Tragedi

Igår skrev en av mina vänner på FB "Vila i frid lilla ängel". Mitt hjärta slutade slå och jag blev helt kall. Idag läste jag hennes blogg och där länkade hon vidare till en annans blogg och där förstod jag hennes vän förlorat sitt barn i magen just innan (eller under/efter) förlossningen.

Något liknande hände en barndomsvän till maken. En ohygglig tragedi och svår att varken greppa eller förstå. Deras tragedi var något som gnagde i mitt huvud nästan hela min graviditet. Och det blev inte mycket bättre när min kusins fru drabbades av havandeskapsförgiftning och födde sin son i 32a graviditetsveckan. Det är en urjobbig tid ur hänseendet att inte kunna se hur det är med det lilla livet därinne. På det viset är det skönt när de väl är födda och allt gick bra. Fast då börjar en ny orostid. Den tiden präglas av att konstant lyssna om barnet andas, är än det ena än det andra normalt?

Som tvåbarnsmamma kanske jag är mer lugn denna gången än förra med nojjor men likväl stressar jag upp mig för småsaker. Speciellt andningen. När Ida var bebis tänkte jag inte mycket på hennes kroppsform direkt. Hon åt och växte samt ökade i vikt. Nu med Gry har kroppen varit mycket i fokus. Jag är väldigt känslig för kommentarer om henne. Som idag, när vi var på BVC. Det var dags för läkaren och hon "påpekade" hon är lång och smäcker.. Bums var mina känselsprött ute och när hon skojade om att hon kanske skulle bli fotomodell högg jag tillbaka att det är hon redan! Hemmavid!

Idag har jag inte velat lägga Grynet ifrån mig efter jag läst bloggen. En ofantlig tragedi och mitt hjärta blöder för de inblandade.