Hmm..
För ganska exakt nio år sedan gick jag med en gigantiskt stor mage vid detta taget. Jo, den var gigantiskt. Jag nådde inte runt den när den stod som högst själv. En dag ute i båten låg jag och såg hur det lilla knyttet därinne bökade sig runt för vad jag trodde var för att lägga sig med huvudet nedåt. Det tog henne två timmar drygt. Så ni kan nog förstå min chock när den inhoppade barnmorskan (för min var på semester) säger "Jag känner inget huvud" vid en undersökning ca 2 veckor före beräknad förlossning. Första tanken var givetvis "Har mitt barn inget huvud???" Dock såg hon nog på mig att jag blev chockad och sa sedan att hon mer trodde på ett säte. Det gjordes vaginal undersökning både av henne och en annan kollega till henne. "Jodå, nog sitter ditt barn ned" sa de båda med stora leenden. WHAT!! "Vi bokar tid för dig i morgon på antanatalavdelningen så får du försöka vända. Går det inte kommer det bli snitt i morgon." WHAT?? Så här skulle det ju INTE bli. Först tänkte jag vägra vändning, hade hört så mycket om hur ont det skulle göra och hur sällan det lyckades mm. En barndomsvän sa då till mig, vilket är värst? Att de försöker vända och det går vägen och det enda du kommer känna är en 2-4 minuters lång smärta. Eller att de snittar dig och du kan gå och ha ont i månader efter? Helt plötsligt lät vändningen ganska okej även i mina öron. Ända tills klockan var 3 på natten och jag var grymt törstig. För inte fick jag dricka något ifall det blev snitt. Varken dricka eller äta var tillåtet. Jag hade dock "turen" att ha fått tid tidigt på morgonen så det var bara att härda ut. 30 minuters CTG innan försöket. Sedan kom en kvinnlig läkare in och sa hurtfriskt "Ja, då vänder vi på barnet nu då" Föga förtroendeingivande men hela tiden tänkte jag på alternativet snittning och bad en tyst bön. Nu går det ju inte att vrida en kvinnas mage ett halvt varv utan efter ca ett kvarts varv skulle läkaren byta grepp och fick då världens lustigaste min. Sedan letade hon efter barnet. "Men?? Jag tror den stack iväg antingen sista biten själv eller tillbaka." Ett ultraljud togs och mycket riktigt. Hon hade snurrat sista kvarten själv! *mammas gullunge!*
Efter denna upplevelsen hade jag en oro att hon skulle vända sig nedåt igen och då när vattnet gick ylade jag högt att ni måste se så hon inte sitter i säte för jag vände henne för två veckor sedan! Nu gick allt dock som en dans med en hjäss/kronbjudning som från det vi kom in till hon var ute tog ca 5 timmar.
Denna graviditeten har varit helt annorlunda. Eller ÄR helt annorlunda. Nio år är lång tid. Både för mig som person och så har en del ändrats inom förlossningsvården. I och med att jag fyllde 35 här i våras så fick jag göra ett s.k. KUB test. Risken för kromosomförändringar ökar med stigande ålder sägs det. Det innebar att första tiden var extra tung med både kraftigt illamående och så rädslan/oron för att fostret skulle vara "skadat". (inte hjälpte det något heller att läsa om barns uppväxtförhållanden och både se och höra om hur somliga barn har det i min utbildning) På ultraljudet som var i samband med KUB-testet rann tårarna hela tiden. Både av glädjen att det äntligen fanns ett litet knyttet därinne men även av rädslan att nästa vecka "tvingas" ta bort det om det visade sig vara skadat. Så många tårar som jag gråtit vid varje mens, så mycket jag förbannat min egen kropp för att inte vilja göra fler underbara barn. Det är svårt att förstå nu.
Nu visade sig ju testet vara riktigt fint. Långt ifrån gränsvärdet. Dock har andra orosmoln seglat upp på himlen. Vissa helt onödiga, andra rent av löjliga men för MIG är det allvarliga. Jag VET jag fixar att föda. Jag VET vilken typ av smärta som väntar och jag VET vad jag vill ha för smärtlindring. Men ändå har jag ingen aning om hur denna förlossningen kommer att bli. Ingen är ju den andra lik. Min förra gick ju i ett rasande tempo när vi väl fick åkt in. Från att ha varit öppen 3 cm till att föda 5 timmar senare ÄR snabbt. På så sätt var det lugnare för min inför förra förlossningen, jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Alla säger omföderskor, oavsett hur länge som gått mellan varven har ett snabbare förlopp. Det var ju så mycket jag inte hann med förra gången. Inte för jag "lidit" av det i efterhand men nu inför nästa gång känns det som om allt nu eventuellt ska gå snabbare, vad är rimligt att ens tänka hinnas med.
Oron över själva vattenavgången, förlossningen och efterarbetet är en sak. Vem är Liten då? Tänk om något går galet. Tänk om Liten trots testet är sjuk/skadad. Vi har lyckats en gång med att få ett friskt välmående barn som inte haft varken allergier eller några större sjukdomar. Vad säger att vi har sån "tur" en gång till? (inte för jag tycker allergier eller så är jobbigt men det ställer ändå ett krav som vi inte är vana vid. Av oss alla tre som idag är sammansvetsade och väl fungerande som familj)
Några har även varit snälla nog att påpeka för oss att allt kommer ändras. Att börja om med småbarn efter att fått "ordning" på livet efter första småbarnsomgången kommer vara större omställning enligt vissa än vad det var första gången. Alltså, vi har inte själva valt att det skulle gå så här lång tid mellan barnen. Men jag är övertygad om att sömnlösa nätter, ett gråtande barn som inte kommer till ro kommer bli några som helst problem. Dels för vi är närmare varann i vår relation som vuxna och föräldrar, dels för att denna gången kommer jag inte försöka bevisa mig som supermamman som fixar allt utan jag kommer be mer om hjälp. Ida säger ofta jag är den bästa mamman och då trots att jag många gånger själv känner jag kanske misslyckats. För barnen är det viktigaste inte att det är välstädat, hembakt eller det allra hippaste utan det är att alltid ha en trygg famn. När vi flyttade hit och Ida fick byta förskola så frågade pedagogerna där henne vad mamma respektive mamma var bäst på. Ida svarade då, mamma är bäst på att gosa med mig och pappa är bäst på att flytta på sig så jag kan få lägga mig hos dem i sängen på nätterna. Känns som vi lyckats rätt bra att ge henne tryggheten i vetskapen hon alltid kan komma till oss.
Ja, mer förvirrat inlägg är nog länge sedan jag skrev i någon blogg men, att säga jag är trygg i vad som komma skall är fel. Jag VET en del men resten skrämmer skiten ur mig. Jag vet att oavsett kommer jag alltid att älska mina båda barn och maken. Resten får lösa sig helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar