Hmm, jaa, joo.. Det får jag nog ändå säga. Något som man lätt slänger ur sig är " det finns alltid de som har det värre" och visst finns det det! Men samtidigt måste man ju få tycka synd om sig själv också. Inte för vi tycker synd om oss, absolut inte! Men det har varit aningen tärande. Milt sagt..
Men vi hankar oss fram. När Ida fick sin diabetesdiagnos upplevde jag folk drog sig undan. "I nöden prövas vännen" typ. Men samtidigt har andra klivit fram! (Tack!) Nu när olyckan var framme kom några kommentarer som satt sig på hjärnan och vissa "vänner" har försvunnit. (Your lost! )
Som familj står vi starka, vi älskar varann och står med enad kraft. Jag planerar inför min examen och hade hoppats på mina vänner skulle ville fira med mig. Det är med spänning jag inväntar sista osadag.
G'natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar