Vissa dagar kan jag erkänna jag blir lätt avundsjuk på de som inte har barn/har äldre barn. Att kunna ligga i soffan en hel dag och se på film/läsa en bok. Kunna föra ett samtal utan att bli avbruten femtioelva gånger. Eller få sova ut en morgon för att sedan äta en låååång frukost. Men sedan kommer två små armar om min hals och min avundsjuka är bortblåst. Att få vara del av mina barns vardag är tufft men jag vill verkligen inte byta bort det för allt i världen. Många tror att för jag/vi har nio år mellan tjejerna så är det lugna gatan och att vi har mycket hjälp med saker och visst, Ida KAN göra mycket med sin syster men hon föredrar att jävlas med henne framför att hjälpa oss… Det är först när jag lackar ur (vilket jag gör ganska ofta då jag tycker hon kan hjälpa till istället för att bete sig) som hjälp KAN komma. Ja, jag skriver kan för jag har en tonåring i en elvaårings kropp… Ögonrullningar, suckar och gnäll är vardag. Men återigen vill jag påminna er om att jag vill INTE byta bort in vardag med dem!! (eller är det mig själv jag försöker övertyga nu tro??)
Nä, allvarligt ibland är jag avundsjuk på dem som kan ta sig tid att rå om sig själva men i nästa ögonblick kommer någon av mina bustjejer och jag glömmer min avundsjuka. Och om 8-10 år kommer jag också ligga på soffan och se på tv/film/läsa bok.. ;-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar