Inte alltid så lätt..

Usch, nu stundar en tuff tid för Ida som "nybliven" diabetiker. Halloween var första utmaningen som gick åt helvete. Hon ville, och fick, gå med några kompisar på Bus eller godis för att sedan sova över. Jag hade lagt en bra grund matmässigt inför kvällen för henne så allt hon behövde göra var att följa en "snittslad" bana = gå med kompisarna, äta kvällsmat och sedan äta max 10 godisar och för att inte tvingas sitta och se på sedan hade hon popcorn med sig samt saft att dricka. Hon valde dock bort att ära kvällsmaten, åt mer godis och hela popcornpåsen själv.. Så när vi ringde och checkade läget vid 22 var hon uppe över 14.. Vi hade sagt att över 10 innebar att hon inte skulle få sova över men alla som har ett barn vet att deras tårar och argument får en att vackla och vi gjorde en kompromiss istället. Hon fick komma hem. Äta en morot och gå tillbaka sedan om hon lovade att inte äta något mer! 

Morgonen efter ringde jag vid 8.30 då hon ju måste upp och mäta sig och äta frukost. Vi skickade med henne hennes yoghurt mm så hon skulle få en bra morgonstart. Dock valde hon att äta mer godis utan att ta insulin så när hon kom hem på lunch var hon återigen hög. Jobbiga att vara förälder bredvid är att hon blånekar till att ätit något först men när vi står på oss kryper det fram.. Värdena går inte att ljuga bort! Jag försöker förstå hur hon tänker, vi pratar mycket men hon stirrar sig än så länge blind på vad hon går miste om istället för att se hur hon KAN leva. Jag fick något att argumentera med när senaste numret från diabetesförbundets tidning kom då en ung tjej berättade om hur hon ignorerat sin sjukdom och idag är helt blind pga det. Dock känns det fel att skrämma då jag ju helst vill visa på alla fördelarna som hon har.. Som vuxen att stå bredvid sitt barn är tungt. Jag känner jag har bra koll, vilket jag tycker Ida också har men väljer att göra tvärtemot som en typ av revolt (??) Vi försöker "kratta manegen", kanske curlar vi för mycket men vi vill ju bara hon ska må bra och ha rimliga värden. 

När vi fick veta vi hade lilla Grynet i magen lät vi oss genomgå flera tester för att veta hon var frisk och att Ida inte skulle få bli helt nedpetad från uppmärksamhetsplatsen då hon ju varit ensambarn så länge (9 år är lång tid) Ibland kan jag känna det blev helt tvärtom! Gry får hänga med i Idas kölvatten med sjukhusvistelser, ambulansfärder och olika träningar och uppvisningar. Och jag upplever att Gry kämpar för att få lika mycket uppmärksamhet genom att göra hyss, saker aldrig Ida gjorde då hon ju hade 100 % jämt. 

Det är inte alltid lätt..