Igår fick jag sån energi av mina små juveler på jobbet. En liten goding kallar alla fröknar vid mitt namn, en kollega säger för det är för honom en modersfigur och trygghet samt att han älskar ord med s i ;-)
Men igår hände något jag hoppats på i månader. En flicka, som varit väldigt avvaktande mot mig och mest bara svarat på tilltal höll sig nära och när jag satte mig på golvet för att prata med en kille om vad han ätit hemma till frukosten så kom hon och stod bredvid. Frågade henne om och vad hon ätit. Hon tittade blygt under lugg och svarade inte. Jag frågade om hon ätit smörgås hon med som killen. Hon fortsatte vara tyst. Då berättade jag vad jag ätit på förskolan till frukost och då kom hon närmare mig och viskade mot mig vad hon ätit. Vad gott det lät sa jag och tog hennes hand. Då satte hon sig helt sonika i mitt knä och lutade sig emot mig. Jag la mina armar om henne och frågade om det var okej. Hon nickade och kurade liksom in sig. Kramade om henne och hjälte en liten som gick förbi med en strumpa som höll på att halka av och när jag var klar tog hon själv tag i mina armar och la dem runt sig. Tankade närhet och trygghet. Sånt här värmer mitt hjärta och påminner mig om varför jag inte vill vara i från juvelerna. Jag VILL jobba. Jag bara inte orkar helt till fullo just nu. Men samtidigt visar det att de timmar jag faktiskt ÄR där gör skillnad. Att jag, när jag är där, är en trygghet och fast punkt. Och att jag gjort helt rätt i att låta denna ljuvliga människa fått ta sin tid att både acceptera mig och nu vill vara nära mig på detta sättet. Sånt tänkte jag inte mycket på då jag "bara" var förälder. Att Ida ibland glatt kröp upp i någons vuxens knä och gosade ned sig trodde jag var normalt. Att det troligen var just för hon kände sig trygg mm tänkte jag inte alls på då. Hon gjorde ju det inte med alla fröknar inser jag nu då jag tänkt efter utan det var vissa få förunnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar