Tar det aldrig slut??????

Alltså, jag orkar snart inte mer! Det räcker nu! Hör ni det?!?!!

Just som vi börjar få in rutiner, känna en viss trygghet och glädje igen i vardagen kommer nästa käftsmäll.
Tänk er, måndagmorgon. Du är liiite sen men inte värre än att du tar dig tid att leta upp tröjan tioåringen bara mååååste ha. Du går ned till köket, ropar upp att klockan tickar. Lillskruttan är runt benen på dig, maken har börjat med frukosten. Och du hör stora tjejen äntligen masar sig ned. För att sedan höra hur hon istället rasar ned. Maken kastar vad han har för händerna, dotter skriker i ohygglig smärta. Skriker så du själv får skrika hon måste lugna sig då hon skrämmer lillan. Hon skriker "Den är bruten!!" om och om igen. Maken försöker lugna, bär henne in i sovrummet och lägger ned henne i fotändan. Du letar upp Grynet som är blek, rädd och gråter. Bär in henne i famnen till sovrummet. Ser Idas skräckslagna ögon, anar smärtan och har själv en puls på 230. Lämnar över Grynet till maken och känner försiktigt om axeln gått ur led eller vad som hänt. Allt medan Ida skriker i smärta. Axeln känns okej. Rör handen nedåt hennes arm och känner en så hård "klump" att du instinktivt drar åt dig handen. "Var det där en benpipa?" Försöker med lugn röst säga "Mamma ringer 112, ingen fara hjärtat"

Ja, armen var helt av. Rakt av. På ett ögonblick kullkastades vår värld igen. Ambulans in till Uddevalla. En mycket smärtpåverkad kämpe, genomled röntgen, att doktorn drog i armen så benpiporna möttes igen och så röntgen igen. Sedan kom illamåendet. Som höll i sig till 23 på kvällen. På 27 timmar åt hon inget som hon fick behålla. Hon försökte om och om igen men allt kom upp. Det ledde till att hon fick ketoner i blodet. (Farligt för diabetiker att få) Dock fick vi i henne lite godis och hon somnade till slut i en halvsittande ställning. Maken fick mäta ketoner och blodsocker varannan timme under natten, och tack och lov så sjönk ketonerna och blodsockret höll dig stabilt.

Nu sover maken och jag återigen åtskilda. Han uppe i Idas rum för att kunna assistera vid behov. (Typ resa upp om hon kanat ned i sömnen..) jag i vår säng med Grynet bredvid. Vi hoppas snart få en vardag igen. Men med de behov Ida nu har med diabetesen får vi ge henne sprutorna och ta alla teststicken i fingrarna och tårna. (innan olyckan var hon relativt självgående med allt det där..) 2-3 månader sa doktorn om läkningsprocessen. Mitt i sommaren. Stackars mammas hjärta!!