Steget mellan de två olika känsloyttringarna är inte så långt. Speciellt inte hos mig som gravid. Minns från när jag väntade dottern att jag kunde skratta hjärtligt åt något för att någon sekund senare storgråta.
Igår hände det igen. Maken och jag letade efter fjärren till tvn som visade sig ligga under mitt ena ben (satt på divandelen men tyckte jag lyft benen men tydligen inte..) Vi skrattade hjärtligt båda två åt tokigheten men mitt i sa jag bryt annars kommer jag börja gråta. Maken, som höll på att göra varsin kopp te i köket gick dit, varpå jag bröt ut i en enorm gråtattack.
Visst kan det vara skönt att få gråta ut någon gång ibland men den förvirrade hjärnan som jag som gravid har blir om möjligt ännu mer förvirrad. Det är jättejobbigt. Ska jag inte våga mig på att skratta gott åt något roligt under resten av tiden? Tror även maken tycker det är lite jobbigt att jag blir så förtvivlat ledsen av att gråta?! Även om han vet det är så jag fungerar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar