Varför detta inlägg nu då? Jo, vi närmar oss jul och då sänder många fina julkort till när och kära. Vi som har barn sänder gärna en bild på dem, ofta i någon söt tomteluva eller liknande. För vi är ju stolta över våra vackra barn.
Vi gjorde det med Ida några år. Första året satt hon framför vår julgran och vi sände istället "god fortsättning på det nya året". Andra året satt hon på soffan i köket med tomteluvan i en urgullig röd dress tillsammans med vår grantomte och hela fönstret riktigt skrek ut vår lycka över vårt vackra barn. (grantomte är en tomte som vi har bredvid vår gran..)
Inte hade jag en tanke på hur mottagarna kunde tänkas ta emot vårt julkort. Men att efter år efter år kämpat med att få syskon till Ida blev de senare året extra jobbiga då vänner gjorde likadant. Sände ljuvliga barnkort med en önskan om att vi ska få en god jul. Ja, det blev jobbigt att se även om jag är lycklig över min stora underbara tjej! Längtan efter syskon genomsyrade allt och att se bebiskort liksom åt upp mig.
Jag har i ärlighetens namn inte sänt julkort de senaste 5 åren utan skänkt en summa till olika fonder istället. Jag har istället försökt att ringa mina vänner kring julen, känns mer personligt. Även om jag själv älskar att få korten så sänder jag alltså inga egna.... ;-)
Känns som jag vecklat in mig i något jag inte kan reda ut riktigt men det jag vill säga är att ibland kan den välvilligaste tanken bli tokig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar