Möter en kollega som frågar hur det är och hör mig själv svara "Bra". För det är ju det man förväntas svara. Och i gengäld fråga hur personen själv mår och denne svarar bra. Och sedan några artiga fraser om vädret. Varför är det så? Varför frågar vi något som vi egentligen inte bryr oss om? Eller ja, klart vi kanske bryr oss men vi förväntar oss svaret "bra" och att själva svara detsamma. Själv svarar jag oftast ärligt på frågan men inte alla uppskattar det. Inte nu då jag ju inte mår så tipptopp som man förväntas göra. Ja, jag skrev oftast för jag orkar faktiskt inte dra visan för alla som jag möter dagligen. Tycker inte alla har med den att göra heller. Ibland säger jag bara "Nä, det är inte så bra" och lämnar det därhän. Ibland kommer det någon följdfråga ibland inte. Och jag dömer ingen för varken eller.
Annars kan jag just nu ärligt säga det är förkylt och trött då nätterna nu har varit fyllda med pipande CGM och en febersjuk Gry som badat i sin egen svett och varit varm som en brännugn och velat ligga nääära för trygghet. På något sätt blir det legitimt att säga det inte är bra då, men när jag "bara" mår dåligt själv blir det jobbigt för frågeställaren. Och jag förstår det! Jag gör verkligen det! Speciellt nu då jag VET hur kasst man kan må utan att det anas det minsta på ytan. För på ytan ser jag ju ut precis som vanligt. I varje fall om man inte kollar så noga. Maken sa häromdagen att jag log med ögonen igen för första gången på ett bra tag. För att se det krävs ju dels att man kollar i ögonen och vet hur jag ser ut då.. Det vet inte alla..
Så svaret på frågan då.. Hur är det? Jo, jag kämpar på. Är fortfarande otroligt trött även om jag nu upplever jag orkar liiite mer än dagen då allt rasade. Tackar som frågar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar