Ja, nu nalkas julen allt närmre.. I år blir det min första jul som diabetsmorsa. Jag är van vid diabetesen genom min far men allt sedan Ida fick sin diagnos har jag lärt mig miljoner gånger mer än som dotter till en diabetiker. Visst, det var väl bra jag slapp tänka på allt sånt här som barn men samtidigt gnager tanken jag nog många gånger skulle kunnat förhindrat känningar för min far.. Men åter till nutiden och annalkande julen.
Allt sedan Ida fick diagnosen har jag och maken kämpat hårt med kosten, vi har fått ändra vissa saker radikalt medan andra har vi smugit in. Mest för att det inte ska kännas jobbigt för Ida med att livet skulle omkullkastas totalt, vilket visserligen gjorde men, som jag säger dagligen till Ida, så länge vi håller ett jämt blodsocker så mår vi alla bra.
Som alla vet är julen en mathögtid. Och godishögtid.. Det bakas, kokas och pysslas för fullt från november och sedan ska allt ätas på några få dagar. Jag, som ni ju vet, älskar att baka. Och jag letar konstant nya recept att testa, numera med mindre socker i. Dock är det ju inte bara sockret som är det tuffa för en diabetiker.. Mina hembakade tekakor skickar upp Ida rejält i blodsocker. Visst, de mättar mer än köpetekakor men ändå. Idag bakade vi lussekatter. Jag uteslöt kesellan då den är en onödig kolhyratkälla, höll nere på sockret och körde degen extra länge för att få fina glutentrådar och hrerrejäklars vilka lussekatter det blev!! Men det är mycket mjöl i dem och därmed höjer de henne mycket….
Jag köpte världens dyraste julkalender för att hon skulle slippa de där med choklad i. (hade fått 60 chokladkalendrar för samma pris som den vi köpte nu..)
Vi dricker mycket vatten (vilket i och för sig ju är kanonbra men känns lite torftigt i bland) och mjölk har vi i princip bara i tet.
Varje gång vi sätter oss till bords mäter Ida sig och vi diskuterar vad som står på bordet. Vad det innehåller och hur det KAN höja henne. Att gå på restaurang är meckig då vi inte har full insyn i det som står framför oss. Det är mycket att tänka på. Mest för oss föräldrar, men vi försöker få Ida att förstå för att själv få en trygghet i att kunna klara sig hos kompisar/pojkvän när vi inte är med. Ida KAN äta allt (i princip) vi behöver bara tänka lite extra före.
Ida är fortfarande i något som allas för remissionsfasen och det betyder i korthet att hon fortfarande producerar lite eget insulin. Studien hon ingår i går ut på att försöka förlänga fasen så länge som möjligt då den egna producerade insulinet ger henne ett hormon som kroppen behöver för att växa mm. Det tillförda insulinet ger det också men så länge som kroppen gör det själv är det det bästa. Dock ställer denna fasen till det för oss ibland då den inte är så tillförlitlig. Det behövs inte mycket för att hon ska få höga värden. En släng av en knappt märkbar snuva, dåligt med sömn eller feltänk med långtidsinsulinet så har hon höga värden. Nu har hon visserligen "låga höga värden" mot vad många andra ungdomar har säger diabetesteamet till oss men hon svänger från 4-13 mmol och sånt tar på humöret och relationer likväl. Och nu närmar sig som sagt julen med massa onyttigheter..
Ida är kanonduktig med sin diabetes. Och även om hon givetvis hellre varit utan den så är hon glad för att hon inte fick någon annan läskig åkomma (som hon själv säger). Tillsammans kämpar vi och hon tycker hon har världens tjatigaste morsa som hela tiden är där och pickar och frågar om vad som slinker in i munnen. För visst är det lätt att ta ett (eller 10) russin när man baka lussekatter.. Men sånt höjer. Och vi kämpar på.. Tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar