Tråkigt..

Igår hade Ida en kompis med sig hem från skolan. De har hängt ihop en hel del och det har inte varit något större gissel tidigare så jag var lugn. Ända tills det var mätningsdags, då hade hon över 17. Eftersom hon fortfarande är ny i sitt nya liv fick vi fråga flera gånger innan det kröp fram vad de ätit. Först var det bara ett äpple, sedan hade de även visst "råkat" äta varsin isglass.. När vi (jag och maken) stod på oss att värdet var för högt för "bara" ett äpple och en isglass kom sanningen fram att kompisen frågat om vi inte hade något godis hemma och de hade snokat igenom godisförrådet och tagit några. Inget farligt i sig men eftersom Ida än inte riktigt förstått vikten av att ALLTID ta insulin så fort något ska in i truten så lät hon bli. Behöver nog inte säga det var tårar och självömkan men samtidigt en nyttig lärdom för både oss och Ida. Kanske mest för Ida, förhoppningsvis i alla fall eftersom det är hon som mår dåligt vid slarv. Kan dock inte känna det är otroligt tråkigt att det alltid ska tjatas om kakor, glass, godis mm. Att barn inte förstår vikten av jämt blodsocker kan jag förstå men.. Det gör ont i mig iochmed att Ida upplever det som hon offrar något. Förra helgen samlades ett gäng och hängde på en lekpark och sedan hade ett gäng av gått till en pizzeria och ätit tillsammans. Ida skyllde på diabetesen att ingen ens frågat om hon ville hänga med. Kanske har hon rätt och det gör sååååååå ont i mig! Tyckte vi hade ett bra snack i skolan då jag var där och talade med dem om att hon fortfarande är samma person och att hon fortfarande kan göra samma saker som de andra, förutsett att hon tar sitt insulin.....