En begravning är aldrig rolig att gå på, men när folk dras ifrån en pga någon sjukdom är det alltid aptungt. Det blev än mer påtagligt när i princip alla Bittemis arbetskollegor reste sig upp och gick fram. (nej, hon hette inte Bittemi, det var jag som inte kunde säga hennes namn som barn så hon fick heta så istället..)
Gry var jätteduktig hela tiden. Visst, hon gav ljud ifrån sig men inte värre än att det bara lättade upp stämningen som stundtals var mycket tung.
Jag kände det var skönt att visa vår vördnad med att närvara vid akten men valde att inte gå på mottagningen efter. Istället åkte vi hem till till morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar