Obehagligt.

I morse när jag låg och ammade läste jag som vanligt lokalblaskan i iphonen. Så kom artikeln som jag absolut inte ville läsa just som Ida knatat iväg mot skolan. Denna. Jag har haft många samtal med Ida om just detta med att följa med okända människor, män eller kvinnor spelar ingen roll. Som förälder är det nog för alla samma hemska mardröm. Vi bor precis bredvid en lekpark och jag vet inte hur många gånger jag sagt jag ALDRIG kommer skicka någon för henne okänd person för att hämta henne därifrån. Om någon skulle komma och be henne följa med har jag sagt skrik och gapa och spring hem.

I artikeln står det att mannen sprungit efter flickorna. Alltså jag mår illa när jag läser om sådant. Jag blir förbannad, rädd, ledsen och känner en ofantlig maktlöshet. Jag vill ju att hon ska få vara barn. Skrota runt och inte behöva vara på sin vakt, känna en rädsla så fort en okänd vuxen/äldre än henne person tilltalar henne på hennes väg till/från skolan eller någon kompis. Den här årstiden är extra jobbig ur föräldrasynpunkt. Folk är inte ute, det är mörkt när barnen går till skolan så de syns knappt. Om någon skulle få för sig att göra något skulle det ju antagligen inte finnas några/många vittnen.

Jag tycker detta är obehagligt och jag skulle helst vilja ha mina barn så jag kan se dem hela tiden. Jag älskar dem så ofantligt mycket ju!