Vi växer

Ja, både jag och Liten växer. Som tur är det dock Liten som växer mest. Nu är sparkarna riktigt hårda och än så länge i princip överallt i magen. Över midsommarhelgen gick jag upp en del men det har jag gått ned igen så jag tror nog inte vi ska ha ökat något nämnvärt i vikt. På fredag är det en månad till nästa gång jag ska till mvc. Det blev så glest för jag kände jag inte har behov av att gå tid och väga/mäta mig när "min" barnmorska har semester. Det blir dessto tätare sedan :-)

Just nu har vi väldigt varmt och jag skulle ljuga om jag sa det inte är jobbigt med värmen. Jag som egentligen älskar värme. Men huvudet hänger inte riktigt med och fötterna är på väg att svälla en aning. Sedan är det ju inte så lätt att sova i värmen heller. Men!! Jag klagar INTE! :-)

På fredag jobbar maken sista dagen inför semestern. Ska bli gott att få ha honom hemma om dagarna i fyra veckor nu. Får bara hoppas det löser sig med deras löner, även om vi inte sitter i sjön så märks det ju när en hel månadslön uteblir då jag endast har Idas barnbidrag i "inkomst" nu denna sommaren. Har funderingar på att ansöka om föräldrapenning för Liten men vet de dagarna är rätt goa att ha när väl Liten är född och 8 år framåt sedan. Vi sitter som sagt inte i sjön så vi får vänta och se tiden an där.

Hick... hick..

Klockan 5 väckte Liten mig i morse. Antagligen har jag ett blivande fotbollsproffs därinne eller så någon som gillar att puffa på urinblåsor i varje fall. Det är väldigt skönt att vi i detta huset har en toalett i anslutning till vårt sovrum så jag nästan slipper helt att öppna ögonen på vägen till och från toan. (förra huset fick jag gå ned för en trappa, genom köket och in på toan för att ha lika lång väg tillbaka..) La mig igen för att somna om efter avslutat toabesök. Kände jag gled in mot sömnläge igen när plötsligt Liten började hicka. Och hicka. Och hicka.. I över en timme hickades det. Jag försökte byta ställning. Jag satte mig upp. Jag klappade försiktigt på magen. Jag buffade lite här och lite där. Inget hjälpte. Lagom till när maken var tvungen att gå upp lyckades vi somna om. Himlans tur jag är ledig :-) Är nog snart dags för en liten vila.. ;-) Gärna utan hicka! Tack!

Havandeskapsförgiftning

I går, näg jag låg och vilade ringde min mamma. Ida pratade lite med henne för att sedan gå för att väcka mig. Dock hade maken kommit hem så han tog telefonen och pratade istället. Förstod på hans svar till mamma att något hänt.
Min kusin och hans fru väntar också barn, de skulle ha i början på augusti och jag då i slutet på september. Min kusins fru har alltid massor med järn i elden och enligt min mor hade något hänt när hon var i väg på ett av sina uppdrag. Mamma var givetvis orolig för hur jag skulle ta detta, hon gick själv igenom en ohygglig stressituation veckorna innan jag föddes då hennes far hastigt gick bort. Men maken lugnade henne och sa jag för det första inte är så lättstressad samt att jag låg och sov för tillfället.
En snabb koll på fejjan visade mig hon drabbats av havandeskapsförgiftning, alltså inget som har något direkt med hennes uppdragsutförande att göra eller dyl. Googlade lite på vad som påverkar att somliga får havandeskapsförgiftning och för min del stämde inget in på mig, mer än möjligen överviktsproblem. Via fejjan fick jag även reda på att hon var vid gott mod och mådde efter omständigheterna väl och att det var planerat med snitt antingen igår eller så idag. Hon var i vecka 32, alltså åtta veckor kvar till BF. I morse plockades så i varje fall lille Erik Karl Oskar ut. 1800 gram och 42 cm lång. Han ska vara pigg och kry samt ha humör så nu andas vi ut en aning. mamman ska må bra eller som hon skrev "super!bra." :-)

Lite tråkigt

Även om jag har ganska mycket att göra så tycker jag det faktiskt är lite tråkigt att jag ibland inte ens blir tillfrågad av "vänner" om jag vill hänga med ut mm. Visst, jag är gravid och kommer inte ta något att dricka men jag är väl ändå samma person, eller? Har sett på facebook att "vänner" som jag trodde var vänner har träffats och haft trevligt tillsammans. Inte så att jag missunnar folk att träffas och umgås men för några månader sedan blev jag alltid tillfrågad men nu är det tyst? Det tycker jag är lite tråkigt. Eller rätt så jättetråkigt faktiskt.
Nåväl, sånt är livet :-)

När kom bebisen egentligen in?

