I natt var det ett herrans liv därinne. Det började med sammandragningar som blev allt kraftigare och övergick i förvärkar. Låg ett tag och tänkte att jag kanske borde väcka maken, eller ringa förlossningen. Hade det varit första barnet hade jag ringt bums, nu vet jag ju det kan vara så här.. Efter en stund klingade det av och då bröttla Liten runt som en tok. Jag slumrade till och sedan körde det igång igen. Varje tillfälle höll i sig 35-45 minuter och jag hade väl fyra-fem körare.. Vid 6.45 började det lugna sig på allvar. Liten verkade sova och värkarna var avklingade. Då vakna maken till liv på övervåningen. Även om han smög så knarrar trappen, golven och jag sov ju som sagt inte så där låg jag och lyssnade. Vid 7.45 föll jag slutligen in i sömn för att vakna av Ida vid 8.45. Tror inte jag behöver säga jag längtar tills jag får lägga mig och vila middag idag va?! ;-)
Samtidigt så är jag inte alls så trött som jag tänkte jag borde vara. Är nog som de säger, man har hormoner som gör att man orkar med vaknätter och dyl.
Igår föddes första barnet i "nya" föräldragruppen. En kille. Ska bli kul och se hur många av vart kön det blir denna gången. Förra gruppen dominerade tjejerna..
Nähä, dags att fara för en fika med mammorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar