Blixtar och dunder

Ja, är det inte det ena så är det andra.. I natt var det lugnt i magen. I varje fall fram till klockan straxt efter 02 då jag vaknade utav att det mullrade. Låg en stund och lyssnade, räknade hur långt det var mellan blixt och muller. Ett par- tre kilometer bort. Tänkte att jag går väl upp och drar ur antennsladden och passar på att kissa medan jag ändå är vaken. Är något härligt med blixtrar. Även om jag är grymt åskrädd så gillar jag samtidigt skådespelet. Så när jag gick genom vårt för övrigt nedsläckta hus som då och då lystes upp av en blixt var det med skräckblandad förtjusning.

Väl tillbaka i sängen drog jag även ur iphonen som låg på laddning och sedan la jag mig tillrätta och var på väg att somna in när en blixt lyste upp sovrummet. rullgardinen till trots, och jag hann räkna ettusenett, ettusen.. KABRAAK! Ojdå, den är nära nu hann jag tänka innan ett smått hysteriskt skrik hördes från övervåningen, PAAAAPPAAA!! Maken som skulle kunna sova genom ett världskrig satte sig yrvaket upp. Återigen ropade Ida PAAAAAPPPPPPAAAAA! Han studsar ur sängen och iväg till trappen och säger med sammetslen röst; Ja Ida?
Hon lyckas övertyga honom om att hon ska få sova i vår säng och han kommer ned och suckar; Jag lägger mig på soffan.. Åskrädd som jag som sagt är så vill jag verkligen INTE att han ska ligga på soffan. Hon får ligga i fotändan säger jag. Hon är nöjd att få sova i vår säng och kryper tacksamt ned i fotändan med sitt täcke och får en kudde av pappa och sen säger vi god natt igen. En blixt på ganska nära håll hörs till när hon väl ligger hos oss och utanför fönstret fullkomligt VRÄKER regnet ned, sedan drar ovädret bort och alla tre somnar. Märk väl, tre somnar. Den fjärde, ännu ej födda somnar inte. Vilket resulterar i att jag snart är vaken igen. Två vuxna och ett halvstort barn i en 180 säng är trångt. Två vuxna varav den ena höggravid är trångt. Två vuxna varar den ena höggravid PLUS ett halvstort barn är JÄTTETRÅNGT. Det är inte en gång jag vaknar av att jag känner Idas hår mot min fot. En gång känner jag hennes andetag mot hålfoten. Stackars barn!

Hur maken sov vet jag inte men han tog sig upp och iväg till jobbet och när jag märkte hans halva var tom bredde jag ut mig åt det hållet, allt för att slippa stoppa tårna i stackars Idas ansikte, öra eller hår.... Allt detta för lite ynklig åska.