Att ha en vetgirig dotter är inte alltid så lätt. Nu är hon dessutom så pass stor att hon lägger ihop ett och ett och får fram ett svar på egen hand för det mesta.Vid lunchen idag satt vi och pratade om varför aftnar oftast inte är röda men följs av en röd dag. Varför är det så mamma, undrade hon. Jag har ingen aning sa jag men kanske är det för att många vuxna (tyvärr) dricker vuxendricka på aftonen, tex nyårsafton och därför behöver ha en ledig dag efter. Nu är ju inte jag någon direkt stordrickare men hon verkade ändå tagit det som "rätt" svar.Drack du vuxendricka på nyårsafton som var nyss frågade hon sedan. Ja, sa jag. Det minns du väl? Mamma, pappa, farmor och farfar skålade ju bla på tolvslaget och så hade vi vin till maten. Hoppas du itne hade liten i magen då mamma sa hon lite oroligt. Nej, Liten var inte i min mage då sa jag. Men NÄR kom liten dit då frågade hon. Några dagar senare svarade jag. Men NÄÄÄÄR då?? När vi kommit hem från stugan sa jag och bytte sedan ämnet. Nog för jag tycker hon ska vara vetgirig men vissa saker kan hon väl ändå låta vara..

Oro, rädslor samt tankar och funderingar

Hmm..
För ganska exakt nio år sedan gick jag med en gigantiskt stor mage vid detta taget. Jo, den var gigantiskt. Jag nådde inte runt den när den stod som högst själv. En dag ute i båten låg jag och såg hur det lilla knyttet därinne bökade sig runt för vad jag trodde var för att lägga sig med huvudet nedåt. Det tog henne två timmar drygt. Så ni kan nog förstå min chock när den inhoppade barnmorskan (för min var på semester) säger "Jag känner inget huvud" vid en undersökning ca 2 veckor före beräknad förlossning. Första tanken var givetvis "Har mitt barn inget huvud???" Dock såg hon nog på mig att jag blev chockad och sa sedan att hon mer trodde på ett säte. Det gjordes vaginal undersökning både av henne och en annan kollega till henne. "Jodå, nog sitter ditt barn ned" sa de båda med stora leenden. WHAT!! "Vi bokar tid för dig i morgon på antanatalavdelningen så får du försöka vända. Går det inte kommer det bli snitt i morgon." WHAT?? Så här skulle det ju INTE bli. Först tänkte jag vägra vändning, hade hört så mycket om hur ont det skulle göra och hur sällan det lyckades mm. En barndomsvän sa då till mig, vilket är värst? Att de försöker vända och det går vägen och det enda du kommer känna är en 2-4 minuters lång smärta. Eller att de snittar dig och du kan gå och ha ont i månader efter? Helt plötsligt lät vändningen ganska okej även i mina öron. Ända tills klockan var 3 på natten och jag var grymt törstig. För inte fick jag dricka något ifall det blev snitt. Varken dricka eller äta var tillåtet. Jag hade dock "turen" att ha fått tid tidigt på morgonen så det var bara att härda ut. 30 minuters CTG innan försöket. Sedan kom en kvinnlig läkare in och sa hurtfriskt "Ja, då vänder vi på barnet nu då" Föga förtroendeingivande men hela tiden tänkte jag på alternativet snittning och bad en tyst bön. Nu går det ju inte att vrida en kvinnas mage ett halvt varv utan efter ca ett kvarts varv skulle läkaren byta grepp och fick då världens lustigaste min. Sedan letade hon efter barnet. "Men?? Jag tror den stack iväg antingen sista biten själv eller tillbaka." Ett ultraljud togs och mycket riktigt. Hon hade snurrat sista kvarten själv! *mammas gullunge!*
Efter denna upplevelsen hade jag en oro att hon skulle vända sig nedåt igen och då när vattnet gick ylade jag högt att ni måste se så hon inte sitter i säte för jag vände henne för två veckor sedan! Nu gick allt dock som en dans med en hjäss/kronbjudning som från det vi kom in till hon var ute tog ca 5 timmar.

Denna graviditeten har varit helt annorlunda. Eller ÄR helt annorlunda. Nio år är lång tid. Både för mig som person och så har en del ändrats inom förlossningsvården. I och med att jag fyllde 35 här i våras så fick jag göra ett s.k. KUB test. Risken för kromosomförändringar ökar med stigande ålder sägs det. Det innebar att första tiden var extra tung med både kraftigt illamående och så rädslan/oron för att fostret skulle vara "skadat". (inte hjälpte det något heller att läsa om barns uppväxtförhållanden och både se och höra om hur somliga barn har det i min utbildning) På ultraljudet som var i samband med KUB-testet rann tårarna hela tiden. Både av glädjen att det äntligen fanns ett litet knyttet därinne men även av rädslan att nästa vecka "tvingas" ta bort det om det visade sig vara skadat. Så många tårar som jag gråtit vid varje mens, så mycket jag förbannat min egen kropp för att inte vilja göra fler underbara barn. Det är svårt att förstå nu.
Nu visade sig ju testet vara riktigt fint. Långt ifrån gränsvärdet. Dock har andra orosmoln seglat upp på himlen. Vissa helt onödiga, andra rent av löjliga men för MIG är det allvarliga. Jag VET jag fixar att föda. Jag VET vilken typ av smärta som väntar och jag VET vad jag vill ha för smärtlindring. Men ändå har jag ingen aning om hur denna förlossningen kommer att bli. Ingen är ju den andra lik. Min förra gick ju i ett rasande tempo när vi väl fick åkt in. Från att ha varit öppen 3 cm till att föda 5 timmar senare ÄR snabbt. På så sätt var det lugnare för min inför förra förlossningen, jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Alla säger omföderskor, oavsett hur länge som gått mellan varven har ett snabbare förlopp. Det var ju så mycket jag inte hann med förra gången. Inte för jag "lidit" av det i efterhand men nu inför nästa gång känns det som om allt nu eventuellt ska gå snabbare, vad är rimligt att ens tänka hinnas med.
Oron över själva vattenavgången, förlossningen och efterarbetet är en sak. Vem är Liten då? Tänk om något går galet. Tänk om Liten trots testet är sjuk/skadad. Vi har lyckats en gång med att få ett friskt välmående barn som inte haft varken allergier eller några större sjukdomar. Vad säger att vi har sån "tur" en gång till? (inte för jag tycker allergier eller så är jobbigt men det ställer ändå ett krav som vi inte är vana vid. Av oss alla tre som idag är sammansvetsade och väl fungerande som familj)
Några har även varit snälla nog att påpeka för oss att allt kommer ändras. Att börja om med småbarn efter att fått "ordning" på livet efter första småbarnsomgången kommer vara större omställning enligt vissa än vad det var första gången. Alltså, vi har inte själva valt att det skulle gå så här lång tid mellan barnen. Men jag är övertygad om att sömnlösa nätter, ett gråtande barn som inte kommer till ro kommer bli några som helst problem. Dels för vi är närmare varann i vår relation som vuxna och föräldrar, dels för att denna gången kommer jag inte försöka bevisa mig som supermamman som fixar allt utan jag kommer be mer om hjälp. Ida säger ofta jag är den bästa mamman och då trots att jag många gånger själv känner jag kanske misslyckats. För barnen är det viktigaste inte att det är välstädat, hembakt eller det allra hippaste utan det är att alltid ha en trygg famn. När vi flyttade hit och Ida fick byta förskola så frågade pedagogerna där henne vad mamma respektive mamma var bäst på. Ida svarade då, mamma är bäst på att gosa med mig och pappa är bäst på att flytta på sig så jag kan få lägga mig hos dem i sängen på nätterna. Känns som vi lyckats rätt bra att ge henne tryggheten i vetskapen hon alltid kan komma till oss.

Ja, mer förvirrat inlägg är nog länge sedan jag skrev i någon blogg men, att säga jag är trygg i vad som komma skall är fel. Jag VET en del men resten skrämmer skiten ur mig. Jag vet att oavsett kommer jag alltid att älska mina båda barn och maken. Resten får lösa sig helt enkelt.

Hicka

Älskade lilla godingen, vilken hicka du verkar få ibland. Storasyster körde samma stil, men du behöver ju inte göra allt som syrran ;-)

Mäta och lyssna på hjärtljud

I morgon ska jag till barnmorskan igen. Är dryga tre månader sedan jag var där. Låter ju helsjukt med så långa mellanrumm eller? Efter i morgon är det fem veckor till nästa gång..
Nåväl, det ska tas SF-mått och lyssnas på hjärtljuden. Ida är riktigt spänd på att få höra Litens hjärtljud. Tror även de kommer kolla blodsocker och HB. Känner jag krabaten rätt så lär barnmorskan få leta samt att vi nog kommer få höra en del slag mot mikrofonen :-)

Annars mår vi bra. Har väl bara såna där typiska gravidbesvär med ryggsmärtor, ömma ben samt kramper. Är visserligen fortfarande trött några timmar mitt på dagen men vem säger nej till att få sova då ens i vanliga fall? ;-) Har insett en fördel med att vara laktosintolerant och gravid. När andra har problem med trög mage så kan jag äta/dricka något med laktos och vips är det problemet borta :-D (gäller att se allt ur ett positivt synsätt..)

Sommarlov!

Japp, då har även dottern sommarlov. Kl 8.40 gick vi hemifrån, utrustade med både paraplyn och regnjackor. (vilka inte behövdes men det var nog för vi hade dem med..) Klockan 9.20 äntrade jag en fullsmockad kyrka och fick ståplats. Inget direkt ultimat som gravid med ryggsmärtor redan innan men men. Dryga timmen senare var det sedan dags att knata hem igen, uppför berget dit vi bor. Behöver jag ens säga det var på ren vilja sista biten då benen domnade och ryggen värkte något grymt. Alltså, jag klagar inte över att äntligen vara gravid. Absolut inte!! Tycker bara det är trist att samhället runt oss ska vara så hårt, att alla endast tänker på sig själva. Det fanns många som gott kunde erbjudit sin plats till antigen mig eller någon äldre släkting till något av barnen. Men så länge de fått ned sitt egna arsle i bänkraden så "såg" de inga andra runt som kanske behövde platsen bättre.

I och för sig så ledde detta till att jag fick sova i dryga 2 timmar för att vara någotsånär människa igen, trist bara för Ida som hellre velat vara med sin mamma.. Men, vi gjorde en sockerkaka ihop som vi sedan gjorde till en sommarlovstårta :-)


Smarrig som tusan vart den! :-)

Föräldragrupp och kontroll

Japp, denna veckan är det både två dagar med föräldragrupp och ett möte på MVC inbokat för kontroll av Liten. Föräldrautbildningen är en komprimerad version nu inför semestern och så, därav två dagar samma vecka. När vi väntade tösen vill vi minnas vi gick varje tisdag i fem veckor. Fast, mycket har ändrats sedan dess. Jag är i vecka 25 och har endast varit på kontroll två gånger än så länge (tre med den som är i veckan..) Sedan är nästa kontroll inte förrän jag är i vecka 29.. Jag nöter inte ut golvet där i varje fall... ;-)

I dag fick de som önskade åka upp till sjukhuset och gå på förlossningens informationsmöte om hur och vad som finns där. Tydligen är det helt nyombyggt så jag hade gärna sett lokalerna men det får man inte längre göra utan mötet är i en stor konferenssal. Hur man föder barn vet jag så jag tror vi hoppar det idag, kanske åker dit efter sommaruppehållet då jag har ca en månad kvar då.

Idag ska jag och Liten åka och köpa uteväxter hade jag tänkt. Brukar bli så fint med lite krukor här och var. Ida går sin sista dag i skolan i dag, i morgon väntar kyrkan av skolavslutningen. Tyvärr kan maken inte närvara, inte heller svärföräldrarna eller mina föräldrar. Men Ida är glad i varje fall mamma kan komma. Personligen tycker jag skolan lagt ett för tight schema då parkeringsmöjligheterna är ganska små vid kyrkan, därav faller mina föräldrar bort. Det blir för långt att gå för mamma. Jag får göra mitt bästa och filma dem i stället.

Har viljan men inte orken

Ja, jag har viljan att göra något men inte orken. Idag gick Ida till skolan efter att ha varit rejält dålig några dagar. Igår när hon bönade och bad om att få gå började min hjärna tänka ut allt jag skulle kunna göra. I morse var dock inte alls orken med mig utan jag somnade om efter att hon gått. Nu har jag masat mig in i duschen och ätit lite frukost. Har även beställt lite födelsedagspresentböcker till henne på nätet, annars är farten lika med noll här. Att det regnar hela tiden gör väl sitt till med antar jag.

Liten har haft hicka därinne i några dagar nu. Ja, inte konstant utan av och till. Storasyster var likadan så jag tycker det är lite mysigt. I varje fall så länge h*n ligger ungefär vid naveln och inte lägre, då hoppar hela bäckenet på mig och det är lite olustigt ska jag erkänna.

Tror jag har lyckats att lokalisera allt utlånat nu. BabyBjörnen, spjälsängen, babylarmet var väl sådant jag främst tänkt på och funderat över vem/vilka som lånat. Får se om de som lånat av mig har något jag/vi/Liten kan behöva låna av dem sen kanske ;-) Ska bli kul att börja med barnkammaren om några veckor. Har nästan bestämt hur jag vill ha den. Ska bara ha med maken på tåget/tanken med så.. :-)

Föräldragrupp

Idag var första av tre träffar med föräldragruppen. Vi var sex par. Jag gick utan maken då han jobbade. Vi var enda paret som väntade vårt andra barn. Det var en pappa som väntade sitt andra barn men den blivande mamman väntade sitt första. Vi fick sätta oss tjejerna för sig och killarna för sig till en början och då dök de över mig med massor med frågor :-)

Jag var helt öppen med att jag inte var där för att lära mig något utan lära känna blivande föräldrar som kommer ha barn i samma ålder sedan. Visst blev det lite repetition och lite nyheter men jag satt mest med träsmak i ändan och försökte att inte gäspa. Inte för det var tråkigt eller så utan för jag vet det spelar ingen roll hur väl insatt man är inför förlossningen, man är aldrig tillräckligt kunnig då varje förlossning är individuell och det är bebisen som styr - inte jag. Det lilla jag kunde bidra med till mammorna var att inte lyssna för mycket på alla amningsråd (tjat) eller hur andra upplevt sina förlossningar. Kanske var det därför de mer eller mindre kastade små blickar åt mitt håll för att få någon form av bekräftelse att det kanske var så som föreläsaren stod och sa. Hon som jobbat på förlossningen i mer än 15 år och som barnmorska på mvc i dryga tre år och som även hade genomgått vad som nu stod framför dem. Mitt "kunnande" inom området betydde mer för dem uppenbarligen.. :-)

Tyvärr var det lite som jag var orolig för, att jag inte skulle känna någon direkt connection med någon. De flesta var mellan 20-25 år och som sagt var jag enda omföderskan.. Men, vi är ju några kursare som ska ha nästan samtidigt så vi får väl försöka ses istället. Sen tror jag nog att en hel del andra kursare inte släpper taget om mig/oss heller, eller? ;-) Ett år går ju ganska fort och jag hoppas jag kan skriva c-uppsatsen tillsammans med de andra och på så vis bara komma sex månader efter. Nåväl, det ger sig med tiden.

Gissel

I helgen var vi ute med båten. Då slogs jag utav något jag inte reflekterat över innan, antingen av okunskap eller av ointresse. Jag kan inte ha min flytväst. Jag kommer inte kunna ha min flytväst alls i sommar. Jag sökte på nätet efter en gravidflytväst men se, det finns inte!! Kanske har jag världens bästa bästa grej på gång eller så är det bara jag som inte kan ha min flytväst..

Born 2011

När jag och Ida var iväg en dag för att leta ett nytt skärp till henne snubblade vi över en så otroligt söt dress på H&M. På både mössan och bodyn var det tryckt "Born 2011" Ida tjatar om att vi ska åka och köpa den och jag är nog benägen att snart ge med mig :-)