Jag gick givetvis i taket. Maken jobbar på annan ort och kommer hem på fredag. Ska han fylla i det där och posta så har de brevet tidigast på måndag och med tanke på hur fort (ironi) deras kvarnhjul snurrar så såg jag att vi nästan skulle vara inne i april innan några pengar skulle komma..
Jag ringde svärfar, som även han jobbat på företaget innan konkursen. Han läste mail om att visst ska pengarna fram tills sista anställningsdatumet betalas ut. Försökte nå maken men som sagt, han jobbar och då kan man ju inte alltid bli nådd. Tänkte, jag måste ju kunna ringa och FRÅGA hur de tänkt göra. Två dagar bör ju inte vara så svårt att prata förbi, eller i varje fall säga de måste betala ut det som är före de där två.
5-6 signaler gick fram och så svarade en kvinna. Jag sa vad jag heter och att jag bara har en fråga. Hon var mycket hjälpsam och sa att visst ska maken få sina pengar, de låg för utbetalning just som vi pratade. Men vad bra sa jag, då har vi de pengarna i morgon? Eller senast torsdag svarade hon. (Banken ska ju ha sin del av räntan vid överföringar..)
Tack så jättemycket för hjälpen sa jag, nu kan våra barn få mat i helgen också..
Svärfar berättade att han även fått pengarna nu från a-kassan så snart bör ju livet börja vara som vanligt igen.
Är väldigt glad vi inte tvingats ta några lån för att få vår vardag att gå ihop. Lider verkligen med dem som inte haft samma möjlighet.
Härmed avslutar jag (hoppas jag innerligt i varje fall) min "serie" om att leva på luft efter en av Sveriges alla konkurser..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar