Ibland önskar jag att jag kunde sluta vara så jäkla perfekt jämt. Alltså, jag VET jag inte är perfekt men jag eftersträvar det i alla lägen. Att säga rätt saker, tycka rätt saker, göra, ha tänka rätt saker. Att vårt hem alltid ser ut som i en heminredningstidning. Att mina barn har rena (och gärna det allra senaste) kläder och ser välkammade ut och att de uppför sig som sig bör i olika situationer. Eller att jag är den där klippan mina kollegor jämt kan luta sig emot, att föräldrarna känner en enorm trygghet när de möter mig och att deras barn känner sig sedda och förstådda av mig. I alla lägen.
Men vänta nu!! Det där är ju en teknisk omöjlighet! Ingen ensam person KAN åstadkomma detta! Ingen person kräver att någon annan ska göra/kunna detta. Så varför kräver jag det då av mig själv? Varför vill jag vara så perfekt? I mitt fall tror jag det i grunden handlar om att bli sedd och älskad för den jag är. I den jakten har jag någon gång fått för mig att det är just det här jag behöver göra för att få bekräftelse. Vägen dit, till den "kunskapen" har inte varit rak. Jag testade många gränser i tonåren för att inse att det var "den perfekta vägen" som gav mest uppmärksamhet. Men det är sällan den som gör något bra får uppmärksamhet. Man måste vara bäst för att få beröm, medioker får knappt ett tack. Så även om jag gör mitt bästa hamnar jag på något vis i skymundan. Trots att jag i flera års tid nu hållit fler bollar än jag kan räkna till i luften, får jag ingen beröm eller uppmärksamhet. (jag vill påpeka att jag inte varit helt ensam då jag har en underbar make som stöttat mig men jag kan bara utgå från mig och mina känslor!) Och nu har jag tappat alla bollarna. Jag har börjat få upp några i luften igen. Min kurator förklarade för mig att jag MÅSTE sluta ta på mig saker om jag inte samtidigt avsäger mig något annat. Men va? Hur gör jag då? I alla familjer finns lite av oskrivna lagar för vem som gör vad. Inte därmed sagt att x inte kan göra ys uppgifter någon gång ibland men det är ändå ys grunduppgifter.
Igår fick jag med mig familjen ut i skogen. Supermysigt. Vi fixade lite mellis, eller picknick som Gry helst vill kalla det för, och drog iväg ganska direkt efter frukost. Visst låter det härligt?! Det var det, ända tills Idas blodsocker sjönk i raskt takt och vi snabbt fick avbryta svampletandet för att äta. Och att vi då insåg vi ju bara tagit med lite blodsockerhöjande just för att om hon varit hög hade varit bättre. (det är jobbigt att neka henne när vi andra äter ju..) När det för nästan vilken annan familj varit lugnt efter maten blev det för oss att dra hemåt då Ida tappat lusten och känner sig trött efter känningen. Sånt tar en kopiös energi för mig. Jag fick med mig svamp hem i varje fall så jag fick vara nöjd. Å när vi kom hem fick jag vila då min egen energi tar fort slut just nu. Efter vilandet tog jag tag i rensningen av svampen och då tog maken med sig barnen och åkte iväg. Ida frågade mig sedan vad jag gjort när de varit borta. Vad tror du sa jag? Rensat svamp sa hon. Ja, och mer? Tagit rätt på tvätten? Ja, och mer? Har du gjort mer? Ja..
För jag kan aldrig bara göra en sak. För jag är så perfekt. Eller perfektionist som min kurator säger. På den timmen de var borta tog jag rätt på en korg med svamp, en tvättkorg veks och lades in, köket blev upprensat och leksaker ställdes tillbaka på sin plats samt att Grys rum städades och sopor bars ut. Inte konstigt jag var trött igen vid kvällsmaten..
Läkaren ville egentligen heltidssjukskriva mig men jag valde att få jobba halvtid. För min egen skull. Jag har ett jobb jag trivs med, men det kräver mycket närvaro vilken jag i dagsläget har svårt att ge då mina bollar faller. Jag jobbar halvtid för mig skull. För på jobbet ställer det nog mest till det.. Jag vet mina kollegor är glad för att jag kommer men det kräver en grym logistik av dem och chefen. Känns som jag är en börda mer än nytta. Jag vill orka jobba heltid men att efter en natt med snurrande tankar och/eller blodsockermätningar och matande så fungerar inte hjärnan i så långa stunder. Bit ihop och kom igen finns ett uttryck, visst kan jag säkert göra det. Men!! jag blir varnad av kuratorn att köra på för hårt då risken är överhängande att jag faller hårdare och djupare nästa gång jag kraschar. Det vill jag inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar