ida, få en förståelse för hennes humör och agerande men är all kunskap verkligen till gagn? Jag menar, vi mäter främst till måltiderna medan vad jag kunnat förstå på forumet så mäter vissa varannan timme dygnet runt.. Vilken stress! Men varje familj ska absolut få göra det som känns bäst för dem.
Jag anser att alla behöver få peppas i att våga klara sig själva men är grymt osäker på att pumpar och cgmmätare är svaret.. Ida kan inte leva utan sitt insulin, för 100 år sedan hade hon varit död nu men.. Ja, jag är kluven inför alla hjälpmedlena.
Nä, det är onsdag och Gry och jag är lediga. Mysmorgon med god långfrukost innan morfar och mormor ska komma hit. Morfar ska göra en ögonbottsröntgen och då får han inte köra bil själv efteråt. Ett hjälpmedel jag tycker är bra.. Som medtrafikant vill man ju att mötande bilist ser en ju...
Hej hopp!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar